Eldhimlen är här

Efter att halvt ha lyssnat sönder mästerverket Shadows Collide With People var det dömt att mina förväntningar på John Frusciantes framtida skivor alltid skulle överstiga resten av releasekalendern. Ändå sitter jag nu i soffan närmast apatiskt, The Empyrean har rullat slut för tredje gången och ordet "genialt" snurrar återkommande i min skalle. Efter att ha släppt en uppsjö soloskivor på bara några år och samtidigt haft en ledande roll i Ataxia, The Mars Volta och (såklart) Red Hot Chili Peppers under samma period, så trodde jag att han skulle vara relativt utbränd eller åtminstone tom på fantastiska idéer. Till min och andras lycka så kan jag konstatera, jag hade fel. Och jag har fått ännu svårare att förstå hur lågmäld musik kan vara så slagkraftig. Frusciante sa det egentligen bäst själv på sin hemsida: I've listened to it a lot for the psychedelic experience it provides. It should be played as loud as possible and it is suited to dark living rooms late at night.
År 2009 har mycket att leva upp till på musikfronten, Frusciante fick svetsa en specialställning för att ens kunna lägga ribban så högt.