Men, intresset för spel har alltid funnits, framför allt som ett populärkulturellt fenomen. Det är det snabbast växande mediet och går med stormsteg förbi både film- och musikindustrin i försäljningsiffror och produktionsvärden/-kostnader (till stor del för att spelen är de enda som tidigt har hängt med i distributionsutvecklingen).
Någon gång under min intensiva vår som språklärarvikarie lade jag mig så till med ett Xbox360. Plötsligt var jag en fullblodad gamer igen och även om jag hade ett avsevärt försprång så tror jag överhuvudtaget att spelmarknaden tog sig innanför svenskens dörr mer än vanligt år 2008. Det finns flera anledningar, men mest uppenbar är den eviga ström av kvalitetstitlar som börjat översvämma marknaden. Här är vad jag personligen skyller årets ovanligt många timmar framför TV:n på:
Actionspelen - Egentligen kan man sammanfatta kategorin med en enda spelupplevelse: Call of Duty 4. Utvecklarna Infinity Ward tog inte bara spelkonceptet ut ur andra världskrigets skyttegravar (äntligen) till modern tid rent storymässigt, utan även tekniskt. För den som nu tycker att det är en bra detalj så är CoD4 det närmaste fullfjädrat krig man kan komma utan att lämna soffan. Intensivt, vid tillfällen obehagligt, men fantastiskt välgjort. Vanligtvis inte den sortens spel som tilltalar mig, främst för att jag har svårt för first person shooter-konceptet, men CoD4 grep verkligen tag. Framför allt multiplayer-delen är bland de bästa, mest beroendeframkallande diton som någonsin har gjorts. Dit gick många timmar under vår och tidig sommar.Den svenske krigskonkurrenten Battlefield:Bad Company, utvecklat av Dice i Stockholm, fick ersätta CoD4 under hösten. Kanske för att jag behövde leka av mig, för BF:BC är så nära ett modernt Cannon Fodder man kan komma (för alla gamla Amiga-fantaster som minns). Roligt och likväl vanebildande flerspelarläge, ett av två årstecken på att den svenska spelutvecklingen florerar (det andra återfinns längre ner).
Soul Calibur IV är lätt det bästa fightingspelet jag testat iår, men så känns det också som en något döende genre. Åtminstone återbesöker jag den själv ytterst sällan.
Casual gaming - Den kanske största, enskilda anledningen till att TV-spel blivit så "mainstream" hemma hos svenne banan (och motsvarande medelinvånare i andra länder) torde vara fenomenet casual eller party gaming, där Guitar Hero- och Singstar-spelen hittills stått som obetvingad härförare. Men under året har de fått en stenhård konkurrent i inte mindre än två(!) spel ur den rykande färska Rock Band-serien. Att kunna spela i ett komplett plastband med några vänner har nog varit på mångas önskelista den gångna julen. Neversoft la till mick och trummor och gick in i striden med Guitar Hero: World Tour, men efter att ha testat alla tre spelen (intensivt) skulle jag rekommendera Rock Band tack vare den mer seriösa, stilrena estetiken (Guitar Hero osar för mycket döskallar, flames och tribaltatueringar) eftersom låtlistorna i spelen är ganska jämnbördiga. GH:WT:s fördelar är de avesvärt mycket stabilare plastinstrumenten och möjligheten att röja inte mindre än tre Tool-låtar!En av mina julgåvor var Xbox-konkurrenten till Singstar, kallat Lips. Underligt nog har man infört ett extra spelmoment där man ska göra "moves" med de rörelsekänsliga mikrofonerna för att få extra poäng, men fördelen jämte rivalen är framför allt den färdiga möjligheten att kunna ladda ner valfria låtar, istället för att köpa hela spel. Och så trådlösa mickar såklart, det är något smidigare vid fest.
Kategorings sista är Scene it! Box Office Smash, ett filmspel som också är en slags konkurrent till frågesportsserien Buzz! på Playstation. Ett helt OK familjespel som kanske är snäppet för enkelt för filmnördar (hmm), vilket också gör det svårt att få vänner eller familj att anta en utmaning.
Minstingarna - En av de roligaste egenskaperna som Xbox:ens onlinefunktion Live erbjuder är möjligheten att ladda ner spel som är mindre till storleken, kallade Live Arcade, men vid vissa tillfällen kan utmana fullprisspelen på allvar (årets tydligaste exempel återfinns i nästa kategori). Flera av spelen är uppdateringar av gamla klassiker, exempelvis Lumines Live! eller ett av årets mest stilrena som jag tillägnade ett tidigare inlägg: N+. Annars representeras genren av otaliga pusselspel, där ett av mina favoriter är Puzzle Quest som lägger till rollspelsinslag i mixen.Jag följer med spänning utvecklingen av formatet, särskilt nu när stora bolag har fått upp ögonen för möjligheterna. Inte utan anledning valde man att återgå till 8bits-grafik när Mega Man 9 utvecklades och distribuera det just här.
Nyskaparna - Årets bästa Live Arcade-titel, Braid, kan med god marginal konkurrera med de stora spelen på marknaden. Det enda som egentligen skiljer det från femhundralappsnivån är speltiden, en av utmaningarna är till och med att försöka klara det på bara 45 minuter. Redan i ett tidigare inlägg berättade jag om ett lika enkelt som mångbottnat spel, med geniala vändningar på plattformsformatet (i 2d dessutom), perfekta animationer och dessutom utvecklat av en enda person. Imponerande, kort sagt, och ett stort steg framåt för TV-spel att accepteras som både berättar- och konstmedium.Ett annat spel vi alla kommer minnas för den lika annorlunda som hänförande speltekniken är även svenska Dice andra storspel för året: Mirror's Edge. Franska extremsporten parkour har inspirerat en hel hög med spel, så som Prince of Persia-serien. Men för första gången någonsin har utvecklarna valt ett förstapersonsperspektiv, som mer än någonsin sätter spelaren i springarens/akrobatens situation och kropp. Att spelet dessutom är otroligt stilrent och har en spännande story om ett ytligt, totalitärt samhälle är inget annat än en fantastisk bonus.
Tungviktarna - Anledningen till kategorins namn är framför allt spelens otroliga speltid. Mass Effect tog mig en bra bit över 35 (otroligt välvärda) timmar att fullfölja. Liksom många rollspel är det ofta upp till spelaren hur mycket tid man vill tillägna utforskning, karaktärsutveckling och färdighetsavancering. I fallet Mass Effect var det aldrig en fråga om att inte ta del av minsta lilla detalj. Anslaget försatte mig så effektivt i karaktären Shepards situation, att jag kände mig som en nyckel i en storslagen science fiction-saga värdig litteraturen, musiken eller en välproducerad TV-serie. Ändå är den långt från över, eftersom BioWare planerar att skapa en trilogi (inklusive utvecklande påbyggnadsmaterial). Rollspelsmästarna arbetar dessutom på ytterligare några lovande titlar vid sidan om.Fallout 3 är en liknande upplevelse och samtidigt uppföljare till ett av mina personliga favoritspel. Jag har redan överskridit 45 timmar aktiv speltid och inte en enda minut känns bortkastad. Dessutom känns det som om jag har nästan en tredjedel av spelet kvar. Precis som i de tidigare spelen i serien framställs postapokalypsen med lika delar pessimism och becksvart humor. Lite som Cormac McCarthys The Road med en satirisk twist.
En intressant kontrast är att Mass Effect utspelar sig i ett tjugotal galaxer, medan Fallout 3 väldigt detaljerat framställer Washington D.C. efter ett globalt kärnvapenkrig. Ändå är båda helt otroliga äventyr, i världar bortom vår egen. Bör upplevas inte bara av "traditionella" gamers.
Lika tunga som de två titlarna är så är de även obetvingat de två största spelupplevelserna, för mig, år 2008.
Årets mest överskattade borde vara Grand Theft Auto IV, som inte alls har ansträngt sig att vidareutveckla serien mer än på ett grafiskt plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar