New York Shitty

I ett av mina gamla inlägg från New York berättade jag lite om vilka sjuka saker de försöker pracka på en uppå Empire State Building, för att suga ur lite extra dollars av utsiktstörstande turister. Nu har det dessutom visat sig att de inte ger upp i första taget. Så sent som idag fick jag den här bilden per mail, med erbjudande om att pryda musmattor, kaffekoppar och massor av annat krimskrams med den för hutlösa priser. Hur kul är det med ett bildminne från stadens högsta punkt, som dessutom är tagen mot greenscreen och inte med den verkliga staden som bakgrund? Ännu roligare är att de inte ens tillåter mig se en mer högupplöst version av den förrän jag gått med på att handla. Lätt att veta om jag vill köpa en meterbred affisch under de förutsättningarna.

Living la vida low cash

Det är som att du... jag kan inte säga "tog russinet ur kakan", för jag avskyr russin i kakor...
- CJ

Det börjar kännas lite halvkärvt på kontot. Pengar finns, men då är nya datorn ännu obetald också. Kort före återflytten till Värmland skrapar jag nu ihop alla småpengar jag kan hitta, som i uteliggande skulder och genom att sälja av mig grejer på Tradera.

Vi har snålat till oss lite, jag och CJ. Bland lyxrätterna den gångna tiden återfinns pasta med stekt falukorv i gorgonzolasås. Falun Gorgo, som den döptes. Men den är so last week, numer. Dagen före det senaste studielånet fick vi istället spagetti med currysås och Euroshopperlasagne som side dish. Den gjorde sitt jobb.

Brännbollsyran, och därmed även Fysikgrändsfesten, har kommit och gått för iår. Vi festade här i korridoren på fredagen, det står fortfarande några flaskor och skräpar i rummet. Utanför fönstret syns inte en städad kvadratmeter. Bolagskassar, tillplattade burkar och krossade flaskor har ersatt såväl gräs som asfalt.

Men vi hann åtminstone se lite brännbollsspel igår. Dagens höjdpunkt kom under inledningen av finalmatchen. Trots stor publik var det knäpptyst och bara ljuden från slagträn och flåsande tävlanden hördes, när plötsligt en man med den mest dryga, yrvakna och trötta rösten gjorde sig hörd i fjärran.

Fy faan vad jag hatar BK Rel!

För någon timme sen beställde jag biljett hem för sommaren. Eller rättare sagt för obestämd framtid. Nattbuss från Umeå strax efter klockan åtta fredag kväll. Framme i Stockholm sex på morgonen, sen ska man skyffla sig vidare därifrån.

Har båda mina opponeringar direkt imorgon bitti, så jag antar att jag kommer ha gått om tid att tänka sönder situationen.

Bridging the gap

Golden Gate Bridge vid San Francisco. I ett år filmade Eric Steel detta monument och transporthjälpmedel. Samma år, 2004, begick 24 personer självmord här. Det är fler än på någon annan enskild plats i världen. Resultatet av filmandet, och intervjuer med bland annat anhöriga, turister och myndigheter, blev dokumentärfilmen The Bridge.

Filmen kan tänkas väcka starka reaktioner. Kanske framför allt i ett land som Sverige där självmord, till skillnad från exempelvis USA och Storbritannien, är ett starkt tabubelagt ämne inom all form av journalistik. Den innehåller bland annat vad som förefaller vara autentiska dödsscener, människor som vankar av och an kring räcket innan de till slut hoppar över det. Tro och tycka vad man vill om den biten, The Bridge är en av de starkaste filmerna jag sett de senaste åren. Offrens berättelser och öden behandlas dessutom med en respekt och värdighet som man inte förväntade sig när man för första gången hörde talas om dokumentären.

Här finns många frågor, och även om Steel inte besvarar alla så följer bilderna och orden med länge efter att man sett den. Ett starkt tips för de som tror sig kunna förkrafta det.

Komplex är inte bara ett ord för byggnader och tvångsföreställningar

How should I put it?
Life is like video footage; hard to edit.
Directors, they never understood it.
Wu-Tang Clan - Reunited

Jag hatar bloggar, Magnus. Jag älskar dig verkligen, men om nåt i ditt liv som hänt inte är nog intressant för att sägas direkt till mig så känns det onödigt.

Josef är en vis man, likt han alltid varit. Hans ord om några får mig att fundera över nödvändigheten i det jag företar mig. Men bloggandet har vitt bredare funktioner än att lista händelser i mitt liv. En slags självterapi, är en populär förklaring till fenomenet.

Men visst är det så, de viktigaste delarna av livet får bara ett värdigt avslut i situationer där en dialog kan föras. Helst med en god vän. Den möjligheten ges inte alltid här, eller rättare sagt sällan till aldrig. Det är därför de delarna av ens liv oftast inte visar sig mer än mellan raderna i texten. Kvar blir känslorna som dessa episoder efterlämnar, förmedlade i den mån jag klarar att formulera dem.

Ännu en sen natt blir detta. Kanske vore bra att få åtminstone lite ordning på dygnsrytmen före min opponering på måndag. Uppsatsen jag ska opponera på har emellertid inte lämnats in än, så mina arbetsförutsättningar är väl i och för sig inte heller de ljusaste. Är det meningen man ska packa banankartonger och annat nödvändigt istället då?

Fat chance. Vad motiverar mig? Show me the carrot.

Don't forget to remember

Infiltrate the walls that are caving in.
It ain't a bad thing.
This ain't reality.
Infiltrate the walls that are caving in.
It ain't a bad thing,
because it is natural.
Queens of the Stone Age - Leg of Lamb

Det vore väl fan om man skulle komma ihåg allt som ska ordnas nu när livet i Umeå långsamt falnar bort. I skuggan av vårt farväl står uppgifterna i pyramidformation, hånar mig likt motståndarlagets hejaklack. Lämna in papper på skolan, såväl nån enstaka restuppgift som blanketter om reseersättning. Skaffa banankartonger. Packa desamma, så jag eller nån annan slipper göra det under en stressad sommarhelg. Samla ihop utlånade saker. Försöka få den gamla datorskärmen såld som samlar damm i garderoben (tvåhundra spänn vid snabb affär alternativt en back öl alternativt kom bara och hämta skiten). Hur ska man uppå allt detta ens orka tänka på packning och förbehållslösa avsked, nu när man med största sannolikhet är mindre än två veckor från "hemfärd".

Vad i helvete händer? Det kan ju inte vara meningen att man ska våndas nu. Men sommaren är en gudsförgäten plats och har alltid varit. Där andra ser sol, fest och whatever ser jag av någon anledning alltid vemod. Tror utanförskapet är en faktor. Allt för ofta hamnar man på en fast punkt, jobbar bort de vackra dagarna långt från vänner man hellre skulle umgås med. Att denna fasta punkt i mitt fall är Hagfors kommun gör inte saken bättre. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så hamnar man där.

Fan, jag har ju tjatat om det här så många gånger förr redan. Jag upprepar ju mig själv värre än ett 8-trackband. Kanske ligger min största ångest egentligen i att jag alltid påminner mig själv om den. Kan jag ens klaga egentligen? Även om hemkommunen i tanken får mig att må dåligt så har jag tillbringat några av mina bästa stunder där. Men man kan inte stava bitterljuvt utan bitter.

Svårare är det å andra sidan med hösten. Dags att styra upp ett liv. Blir det inget journalistjobb direkt (vilket väl är most likely för en nyutbildad inom yrket) så ligger Linköping och Tromsø någonstans som två halvalternativ. Fick välkommen msn-pepp förut från den lilla terroristen Annelie, så just nu känner jag faktiskt väldigt mycket för att driva runt ett tag.

But still. Det här är egentligen första gången i mitt liv där jag inte vet vad som händer om ett halvår. Det är lite skrämmande, mitt i friheten.

It's so hard to win when there's so much to lose.

Olika sidor av samma mynt

You believe it, I know you do.
You won't admit it or say so.
I know that god is in the radio,
just repeating a slogan.
Queens of the Stone Age - God is in the Radio

Deus ex machina?

Religion. Jag har ett väldigt speciellt förhållande till det. Jag tror inget, men både fascineras djupt och roas stort av vad miljarder andra väljer att ha som riktlinjer i sina liv.

För några timmar sedan stog jag i korridorens kök. Kokade som bäst upp en chili con carne åt mig och CJ, medan jag i huvudet repeterat ojade mig över rummets och framför allt diskbänkens tillstånd. När mina fingrar stank som mest av lök ringde det på allmänrummets dörrklocka. Utanför stod fyra glada människor med städutrustning.

Kille: Hej! Vi kommer från studentföreningen Credo, du kanske har hört talas om oss?
Jag: (Funderar en stund) Njä, jag tror inte det iallafall.
Kille: Nähä, OK! Det är så att vi undrar om vi kanske skulle kunna få städa er korridor och ert kök?
Jag: (Funderar ännu mer) Eh, bara sådär?
Kille: Bara sådär.
Jag: Ja, visst får ni väl det.
Kille: Tackar! Och har du några funderingar kring kristen tro så är det bara att fråga. Det är inget krav, men det är bara att fråga isåfall!
Jag: OK, inga problem.

Någon timme senare såg köket nästan nyrenoverat ut, men det som snurrade mest i mitt huvud var religionsinitiativet. Att någon är så övertygad av sin tro att hon/han/de frivilligt städar upp efter stökiga studenter, för att där finns en liten chans att de kanske smittar av sig. Man kan respektera dem, man kan rycka på axlarna och man kan skratta åt det. Jag vet inte vilket. För mig kändes det mest lite alienerat. Lite konstigt. Men jag antar att de lyckats när de fått mig att fundera.

Jag är själv uppvuxen enligt centraleuropeiskt kristlig tradition. Mina morföräldrars familjer hör till de offantligt många människor som vände sig till en gud, när de behövde någon att tacka efter att ha överlevt andra världskriget. Det brukar bli många bordsböner hemma i Hole, framför allt hos dem. Och på högtider läser man högt ur bibeln, eller ännu hellre går de till kyrkan och får sin business gjord där. Den enda punkten där mormor och morfar - till skillnad från majoriteten av det tyska folket - kan resonera utan gud vid sin sida är när de röstar politiskt. Fast diskuterar man något med dem går det ändå sällan att undvika den religiösa synvinkeln. Och hur mycket jag än älskar att skämta om allt, och förespråkar att man kan göra detsamma, så utelämnar jag av respekt alltid religion när de är i min närhet. Till och med nazismen är ett mer välkommet ämne i den situationen, faktiskt.

Så varför är jag inte själv troende? Kanske har jag alltid varit en tvivlare, jag vill gärna tro att jag var skeptisk redan på den tiden när jag fick en Barnens bibel tryckt i näven som parvel. Att alltid ha haft övertygat troende omkring sig har nog fått mig att ställa mig själv frågan om jag är lika övertygad.

Häromdagen när jag satt och uppdaterade min profil på Facebook så kom jag till en punkt som hette Religious views. Tidigare hade jag där skrivit att jag var ateist, men jag insåg då att det inte helt klockrent motsvarade vad jag verkligen kände. Trots att jag inte är direkt troende har jag ju ändå någon slags övertygelse. Jag började gräva djupare och läsa om olika former av icketroende.

Det jag till slut kom fram till var att jag är en kombination av agnostisk ateist och dysteist. På ren svenska innebär det att jag inte tror på människans möjlighet att kunna bevisa existensen av en högre makt, men att jag samtidigt inte heller tror på en sådan. Det innebär också, att om en högre makt verkligen skulle existera så tror jag antingen att den inte är fullkomligt god eller att den är rent utav ond. Det sistnämnda tror jag inte bara på för tillståndet vår värld är i, utan kanske främst eftersom en eventuell gud måste ha skapat oss efter en avbild - i de kristnas fall sig själv. Och hur mycket man än letar så blir det förbannat svårt att hitta en människa som är genomgod.

Dessutom kan även gud krossa drömmar, Terner.

Förutom de punkterna tror, eller snarare hoppas, jag på karma. Det vore betryggande om ens goda gärningar gör sig betalda någon gång. Om inte i livet så åtminstone vid dödsögonblicket. För även vad som kommer därefter anser jag oss enbart kunna spekulera i.

Min dag i sanden

CJ: Finns det ingen Euroshopper-version på vanligt vitt bröd? Typ den här ICA-toasten fast billigare.
Terner: Vafan, det är ju som omvänd fettsugning!
CJ: Vaddå? Det är ju bröd, det ska ba' ner. Det kan jämföras litegrann med att onanera.
Jag: Hurdå?
CJ: Jo, men om du tänker sex och onani. Känslan efter är ju densamma. Det är bara resan fram som är roligare.
- Casual shopping.

Livet i Umeå har sin gilla gång. På sätt och vis synkar mitt och CJ:s leverne perfekt med varandra. Vi äter båda vid konstiga tider, dricker kaffe konstant och somnar runt 04:00.

"Imorse" pressade vi oss iväg för att spela beachvolleyboll med Annelie, Rickard och Tsotsi på IKSU. Sjukt skoj, men spelglädjen vägdes delvis upp av de hutlösa priserna för oss kortlösa och sanden, som alltid letar sig till byxlinningen och andra obehagligt obekväma ställen på kroppen. Men det är man ganska van nu efter somrarna på beachen i Ekshärad. Vi körde i vilket fall på ganska aktivt i två timmar, tills armarna hängde som halvkokt spagetti. Utmanade varandra i olika lagkombinationer, som alla visade sig vara tämligen jämna.

När vi kom hem sulade vi i oss en så förbannat jävla god korv stroganoff att vi genast hamnade i så kallad paltkoma. Själv tycker jag termen är något obefogad om man inte verkligen äter norrlandsbullar, men what the hey.

Slappaste dagen har det varit annars, vilket är ganska passande på denna första "lediga" dag av de sista tre veckorna. Imorrn drar vi till redlok för att hämta respektive uppsats som vi ska opponera på, så kan man ta nån timme varje kväll framöver att kika på den. Like that's ever gonna happen. Men skönt att vara ute i god tid med att läsa den åtminstone.

Ska passa på att liksom Hanna tipsa om facebook.com, för de som inte känner till det än. Nästan beroendeframkallande skoj bildtjänster framför allt. Leta upp mig om ni registrerar er.

These are definitely the last days

Jävlar vad påkostade grejer. Det går inte att bara ha en schlager, de kör en jävla OS-invigning.
- CJ kollar TV.

Någon gång under natten till fredag lämnade jag en bunt papper i Wiechels låda och såmed inleddes de kanske absolut sista veckorna i Umeå. Kommande två veckorna är schemalagda enkom för oppositionsläsning av uppsatser, vilket bäddar för goda försök att hälsa Umeå och Norrland farväl för den här gången.

CJ har nu bott här i en vecka och det har funkat jäkligt problemfritt för att vara två pers inklämda på knappt tjugo kvadrat. Igår var det dags för den första riktiga festen efter exjobbsinlämningen. Det märktes att man ville mycket, var länge sedan som jag blev så borta på så kort tid. Sen hade jag typ inte ätit alls under dagen heller, ett misstag jag gjort allt för ofta den senaste tiden.

Nåväl, idag mår man som man förtjänar med sitt sprängande huvud och den rivna, torra halsen. Dags att fundera över hur man ska tillbringa de kommande veckorna i norr. Allt ska kanske inte komma på samma gång.

Here I am expecting just a little bit too much from the wounded

Det är inte fördomar om det är sant.
- Diskussion med klasskamrater, ang. min hemkommun.

Stunden är kommen, den sista veckan av exjobbsskrivande är inledd. På torsdag lämnas de ur våra händer.

Igår kände jag mig väl måttligt peppad att pressa ur mig uppsatsens sista rader. Vaknade upp till synen av ölburkar och -flaskor som fyllde varje liten avlastningsyta av mina tjugo kvadratmeter. När man långsamt lyfte huvudet kunde man förnimma den ofelbara doften av det etanolmoln som låg över rummet. Att mitt huvud frånsa sig all form av aktivitet gjorde det inte enklare att stiga upp. Och att jag hade städvecka i korridoren var den kanske definitiva taggen i min sida.

Nåväl, nån slags ordning lyckades jag få på helvetet, om än mitt yttre gav signaler likvärda en levande död under processen. Lämnade kvar några av städuppgifterna till idag dessutom. Den viktigaste delen av städveckoförpliktelserna tycker jag trots allt är att kunna erbjuda en maffig fika till korridorskamraterna mot kvällen. Det blev en härlig morotstårta den här gången. Bakad med nån slags "shake-n'-bake"-liknande historia, men inte mindre god för det. Glasyren ska jag kanske förfina något till nästa gång.

Ikväll kommer CJ. Ska bli så jäkla skönt att få återse honom på "hemmaplan" igen. Det blir komboboende i mitt studentrum som gäller framöver, kan var den perfekta avslutningen på två otroligt roliga år.

Annars är mycket sig likt. Sommaren kryper allt närmre och ångesten med den. Dels över att skiljas från klassen, dels över att tillbringa större delen av sommaren i Hagfors. Visst är det underbart att ha fått någon månads journalistgigg, men inuti mig bor någon slags rädsla över att ofrivilligt och kanske också omedvetet mura in mig i både mina egna tankar och i det nordvärmländska livet. Där ute finns så många saker jag vill ta del av, men istället kommer de hemsöka mina tankar när jag sitter på gräsmattan i Hole och drar igång ännu en hemsnickrad playlist.

Bristen på tid är ett återkommande inslag i min blogg. Är bristen ens verklig? Är det kanske bara jag som inte vet att nyttja tiden rätt? Jag vet inte ens om jag tar de rätta besluten för att åtgärda bortfallet av värdefulla ögonblick.

Sammanträffanden

En kul grej är att The Crystal Caravan ska spela i Malmö i juni. Ännu roligare är att det går av stapeln på haket Bodoni, som gänget med samma namn surrade om lite i sin numera nerlagda(?) blogg.

Släpp sargen!

Mycket snack nu om att musiksidan Pandora lägger ner utanför staterna. Vad spelar det för roll? Nu kanske folk äntligen upptäcker last.fm istället. I princip samma sak, fast istället för att spelas musiktips baserade på bara några få artister räknar sidan kontinuerligt ut rekommendationer när du lyssnar på musik som vanligt i iTunes, Winamp eller liknande. Sedan kan man lyssna på radiokanaler som enbart spelar de rekommendationerna. Det och mycket annat.

Jaja, vet inte hur ofta jag ska behöva tjata om sidan, men kanske kan den få lite mer uppmärksamhet nu åtminstone.

Now we're out of time, I said it's my fault

Been alone since you were twenty-one.
You haven't laughed since january.
You try and make like this is so much fun.
But we know it to be quite contrary.
The Shins - Australia

Är det nu man ska sammanfatta allt?

Det har blivit mycket etanol under valborgshelgen. Fredag, lördag och måndag. På fredagen tog Pär en sväng förbi Karlstad, på väg att fira sin systers födelsedag i Ekshärad. Först var vi ute på stan med min far och drack öl på olika uteserveringar, sedan mötte vi upp Tobbe och Hanna på Plaza och såg Peter Whalbeck uppträda.

Riktigt roligt, även om det märktes att alla inte var helt med på hans humor i salen. Underlig lokal på Plaza, för övrigt. Det är som att de glasat in en bakgård. Restaurangliknande bordsuppställning rakt nedanför vad som förefaller vara vanliga lägenhets- och hotellrumsfönster.

När Wahlbeck lämnat scenen drog vi vidare till Leprechaun och snackade över några extra bärs. Och väl hemma hos Tobbe och Hanna spelade vi några rundor Våghals innan det var dags att sova. Våghals kanske bäst kan beskrivas som en riktigt jobbig version av sanning eller konsekvens. Uppdragen går ofta ut på att skriva konstiga sms eller ringa väldigt underliga samtal till folk man känner. Vill inte ens veta hur många där ute som tar mig för en idiot efter den här helgen.

Var tvungen att gå upp ganska tidigt på lördagen. Var tvungen att få Janinas lägenhetsnyckel av pappa innan de åkte iväg på kryssning till Åland. Så det blev först en promenad in till stan, sen tillbaka till Herrhagen och sedan följde jag Pär till tågstationen igen någon timme senare. Med tunga och trötta steg kom jag till slut fram till Janinas fyra väggar på Norrstrand. Hade egentligen planerat en ganska lugn kväll, men Tobbe styrde snabbt upp lite miniutgång i samband med att Markus och Jon hälsade på hemma hos Daniel. Det slutade i mer Våghals och pinsamheter, men också några rundor biljard till ofattbart dålig musik på Score. När de spelade The Heat is On kunde jag emellertid inte stå emot att shaka biljardkön lite extra.

Bra musik spelar de däremot på Koriander. Dit gick vi för att få ett värdigt avslut på kvällen. Favorit-DJ:n från förra besöket var tillbaka och slängde upp toner av The Strokes, The Gossip och annat skoj. Tobbe bjöd på en varsin mojito för mer än hundralappen styck. Den dyraste drinken jag köpt, var hans egen kommentar. Kanske lite för söt, men fortfarande riktigt gott. Kort senare, kring stängningsdags, tog tröttheten överhanden och jag bussade mig hem till deras vindsvåning och den väntande madrassen.

Det var jobbigt att stiga upp på söndagen, men Hanna var en riktig hjältinna och skjutsade in mig till tåget, så jag slapp släpa überväskan. Väl på min plats hamnade jag bredvid två medelålderspar, likväl på väg till Arlanda, som skulle flyga till Irland. I ett slags mellanparti mellan sömn och verklighet hörde jag deras skrockande och berättande medan deras medhavda öl slank ner fortare och fortare. Mer än en handfull gånger förbannade jag mig själv över att jag inte hade någon musik att lyssna på.

Efter odramatisk tågväxel till Arlanda Express, incheckning och inköp av en kopp kaffe så fann jag mig själv sitta och skriva på exjobbet på flygplatsen. Antar att det kommer som en omedveten bonus när man drar fram datorn för att mätta de meloditörstiga öronen. Även om det säkert såg förjävligt ut så fick Macbooken agera iPodsubstitut också på flyget.

Redan på flygbussen till Ålidhem träffade jag på Linda från korridoren. Att komma tillbaka in i livet i Umeå gick så sett ganska snabbt. Samtidigt har man den där tunga, återkommande känslan av otillhörighet som praktiktiden har fört med sig, men just nu känns det ändå OK att vara på plats i norr igen. Det har väl både ups and downs, samtidigt som jag inte i mina tankar kommer på något ställe där jag skulle må bättre.

Måndagens valborgsfirande blev enkelt och småmysigt. Några öl i Annelie och Sebastiens korridor och sedan en kort sväng till Geografigränd där det var fest i en milt sagt överbefolkad lägenhet. Ingen brasa, inga studentmössor, bara skoj folk och några öl helt enkelt.

Fast det verkar som min dosa till internetbanken och några andra grejer rasade ur framfickan på min väska vid den där festen, så jag ska försöka styra upp det imorgon.

Kort sagt, den uppenbarligen sista tiden i Umeå är inledd. Jag vet inte alls hur jag ska känna. Känns det bra, mår jag dåligt, vill jag gråta? Ärligt, jag vet inte. Skrämmande robotlikt beteende nästan, men just nu känns det mest som man är här för att vara här. Låt oss se vart det leder mig.