Now we're out of time, I said it's my fault

Been alone since you were twenty-one.
You haven't laughed since january.
You try and make like this is so much fun.
But we know it to be quite contrary.
The Shins - Australia

Är det nu man ska sammanfatta allt?

Det har blivit mycket etanol under valborgshelgen. Fredag, lördag och måndag. På fredagen tog Pär en sväng förbi Karlstad, på väg att fira sin systers födelsedag i Ekshärad. Först var vi ute på stan med min far och drack öl på olika uteserveringar, sedan mötte vi upp Tobbe och Hanna på Plaza och såg Peter Whalbeck uppträda.

Riktigt roligt, även om det märktes att alla inte var helt med på hans humor i salen. Underlig lokal på Plaza, för övrigt. Det är som att de glasat in en bakgård. Restaurangliknande bordsuppställning rakt nedanför vad som förefaller vara vanliga lägenhets- och hotellrumsfönster.

När Wahlbeck lämnat scenen drog vi vidare till Leprechaun och snackade över några extra bärs. Och väl hemma hos Tobbe och Hanna spelade vi några rundor Våghals innan det var dags att sova. Våghals kanske bäst kan beskrivas som en riktigt jobbig version av sanning eller konsekvens. Uppdragen går ofta ut på att skriva konstiga sms eller ringa väldigt underliga samtal till folk man känner. Vill inte ens veta hur många där ute som tar mig för en idiot efter den här helgen.

Var tvungen att gå upp ganska tidigt på lördagen. Var tvungen att få Janinas lägenhetsnyckel av pappa innan de åkte iväg på kryssning till Åland. Så det blev först en promenad in till stan, sen tillbaka till Herrhagen och sedan följde jag Pär till tågstationen igen någon timme senare. Med tunga och trötta steg kom jag till slut fram till Janinas fyra väggar på Norrstrand. Hade egentligen planerat en ganska lugn kväll, men Tobbe styrde snabbt upp lite miniutgång i samband med att Markus och Jon hälsade på hemma hos Daniel. Det slutade i mer Våghals och pinsamheter, men också några rundor biljard till ofattbart dålig musik på Score. När de spelade The Heat is On kunde jag emellertid inte stå emot att shaka biljardkön lite extra.

Bra musik spelar de däremot på Koriander. Dit gick vi för att få ett värdigt avslut på kvällen. Favorit-DJ:n från förra besöket var tillbaka och slängde upp toner av The Strokes, The Gossip och annat skoj. Tobbe bjöd på en varsin mojito för mer än hundralappen styck. Den dyraste drinken jag köpt, var hans egen kommentar. Kanske lite för söt, men fortfarande riktigt gott. Kort senare, kring stängningsdags, tog tröttheten överhanden och jag bussade mig hem till deras vindsvåning och den väntande madrassen.

Det var jobbigt att stiga upp på söndagen, men Hanna var en riktig hjältinna och skjutsade in mig till tåget, så jag slapp släpa überväskan. Väl på min plats hamnade jag bredvid två medelålderspar, likväl på väg till Arlanda, som skulle flyga till Irland. I ett slags mellanparti mellan sömn och verklighet hörde jag deras skrockande och berättande medan deras medhavda öl slank ner fortare och fortare. Mer än en handfull gånger förbannade jag mig själv över att jag inte hade någon musik att lyssna på.

Efter odramatisk tågväxel till Arlanda Express, incheckning och inköp av en kopp kaffe så fann jag mig själv sitta och skriva på exjobbet på flygplatsen. Antar att det kommer som en omedveten bonus när man drar fram datorn för att mätta de meloditörstiga öronen. Även om det säkert såg förjävligt ut så fick Macbooken agera iPodsubstitut också på flyget.

Redan på flygbussen till Ålidhem träffade jag på Linda från korridoren. Att komma tillbaka in i livet i Umeå gick så sett ganska snabbt. Samtidigt har man den där tunga, återkommande känslan av otillhörighet som praktiktiden har fört med sig, men just nu känns det ändå OK att vara på plats i norr igen. Det har väl både ups and downs, samtidigt som jag inte i mina tankar kommer på något ställe där jag skulle må bättre.

Måndagens valborgsfirande blev enkelt och småmysigt. Några öl i Annelie och Sebastiens korridor och sedan en kort sväng till Geografigränd där det var fest i en milt sagt överbefolkad lägenhet. Ingen brasa, inga studentmössor, bara skoj folk och några öl helt enkelt.

Fast det verkar som min dosa till internetbanken och några andra grejer rasade ur framfickan på min väska vid den där festen, så jag ska försöka styra upp det imorgon.

Kort sagt, den uppenbarligen sista tiden i Umeå är inledd. Jag vet inte alls hur jag ska känna. Känns det bra, mår jag dåligt, vill jag gråta? Ärligt, jag vet inte. Skrämmande robotlikt beteende nästan, men just nu känns det mest som man är här för att vara här. Låt oss se vart det leder mig.