20 maj 2007

Don't forget to remember

Infiltrate the walls that are caving in.
It ain't a bad thing.
This ain't reality.
Infiltrate the walls that are caving in.
It ain't a bad thing,
because it is natural.
Queens of the Stone Age - Leg of Lamb

Det vore väl fan om man skulle komma ihåg allt som ska ordnas nu när livet i Umeå långsamt falnar bort. I skuggan av vårt farväl står uppgifterna i pyramidformation, hånar mig likt motståndarlagets hejaklack. Lämna in papper på skolan, såväl nån enstaka restuppgift som blanketter om reseersättning. Skaffa banankartonger. Packa desamma, så jag eller nån annan slipper göra det under en stressad sommarhelg. Samla ihop utlånade saker. Försöka få den gamla datorskärmen såld som samlar damm i garderoben (tvåhundra spänn vid snabb affär alternativt en back öl alternativt kom bara och hämta skiten). Hur ska man uppå allt detta ens orka tänka på packning och förbehållslösa avsked, nu när man med största sannolikhet är mindre än två veckor från "hemfärd".

Vad i helvete händer? Det kan ju inte vara meningen att man ska våndas nu. Men sommaren är en gudsförgäten plats och har alltid varit. Där andra ser sol, fest och whatever ser jag av någon anledning alltid vemod. Tror utanförskapet är en faktor. Allt för ofta hamnar man på en fast punkt, jobbar bort de vackra dagarna långt från vänner man hellre skulle umgås med. Att denna fasta punkt i mitt fall är Hagfors kommun gör inte saken bättre. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så hamnar man där.

Fan, jag har ju tjatat om det här så många gånger förr redan. Jag upprepar ju mig själv värre än ett 8-trackband. Kanske ligger min största ångest egentligen i att jag alltid påminner mig själv om den. Kan jag ens klaga egentligen? Även om hemkommunen i tanken får mig att må dåligt så har jag tillbringat några av mina bästa stunder där. Men man kan inte stava bitterljuvt utan bitter.

Svårare är det å andra sidan med hösten. Dags att styra upp ett liv. Blir det inget journalistjobb direkt (vilket väl är most likely för en nyutbildad inom yrket) så ligger Linköping och Tromsø någonstans som två halvalternativ. Fick välkommen msn-pepp förut från den lilla terroristen Annelie, så just nu känner jag faktiskt väldigt mycket för att driva runt ett tag.

But still. Det här är egentligen första gången i mitt liv där jag inte vet vad som händer om ett halvår. Det är lite skrämmande, mitt i friheten.

It's so hard to win when there's so much to lose.

2 kommentarer:

Vera sa...

Oj, jag vet inte hur jag ska peppa upp dig! Det ordnar sig, det gör ju alltid det. Men jag har ångest att bara lämna den här stan över sommaren. Har hört att den här stan ska va härlig på sommaren, fastän jag redan nu har svårt att sova på nätterna för att det blir så ljust. Men ja... Ett försök till förtröstan: "Njut av den sista tiden!" Men jag vet inte hur man säger det utan att det låter som en klen tröst till en dödsjuk. ;) Kram kram

Magnus sa...

Umeå är lite av en spökstad på sommaren. Ungefär en tredjedel av de folkbokförda invånarna läser ju på universitetet. Men jag tror absolut att den är finfin även då, trots allt. Vet inte riktigt vad som kan peppa mig, jag tar saker som det kommer så får jag hantera det då helt enkelt.