16 maj 2007

Olika sidor av samma mynt

You believe it, I know you do.
You won't admit it or say so.
I know that god is in the radio,
just repeating a slogan.
Queens of the Stone Age - God is in the Radio

Deus ex machina?

Religion. Jag har ett väldigt speciellt förhållande till det. Jag tror inget, men både fascineras djupt och roas stort av vad miljarder andra väljer att ha som riktlinjer i sina liv.

För några timmar sedan stog jag i korridorens kök. Kokade som bäst upp en chili con carne åt mig och CJ, medan jag i huvudet repeterat ojade mig över rummets och framför allt diskbänkens tillstånd. När mina fingrar stank som mest av lök ringde det på allmänrummets dörrklocka. Utanför stod fyra glada människor med städutrustning.

Kille: Hej! Vi kommer från studentföreningen Credo, du kanske har hört talas om oss?
Jag: (Funderar en stund) Njä, jag tror inte det iallafall.
Kille: Nähä, OK! Det är så att vi undrar om vi kanske skulle kunna få städa er korridor och ert kök?
Jag: (Funderar ännu mer) Eh, bara sådär?
Kille: Bara sådär.
Jag: Ja, visst får ni väl det.
Kille: Tackar! Och har du några funderingar kring kristen tro så är det bara att fråga. Det är inget krav, men det är bara att fråga isåfall!
Jag: OK, inga problem.

Någon timme senare såg köket nästan nyrenoverat ut, men det som snurrade mest i mitt huvud var religionsinitiativet. Att någon är så övertygad av sin tro att hon/han/de frivilligt städar upp efter stökiga studenter, för att där finns en liten chans att de kanske smittar av sig. Man kan respektera dem, man kan rycka på axlarna och man kan skratta åt det. Jag vet inte vilket. För mig kändes det mest lite alienerat. Lite konstigt. Men jag antar att de lyckats när de fått mig att fundera.

Jag är själv uppvuxen enligt centraleuropeiskt kristlig tradition. Mina morföräldrars familjer hör till de offantligt många människor som vände sig till en gud, när de behövde någon att tacka efter att ha överlevt andra världskriget. Det brukar bli många bordsböner hemma i Hole, framför allt hos dem. Och på högtider läser man högt ur bibeln, eller ännu hellre går de till kyrkan och får sin business gjord där. Den enda punkten där mormor och morfar - till skillnad från majoriteten av det tyska folket - kan resonera utan gud vid sin sida är när de röstar politiskt. Fast diskuterar man något med dem går det ändå sällan att undvika den religiösa synvinkeln. Och hur mycket jag än älskar att skämta om allt, och förespråkar att man kan göra detsamma, så utelämnar jag av respekt alltid religion när de är i min närhet. Till och med nazismen är ett mer välkommet ämne i den situationen, faktiskt.

Så varför är jag inte själv troende? Kanske har jag alltid varit en tvivlare, jag vill gärna tro att jag var skeptisk redan på den tiden när jag fick en Barnens bibel tryckt i näven som parvel. Att alltid ha haft övertygat troende omkring sig har nog fått mig att ställa mig själv frågan om jag är lika övertygad.

Häromdagen när jag satt och uppdaterade min profil på Facebook så kom jag till en punkt som hette Religious views. Tidigare hade jag där skrivit att jag var ateist, men jag insåg då att det inte helt klockrent motsvarade vad jag verkligen kände. Trots att jag inte är direkt troende har jag ju ändå någon slags övertygelse. Jag började gräva djupare och läsa om olika former av icketroende.

Det jag till slut kom fram till var att jag är en kombination av agnostisk ateist och dysteist. På ren svenska innebär det att jag inte tror på människans möjlighet att kunna bevisa existensen av en högre makt, men att jag samtidigt inte heller tror på en sådan. Det innebär också, att om en högre makt verkligen skulle existera så tror jag antingen att den inte är fullkomligt god eller att den är rent utav ond. Det sistnämnda tror jag inte bara på för tillståndet vår värld är i, utan kanske främst eftersom en eventuell gud måste ha skapat oss efter en avbild - i de kristnas fall sig själv. Och hur mycket man än letar så blir det förbannat svårt att hitta en människa som är genomgod.

Dessutom kan även gud krossa drömmar, Terner.

Förutom de punkterna tror, eller snarare hoppas, jag på karma. Det vore betryggande om ens goda gärningar gör sig betalda någon gång. Om inte i livet så åtminstone vid dödsögonblicket. För även vad som kommer därefter anser jag oss enbart kunna spekulera i.

7 kommentarer:

Vera sa...

Haha, gud va galet! Det är ju som en önskedröm att nån knackar på å erbjuder sig städa ens skitiga korridor. Shit the same vad de har för religös bakgrund. Nästa gång du stöter på dem så kan du väl skicka över dem till Peddan? Här behövs det också städas!! Kram kram!

Magnus sa...

Gud var namnet.

Anonym sa...

Don’t seduce to reduce mi knowledge,
because I will always break those barriers and break down bondage
oh Lord God Almighty grant me all privilige
you see I have overcome all the wicked,
them and them false things

I have no white god
don’t teach me anything wrong
could the white god save me from white man oppression?
I have no white god it’s just a Black Messiah,
if a white god ah bless you him no bless Sizz..

/A.

Magnus sa...

Sizzla, right?

Anonym sa...

Sizzla indeed! No White God. Från The Story Unfolds-samlingen.

/A.

c-j sa...

haha!

Jag var ju där och såg hela credo-grejen go down. Tudelad feelin; det var en fin gest,men samvetet fick sig en törn.

Fan vad synd det var om killen som tvingades skrubba rent dent skitiga spisen under stort förtret på fysikgränd 25 b.
Om han ville känna kicken att utsättas för guds prövningar, så var definitivt på rätt ställe.

Med tanke på hur äcklig spisen var så måste han ha tvivlat...

Genomskåda sa...

Svärmor som det så gammaldags kallas hade en papegoja som sa "Hrkkk... är du kååt?" när Jehovas knackade på dörren *trumvirvel*
Nu ska jag lägga till din historia i min repertoar för skämt om troende.

Vad är det för sida jag fick?