"Du gillar att sno saker, det är bra."

Efter lite om och men haffade jag denna bild av Camp Hole från Arvikafestivalen i somras. Jag huserade inte där när bilden togs, men vår vackra skylt som jag lånade med mig får representera min närvaro. Fotografen heter Daniel Seestrand. På hans hemsida finns 2-3 bilder till från vårt Camp, men åtminstone en av dem var något för vulgo att slänga upp här. De som är nyfikna kan följa länken.

But everything looks perfect from far away

Jag har testat alla droger utom rökopium och kat. Allt slank ner men heroin var bäst. Det är det farliga med heroin. Att det är bäst.
- Bo, Lång fin blond av Claes Carlsson.

Resor skapar en väldigt speciell känsla inom mig. En deprimerad känsla. Jag vet inte om det beror på att jag nästan alltid reser ensam. Nattåget till och från Umeå. 304:an till Ekshärad. Bussen till Berlin. Sträckor som får tankarna att flöda genom mitt redan energiskt arbetande skallparti. Samma nu.

Tåget börjar rulla. Det dröjer inte länge förrän Karlstad är långt bakom mig. Vi hör av oss i början av november. En viss frustration infinner sig när orden ekar i mitt huvud. Vad händer om det inte blir nått?

Fuck it, tänker jag. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att intala mig själv att det ordnar sig. Strax senare inser jag att helgens besökstider och praktikångest fått mig att glömma kvar massor av grejer i Värmland. Några telefonsamtal senare lutar jag mig tillbaka i tågstolen med musik i öronen och pysselbok i handen. Frustrationstankarna präglar allt omkring mig. Men gå ut då ditt jävla sudokuhelvete! Äsch. Jag tittar ut genom fönstret istället. Kristinehamn. Visst, vackert, men när gjorde ni nått för världen senast? Sluta tjata om bistrovagnen för fan, jag tänker inte köpa era dagstorra baguetter bara för att det här är kvällens sista tåg.

Omkring mig sitter bara kostymgubbar. Jag tror först att det inte kan bli värre, men när jag någon timme senare sitter på Arlanda Express är det attachéväskor åt höger och vänster. Min slitna jacka, hatt och halsduk känns nog i deras granskande ögon ganska malplacerade. Själva ser de ut som de sitter på toaletten när de reser. Benen brett isär, lätt framåtlutade och med DN:s ekonomidel (eller dylikt) mellan fingerspetsarna. Varje gång de rynkar pannan lite ansträngt drar det proportionerligt i mina smilband.

Framme vid terminalen. Checkar in min sportbag och går för en burgare. Beställer en Big Tasty. Får en Big Mac. Orkar inte bry mig. Fortfarande nästan två timmar tills flyget går. Ett glas Staropramen, tack. Ja, jag kan väl unna mig en sexticentiliters. När jag sitter i flyplatsbaren och smuttar på min öl hamnar jag i en splittad känsla av tillhörighet. Lite businessman. Lite alkoholist. Å andra sidan. Hos de två tyskarna vid bordet bredvid står 7-8 tomma glas. De diskuterar med sluddriga röster och övertydliga handgester. Nånting om fiske. Eller sexuella erövringar.

Fönsterplats. Nice. Tyskar även på planet. Typiska hobbyvildmarkare. Den enes ölkagge får knappt plats i mittgången. Han skrockar likt en bayersk jultomte. När flyget rullar mot startbanan ser Arlanda ut som ett gigantiskt inköpscentrum. Och jag är storhandlarn på väg hem till molnen. Umeå uppifrån. Gnistrande vackert, både på stjärnklara himmeln och i upplysta stan. Umeå på marken. Snötäcke. Välkommen du vita vackra.

In the long run, we're gonna make it through the hard times

Markus: Det är verkligen en film som jag önskar vore verklighetsbaserad!
Jag: Hulken?
Markus: ... Nä... Forrest Gump...
- Slight misunderstanding.

26 oktober 2006. Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag har just köpt en baguette och kaffe på UB-fiket. Min sista måltid på nästan elva timmar, ska det senare visa sig.

Ungefär åtta timmar senare, via flyg och Arlanda Express, befinner jag mig på Säfflebussen någonstans mellan Örebro och Karlskoga. I en paus från Empire och iPod börjar jag titta på människorna runt omkring mig. "Han ser ut som ett typiskt fyllo", tänker jag om en gubbe i skinnjacka, men dumförklarar snabbt mig själv för mina fördomar.

Jag önskar jag hade haft fel, men knappt en timme senare börjar mannen ropa "jag är oskyldig!" med en så hög stämma att det t.o.m. överröstar musiken i mina lurar. Jag gissar att han börjat dricka när bussen lämnat terminalen i Stockholm några timmar tidigare. Lyssnandes på hans röst uppenbarar sig en syn av Christer Pettersson på väg in i rättssalen. Strax efteråt försöker han sätta sig bredvid en medelålders kvinna och lägga armen om henne. Instinktivt är jag på väg att ställa mig upp. Inte för att jag vet exakt vad jag hade tänkt göra åt situationen, men gubben verkade allt annat än lätt att prata med. De som satt närmare händelseförloppet var dock tidigt framme ett rycka undan honom och sätta tillbaka honom på hans gamla plats.

Nu ville man tro att det hela skulle lugna ner sig, men så någon minut senare börjar skinnjackan sjunga nån slags hejaramsa. Till vilket lag är svårt att uppfatta i ljudet som tränger förbi de slöddriga läpparna. Vid det här tillfället har också busschauffören fått nog och börjar säga ifrån via högtalarna. Mannen verkar dock inte förstå att det är han som är den tilltalade, like lite som chaffisen har ork att resonera med honom. Den sista trekvarten till Karlstad fortsätter hejaramsan som på repig vinyl. Innan jag höjer volymen på spelaren, för att döva mina öron från skrålet, håller jag ett långt resonemang med mig själv om jag borde känna mig äcklad av mannen eller tycka synd om honom.

När jag stiger av bussen och möter den regniga Solstaden har hungern tagit ett järngrepp om mina tarmar. Jag tar min väska, vänder mig för att gå mot busshållplatsen utanför SF och trampar rakt ner i en gigantisk pöl. Jag förbannar mina klumpiga attribut och ger mig vidare. Den tröttmulne och burduse rattaren på stadsbussen höjer rösten mot en blyg kille som tar lite för lång tid på sig med pengarna. Jag håller handen för ansiktet. Sen när blev busschaufförerna i Karlstad otrevliga? Jag trodde Vänern skulle torka ut långt före det hände.

Bussen når Torget och en flock ungdomar intar dess bakre sektion. Det är mig ganska tydligt att de, liksom jag, ska till Kronoparken. För de som känner till Umeå skulle det kunna beskrivas som Karlstads Ålidhem. Ännu en gång dyker mina fördomar upp, då jag inte vet om jag ska skratta eller skämmas över kidsen. De kan inte vara äldre än 14. Tror nog att alla gängfilmer är på riktigt. Tycker nog uppgörelser och dödsskjutningar är häftiga. Deras snack blir efter ett tag för mycket för mina öron att utstå, frustrerande och oroväckande. Jag höjer ännu en gång upp lurarna. Fuck all you gunsholding hip gangster wannabes.

När jag äntligen kommit fram och börjar gå mot mina vänners boningar inser jag hur mycket en resa kan förändra stämningen inför det slutgiltiga målet. Alla händelser precis när jag anlänt till Karlstad satte en mörk aura runt min vistelse. Bara den tid jag umgås med mina vänner i stan känner jag mig hemma och väl. Hur ska det gå att återvända hit för en längre tid?

Varför saknar du Umeå? Kanske för att Karlstad inte verkar saknat mig.

Till Petter.

Andreas: Vart är min stol någonstans?
Elli: Nä, Rickard Wolff tog den...
- En vanlig utekväll tog plötsligt en ovanlig vändning.

Idag fick jag ett vykort från kär och saknad vän, nämligen Petter i Varanasi. Det är alltid roligt att få "riktig" post. Började fila på ett vykort att svara med, men tråkigt nog vet jag inte om han har någon postadress i Indien som man kan skicka det till. Därför publicerar jag mitt svar här i förhoppning om att han får möjlighet att läsa bloggen om någon dag. En fördel med det hela är att jag inte behöver vara lika fåordig, de där kartongbitarna har ju sina begränsningar. Att döma av hans vykorts harmlösa innehåll känns det OK att publicera även det här, så eventuella nyfikna får en kontext till det hela.

Petters brev:

Broder!

Varma hälsningar från den heliga staden. Festivalerna avlöser varandra och med jämna mellanrum invaderas området där jag bor av vattenbufflar.
Hoppas allt går väl med dina studier och att inte den norrländska kylan får dig att krevera. Här är det 35 grader och min fältforskning går fint. Skulle dock gå bättre om jag fick lite riktigt kaffe.
Utöver fältarbete pluggar jag en kurs om multikulturella tendenser på ett av de tre universiteten i stan. Sen tar jag kurser i hindi och hata-yoga med blandad framgång.
Ha det gôtt!

MVH Petter

Mitt svar:

Svåger!

Ditt kort luktar kryddigt och instängt, vilket jag både hoppas och tror beror på din uppehållsort snarare än ett trångt transportflyg. Denna exotism är mycket välkommen i min snöregniga vardag.
För snöat har det, och regnat, här i Umeå. 35 plusgrader ligger så långt över mitt väderförstånd för tillfället att jag knappast kan föreställa mig det på ett rättvist sätt. Som tur är så trivs jag fortfarande lysande här uppe, vilket varken väder eller vind kan hindra. Tvärtom välkomnar jag kylan, eftersom jag inväntar den vackra och inspirerande vintern. Dessutom betyder varje millimeter som kvicksilvret rör sig nedåt att din hemkomst står allt närmre, vilket ju är långt ifrån någon negativ händelse i almanackan.
Studierna går fint här med, även om det harvas en del med att skaffa praktikplats inför våren. Ska ner till Karlstad över helgen och hälsa på några ställen, hoppas på drastiska förändringar då. Och hemlagad mat i några dagar.
Ha ett fortsatt inspirerande äventyr!

Din vän,
Magnus

Some fine electronic magazine in the workings

Nu är webbtidningen Noden öppen för allmänheten att läsa! Ni som har möjlighet kan prenumerera på rss-feeden (http://news.humlab.umu.se/rss.xml) och därmed få de senaste nyheterna direkt. Kom gärna med kommentarer till texter. Maila eller ringa redaktionen är också ett alternativ!

Damn this brings me down

Han känns som resultatet av ett svunnet skönhetsideal.
- Andreas Terner om Daniel Majstorovic.

Det har varit ännu en vecka utan bloggande. Anledningen till detta har sina rötter i den gångna helgen, som ängnades åt festande och tentaskrivande. Det resulterade i en fubar dygnsrytm som hållit i sig under så gott som hela veckan. Som tur är har jag idag och igår lyckats återställa det hela till en civiliserad nivå. Vi har trots allt haft något sånär tidiga dagar på skolan.

Anledningen är att vi denna vecka börjat med webbtidningen (öppnar portarna på måndag) som hör till vår kurs i "Journalistisk gestaltning". För min del har detta inneburit långa, långa dagar i skolans redaktionslokal, då jag under de gångna dagarna medverkat i jobbet av sidans utveckling. Det har tillsammans med dygnsrytmen krävt sin rätt på varje fiber av min kropp. Ibland hör jag hur folk frågar någonting, fem sekunder efter att de egentligen ställde frågan. När jag lyssnar på musik så hamnar jag någonstans där jag är närmare tonerna än människorna runt omkring mig.
Hur kan man vara trött men ändå inte kunna somna? Ett mysterium jag kämpat med varje natt sedan söndag. Eller måndag morgon. You get the point.

Den första snön har fallit här i Umeå. Den första snön är alltid den värsta, regnblandad och stickande isig i ögonen när man svingar fram på cykeln. Men den sätter den rätta atmosfären för den något lågmälda känsla jag vaggats in i av en nästan sjudagars lång dåsighet. Så fort hela staden är snötäckt kan jag och mina lurar åter njuta av promenader i det vita.

Petter Pradesh

Tänkte ägna ett inlägg åt att tipsa om en helt formidabel blogg, det händer ju allt för sällan. Passande nog är det min gode vän Petter Falks blogg jag snackar om. Det är nämligen så att denne Petter befinner sig i Indien, närmare bestämt i Varanasi, där han enligt egen beskrivning "utvidgar sitt medvetande och skriver en D-uppsats i religionsvetenskap". Han reste till detta kontrasternas rike i augusti och startade webbloggen i samma veva. Mycket rolig, underlig och ibland sentimental läsning. Allt.

Ingen rast och ingen ro

Nordirland är ju som Monaco, fast för alkoholister.
- Andreas Terner

Det är fullspäckad vecka. Tre stycken hemtentauppgifter, som ska vara klara på måndag, är det som främst ligger och gror. Samtidigt lägger man naturligtvis tid på en hel del annat. Igår var det exempelvis ännu en Rekyl-sändning (glömde förvarna här denna gång) och det kom sig av någon anledning att jag på egen hand skötte både teknik och snack denna gång. CJ var med som mentalt stöd i studion, men vägrade snacka i micken. Fast jag tror att man sakta kan nöta in honom på radiospåret, han har ju radiovänlig röst så det förslår. Nåväl, det var en givande erfarenhet att få sköta allt själv. Hade dessutom med en recension av filmen Requiem for a Dream (temat för programmet var "Drömmar") som ni kan lyssna på här.

Såhär i hemtentatider återupptäcker jag ännu en gång hur snabb jag är på att fylla skrivbordet med allehanda papper och, ibland onödiga, atteraljer. Skönt att min nya plattskärm troligtvis dyker upp imorgon, arbetsyta är lika med arbetsro i min värld. Vore skönt om man kunde göra sig av med åtminstone två av uppgifterna innan helgen står vid dörren.

Bra just nu:

• Khoma - Har fått ett uppsving i mitt lyssnande (igen) och den fjärde november uppträder sommarens bästa liveband här hemma i Umeå.
  
• Seriefrossa - Förutom följetonger som Lost och Prison Break, som man redan nöter av under veckorna, så har det dykt upp flera andra lovande. Heroes har ryckt upp sig efter det halvdana pilotavsnittet och Terner har peppat såväl Studio 60 on the Sunset Strip som Dexter. Nice.

Inte så bra just nu:

• Festpeppen - Jag tar varje tillfälle i akt att festa just nu, det är ju trots allt den "sista" terminen som man har en konkret möjlighet att umgås med klassen. Alla verkar dock inte vara lika på, vilket blir tämligen frustrerande ju närmre vita skägg och bjällerklang vi kommer. Dessutom tycks jag vara en av väldigt få som (vill?) umgås i båda årskullarnas läger om helgerna. Mer integration! Get with it, dammit!
• Matvanorna - Kaffekopp till frukost, pastatallrik till lunch och knäckebröd till middag. You get the point.
  

Punger for President

Här är en sex eller sju år gammal film som några vänner till mig gjort. Något av en mockumentär om min kompis Mattias "Punger" Unger som planerar bli president över världen. Ganska kul för mig att se tillbaka på, eftersom Punger ju inte var mer än en grabbhalva vid 17 års ålder. En äkta klassiker. Visades på sin tid även i SVT:s ungdomsprogram Ramp.

The Crystal Caravan på SVT

Fick tag i senaste avsnittet av Login från SVT2, och klippte med hjälp av Final Cut ut styckena där The Crystal Caravan var med och testade mediaspelare. Det hela blev en ganska krånglig historia, med konvertering av filmformat och manuellt ljudsynk med hjälp av ProTools-inspelningar, vilket märks om man kollar noga. Ljudet ligger inte helt rätt, men efter mer än tre timmar en fredagskväll i övre red.lok. hade jag tappat omdömet något också. Men ändå, håll till godo!

Du står i vägen, jag kör över dig. Punkt slut.

Här är inslaget som jag, CJ och Tomas gjorde på TV-kursen, om Steve Galloway. Visst finns det mycket i inslaget man inte är helt nöjd med, dåligt med klippbilder och liknande. Men jag kan ändå se det om igen och om igen, mest för Steves sköna one-liners. Håll till godo!

Apsnygga filmaffischer

Har sedan det lilla skivomslagslistandet, som pågick i bloggetern under sommaren, funderat på att slänga upp några riktigt snygga, fiffiga och stilrena filmaffischer också. Här kommer några stycken

Den första, amerikanska affischen av Tom Tykwers film Perfume (Parfymen, 2006) var den som fick mig att återkomma till den här listan egentligen. Såg den för första gången idag (igår) och var omedelbart hänförd. Även om den europeiska (tyska) affischen är helt OK så står denna ut rejält. Stilrent, spännande och färger i White Stripes-estetik. Right up my alley, med andra ord. Dessutom fick den mig att tänka på ett av de absolut snyggaste t-shirttrycken som finns, vars bild ni ser under affischen. Skådespelerskan som syns i bild på postern är troligtvis Karoline Herfurth, som spelar en av rollerna i filmen. Ansiktsprofilen ser onekligen ut som hennes i vilket fall. Det ska bli kul att se henne i en mer seriös film, hon har ofta spelat i ganska trötta, tyska komedier trots att hon är en väldigt duktig aktris.

Apocalypse Now (1979), Francis Ford Coppolas egen tolkning av Joseph Conrads roman Heart of Darkness, har haft många olika affischer. Fast personligen tycker jag att det är denna, mer moderna version som är snyggast. Otroligt stilren färg- och designmässigt. De varma, flamröda färgerna stärker dessutom filmens namn och pekar åt en jämförelse av Vietnam med helvetet. Flodbanken och helikoptrarna i bilden är dessutom vitala delar av berättelsen och ger därför affischen ett bra värde som storyförmedlare.

Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964), ännu en film som haft ett otal variationer på sina posters. Men det är framför allt den liggande versionen jag gillar. Dels är designen enkel och snygg, dels känns det innovativt att inte alltid använda sig av det stående formatet. Även denna affisch har en bra storyförankring i sina illustrationer. Avslöjar inte för mycket för den som inte sett filmen, men säger den inbitne allt. Stanley Kubricks film har även en av de roligaste och mest experimentella filmtrailers jag känner till, trots att den har nästan ett halvt sekel på nacken.

Här är några ganska tidiga promotionaffischer som jag verkligen gillade, från Michael Gondry och Charlie Kaufmans film Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004). Förutom att de stilistiskt går väl ihop med filmens tema så blev de oerhört snygga när de dök upp på väggar eller som helsidor i tidningar, då det vid en snabb anblick verkligen ser ut som någon fysiskt slitit bort ögonen på pappersbilderna. De små papperslagren som syns i rivspåren stärker den illusionen avsevärt. Jag hade som en liten önskedröm när jag såg affischerna första gången, att rama in alla tre och hänga dem på rad i en hall eller liknande. Fortfarande en idé som jag skulle kunna tänka mig, även om den nog kräver ett något större boende än ett studentrum isåfall. Innan jag hade sett filmen tyckte jag mest att de var riktigt snygga och stilrena, med intressant budskap. I samband med filmen känns de fulländade, framför allt klart bättre än den alternativa affischen där Jim Carrey och Kate Winslets karaktärer ligger på den spruckna isen.

Det var ett litet smakprov på filmposters som faller mig i smaken. Fler kan dyka upp framöver! Vi har ju exempelvis inte ens gått in på Ryssland och andra östeuropeiska länders filmaffischer ännu, som ibland har den goda smaken att helt omdesigna dem och måla abstrakta bilder med utgång i filmens handling istället.

Rekyl - Tema: Krogen

Eftersom sändaren var trasig i tisdags sänder vi ett extrainsatt, ungefär halvtimmes långt program av Rekyl ikväll klockan 18:30. Temat för kvällen är Krogen och jag gör min debut som programhallåa i studion. Frekvensen är 102,3 som vanligt.

OCD and the ABC

Some English friends of mine are having an Ugly American party in honor of the 4th of July. We're gonna toss back a coupl'a cold brewskis, watch the ball game and not use the metric system.
- Daphne Moon, Fraiser

Det finns en väldigt speciell sida av mig själv som jag ännu inte delat med mig av här. Jag menar, jag är en otroligt okomplicerad människa egentligen och relativt spontan. Jag tar allt som det kommer och ogillar att planera saker allt för långt i förväg. Jag har inte heller något större behov av ordning i mitt liv. Inte nämnvärt i vilket fall.

Men, det finns en detalj som följer mig slaviskt i mitt, och ibland andras, hem. Bokstavsordningen. Min enda tvångstanke i livet. Min nemesis. Den finns överallt. Bokhyllan, filmsamlingen och CD-väskan. Jag kan inte lyssna på playlisten i min Winamp förrän jag klickat "sort list by title". Inte sätta mig till ro förrän jag ordnat om filmerna så de nya DVD:erna ska hamna på rätt plats. Hellre lägger jag dem någon annanstans i rummet under tiden än att ställa dem på fel plats i hyllan.













Av någon anledning ser jag dock inget problem eller hinder med denna mani. Det är bekvämt att alltid veta var man har någonting när man behöver det. Dessutom är det som en gemytlig rit, att jämföra med vilken annan hobby som helst antar jag, när man får sortera in några nyförvärvade tingest i sina bibliotek.

Gu' hass di taler, dässa!

Ikväll sänds avsnittet av 100 höjdare! som spelats in i Värmland. Som jag nämnde i ett av sommarens inlägg så stötte jag på Filip & Fredrik (som i press och TV-priser ju numera framstår som en enda person) i min hemort Ekshärad. Så det blir intressant att se om de har med nått material därifrån. Om inte annat finns det ju spännande människor lite varstans i det landskapet. 21:55 i Kanal 5.

Sleepless in Physics Alley

Some people think they're always right.
Others are quiet and uptight.
Others they seem so very nice.
Inside they might feel sad and wrong.
Twenty-nine different attributes.
Only seven that you like.
Twenty ways to see the world,
are twenty ways to start a fight.
The Strokes - You Only Live Once

Jag kunde inte sova inatt. Jag vet inte vad det var som höll mig vaken, men mina tankar kretsade kring både djupa och ytliga ting. Relationer och färgen på tapeten. Kärlek och bananen jag åt till mellanmål. Min dygnsrytm hade en längre tid krupit in på nattens småtimmar, så det var nog oundvikligt att jag en natt skulle hamna en handfull timmar ensam med mina egna tankar.

Man ser inget större hopp om att somna heller, när man lägger sig på rygg med båda händerna bakom huvudet och stirrar upp i rummets tak. Den äggskalsvita ytan förvandlas till en silverduk, dit mina mest bisarra funderingar projiceras och blir till filmen om mitt liv som jag inte har någon större förhoppning om att någon kommer ta del av. Och när jag väl tror att denna b-produktion i självaste verket är en dröm och man äntligen somnat in, så vänder jag huvudet och blir motbevisad av väckarklockans ödesmättade, röda siffror. 06:45. Morgonstund har ångest i huvudet. Till slut slumrar jag till, bara för att vakna en timme senare och gå till dagens föreläsning.

Passande nog har jag utsett Fear of Sleep av The Strokes till veckans låt. Har varit inne i ett Strokes-stim överhuvudtaget den senaste tiden. Sedan såg jag trailern till The Science of Sleep, där regissören (och tillika musikvideogeniet) Michael Gondry tagit till vara på låtens innebörd ypperligt.

An ode to the people down the hallway

Först går nån tjej fram och klagar hos chauffören att det är för kallt och att han ska skruva upp till minst 47 grader, sen blir det iskallt åt armen intill fönstret men bastu för fötterna, senare skruvar personen framför dig ner sin stol så du har hans huvud i knät och när det gått sex timmar tar batterierna i freestylen slut.
- Johan Råberg om att ta bussen mellan Stockholm och Umeå.

En era går mot sitt slut. Den första personen i korridoren, sedan jag kom hit, har flyttat ut. Det är Ola i dörren bredvid som nu flyttat in med sin flickvän på Ålidhöjd. Det känns lite konstigt. Vi har bara bott grannar lite mer än ett år, men det kommer bli ovant att inte se honom lika ofta.

Imorgon flyttar den nya grannen in. Träffade honom igår när han satte upp sin namnskylt på postlådan. Kalle heter han, men på namnlappen stod det "C-J". Så jag misstänker att även han, liksom CJ i klassen, egentligen heter Carl-Johan. Eller kanske Carl-Jan? Nä.
Tur är i vilket fall att han redan har ett annat smeknamn, så det inte blir massa förväxlingar.

Det händer även annat här i korridoren. Idag fyllde Meis år. Hon har varit hemma på Gotland över helgen, men kom "hem" under dagen. Lagom till kvällsfikat som jag ordnat. Jag har haft städvecka, så tidigare under dagen har jag dammsugit korridorsutrymmena, plockat med disken och liknande. Så fort det slutat regna ska jag ta ut återvinningsskräpet också, inte så kul att bära runt en stor kartong med mjölkpaket m.m. som suger åt sig varje droppe fukt. Hur som helst, den som har städvecka brukar av tradition bjuda resten av korridoren på fika under söndagskvällen. Jag kände mig lite duktig idag, så jag bakade cappuccinobrownies, eller hur man vill kalla resultatet. Det blev ganska lyckat i vilket fall, alla verkade nöjda.

Utom Johan då, som tappat aptiten efter all chips och saltlakrits han livnärt sig på under dagen.