Några skivomslag ur samlingen

Jaja, det är sådana bloggtider nu. Karin tog ett smakfullt initiativ att lista de nio snyggaste skivomslagen hon kunde komma på. Örjan hakade på med att visa sju stycken han gillade skarpt. Intressant att se vad som tilltalar olika personer. Som Örjan säger är ju en skiva en helhet, i både bild och musik. Själv tilltalas jag, så vitt jag vet, oftast av stilrena och avskalade saker. Här är hur som helst en handfull omslag jag är otroligt förtjust i, alla hämtade från de albumen jag har i hyllan. Utan någon utstuderad, inbördes ordning.

1. The Mars Volta - Frances the Mute
Varken debuten De-Loused in the Comatorium eller nya Amputechture har så väldigt speciella omslag, men "mittenplattan" är hur mysig som helst på den punkten. Två stiligt klädda män korsar varandra, körandes varsin 50-talsbil. Med röda tygpåsar över huvudena. Snyggt djup och vidvinkel med en lagom stor detaljrikedom. Färgerna är hur snygga som helst och man får direkt den rätta känslan inför musiken som döljer sig där bakom.

















2. Primal Scream - Xtrmntr
Gillar det lekfulla utseendet som blandas med de allvarliga undertonerna. Det är som en sån där bild man gjorde i lekis, när man klippte ut bilder ur tidningar och klistrade uppå varandra. De krigspilotliknande gestalterna, som dessutom har ansiktena bortklippta, vrider det hela ett snäpp i rätt riktning och ger ett bisarrt slutresultat. Passar formidabelt till de tunga, elektroniska låtarna på plattan.












3. Khoma - Tsunami
Innan jag hade hört bandet från Umeå tittade jag på omslaget. När jag såg det så visste jag ungefär vilken musik som skulle passa bäst till det. Och det var den musiken. Plus lite till. Flygande (flyende?), vita duvor som tycks suddas bort längre ner på omslaget. Mycket snyggt i kombination med bl.a. de politiska antikrigsbudskap som presenteras på vissa låtar av skivan. Omslaget är designat av Hugo Sundkvist, som även gjort riktigt snygga affischer och omslag åt Refused och The (International) Noise Conspiracy.

















4. Sigur Rós - ( )
En skiva som verkligen bildar en ypperligt vacker helhet i hölje och musik. Skivan har inget namn (bara två parentestecken syns på framsidan) och det har inte heller låtarna. Omslaget är helt vitt, sånär som på en lätt gråtonad bild på framsidan. Samma bild täcks av ett extra plasthölje som man förvarar fodralet i. I det plasthöljet har de två nämnda parenteserna skurits ut, så delar av den grå designen syns igenom. Något längre ner står bandets namn skrivet på ett otroligt smakfullt sätt. Precis som skivan ser ut, låter musiken. Så vackert, så stilrent, så bra.

















5. Arcade Fire - Funeral
Omslaget till skivan är ett grymt snyggt digipack, det är alltså gjort av kartong/papp. Och förutom att bilden är väldigt iögonfallande så har kartongen också små stilrena, guldfärgade "urgröpningar" bl.a. där armen skriver med fjäderpennan. Det ger en extra lyxig helhetskänsla. Hade kunnat bli plåttrigt, men blir istället jävligt rätt.















6. Rage Against the Machine - Rage Against the Machine
En fantastisk bild som osar förstörelse och hängivelse. Att detta omslag är så lyckat beror mest på två personer. Thích Quảng Đức och David Halberstam. Den förstnämnde är buddistmunken som bränner sig själv till döds på bilden, i protest mot den USA-ledde premiärministerns förtryck av religionen. Den andre är journalisten som tog fotot. Han påstår i ett uttalande att han använde sig av åtta rullar film, men att munken under hela proceduren inte rörde en enda muskel eller gav ifrån sig ett enda ljud. Bara satt där och lät sin kropp brinna. På två sätt är detta det perfekta omslaget till bandets musik. Dels att texternas protester riktas åt samma håll som buddisternas gjorde, dels eftersom RATM istället för Quảng Đứcs tystlåtna metod använder en mycket mer uppkäftig attityd för att säga vad de tycker. De får det osagda sagt.

















7. The Shins - Chutes Too Narrow
Karin har väl redan sagt det mesta om den här i sin lista. Kan tillägga att jag är riktigt svag för färgkompositionen. Vanligtvis gillar jag inte allt för "tecknade" färger, men den här bilden kan jag helt klart inte motstå.

















8. Tool - Aenima
Ett omslag som verkligen fick mig att fundera. "Vad fan är det för någonting?" frågade jag mig själv om och om igen. När jag precis köpt skivan tog omslaget upp en stor del av mina tankar, bara för att jag inte hade en aning om vad det föreställer (om det ens föreställer nått). Det är, för mig åtminstone, ett helt OK betyg. Bilden känns väldigt pretentiös, liksom musiken i de flesta stunder. Men när man sedan öppnar fodralet möts man av en bild på Bill Hicks. En numera avliden men på sin tid kontroversiell ståuppkomiker.
















Till nästa gång ska jag troligtvis gräva bland filmaffischerna, vet redan nu några som är givna i den listan.