Damn this brings me down

Han känns som resultatet av ett svunnet skönhetsideal.
- Andreas Terner om Daniel Majstorovic.

Det har varit ännu en vecka utan bloggande. Anledningen till detta har sina rötter i den gångna helgen, som ängnades åt festande och tentaskrivande. Det resulterade i en fubar dygnsrytm som hållit i sig under så gott som hela veckan. Som tur är har jag idag och igår lyckats återställa det hela till en civiliserad nivå. Vi har trots allt haft något sånär tidiga dagar på skolan.

Anledningen är att vi denna vecka börjat med webbtidningen (öppnar portarna på måndag) som hör till vår kurs i "Journalistisk gestaltning". För min del har detta inneburit långa, långa dagar i skolans redaktionslokal, då jag under de gångna dagarna medverkat i jobbet av sidans utveckling. Det har tillsammans med dygnsrytmen krävt sin rätt på varje fiber av min kropp. Ibland hör jag hur folk frågar någonting, fem sekunder efter att de egentligen ställde frågan. När jag lyssnar på musik så hamnar jag någonstans där jag är närmare tonerna än människorna runt omkring mig.
Hur kan man vara trött men ändå inte kunna somna? Ett mysterium jag kämpat med varje natt sedan söndag. Eller måndag morgon. You get the point.

Den första snön har fallit här i Umeå. Den första snön är alltid den värsta, regnblandad och stickande isig i ögonen när man svingar fram på cykeln. Men den sätter den rätta atmosfären för den något lågmälda känsla jag vaggats in i av en nästan sjudagars lång dåsighet. Så fort hela staden är snötäckt kan jag och mina lurar åter njuta av promenader i det vita.