31 oktober 2006

But everything looks perfect from far away

Jag har testat alla droger utom rökopium och kat. Allt slank ner men heroin var bäst. Det är det farliga med heroin. Att det är bäst.
- Bo, Lång fin blond av Claes Carlsson.

Resor skapar en väldigt speciell känsla inom mig. En deprimerad känsla. Jag vet inte om det beror på att jag nästan alltid reser ensam. Nattåget till och från Umeå. 304:an till Ekshärad. Bussen till Berlin. Sträckor som får tankarna att flöda genom mitt redan energiskt arbetande skallparti. Samma nu.

Tåget börjar rulla. Det dröjer inte länge förrän Karlstad är långt bakom mig. Vi hör av oss i början av november. En viss frustration infinner sig när orden ekar i mitt huvud. Vad händer om det inte blir nått?

Fuck it, tänker jag. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att intala mig själv att det ordnar sig. Strax senare inser jag att helgens besökstider och praktikångest fått mig att glömma kvar massor av grejer i Värmland. Några telefonsamtal senare lutar jag mig tillbaka i tågstolen med musik i öronen och pysselbok i handen. Frustrationstankarna präglar allt omkring mig. Men gå ut då ditt jävla sudokuhelvete! Äsch. Jag tittar ut genom fönstret istället. Kristinehamn. Visst, vackert, men när gjorde ni nått för världen senast? Sluta tjata om bistrovagnen för fan, jag tänker inte köpa era dagstorra baguetter bara för att det här är kvällens sista tåg.

Omkring mig sitter bara kostymgubbar. Jag tror först att det inte kan bli värre, men när jag någon timme senare sitter på Arlanda Express är det attachéväskor åt höger och vänster. Min slitna jacka, hatt och halsduk känns nog i deras granskande ögon ganska malplacerade. Själva ser de ut som de sitter på toaletten när de reser. Benen brett isär, lätt framåtlutade och med DN:s ekonomidel (eller dylikt) mellan fingerspetsarna. Varje gång de rynkar pannan lite ansträngt drar det proportionerligt i mina smilband.

Framme vid terminalen. Checkar in min sportbag och går för en burgare. Beställer en Big Tasty. Får en Big Mac. Orkar inte bry mig. Fortfarande nästan två timmar tills flyget går. Ett glas Staropramen, tack. Ja, jag kan väl unna mig en sexticentiliters. När jag sitter i flyplatsbaren och smuttar på min öl hamnar jag i en splittad känsla av tillhörighet. Lite businessman. Lite alkoholist. Å andra sidan. Hos de två tyskarna vid bordet bredvid står 7-8 tomma glas. De diskuterar med sluddriga röster och övertydliga handgester. Nånting om fiske. Eller sexuella erövringar.

Fönsterplats. Nice. Tyskar även på planet. Typiska hobbyvildmarkare. Den enes ölkagge får knappt plats i mittgången. Han skrockar likt en bayersk jultomte. När flyget rullar mot startbanan ser Arlanda ut som ett gigantiskt inköpscentrum. Och jag är storhandlarn på väg hem till molnen. Umeå uppifrån. Gnistrande vackert, både på stjärnklara himmeln och i upplysta stan. Umeå på marken. Snötäcke. Välkommen du vita vackra.

3 kommentarer:

mojoloj sa...

Rolig tanke det där om affärsmännen om ser ut som att de sitter och skiter! Jag köpte sista-minuten en gång från Sundsvall, och hamnade i första klass. Satt mittemot en kostymsnubbe hela vägen till Stockholm, och kände mig hyfsat malplacerad när jag satte mig skräddare på stolen och plockade fram min medhavda matsäck. Kändes nästan som att jag provocerade honom, vilket var väldigt roande.

Nemralis sa...

Det kan han ha. Själv kände jag mig något som en kulturkofta. Skribent eller musiker av något slag. Brukar inte göra det vanligtvis, men när man hamnar i en sån miljö blir ju kontrasten extremt påtaglig.

Bodonigänget sa...

August fuckin Strindberg, I tell you!

/A.