There's something happening here, but what it is ain't exactly clear

If I could spare one single thought
when my days are counted.
Please let me remember when we first kissed.
Khoma - Like Coming Home

Jag glider runt i ett slags febersjukt tillstånd, så som de senaste dagarna. Klockan är redan midnatt. Även om mina ögon är röda så känner jag ingen trötthet. Jag låter Frasier rulla i bakgrunden medan jag sitter och skriver vid datorn och varvar med vackra toner av Khoma och Sigur Rós. Plötsligt har det gått ännu en timme.

Jag lägger mig i sängen för att sova, även om jag känner mig hur pigg som helst. När jag väl dåsar till börjar jag plötsligt svettas. Jag rullar runt i ett försök att kyla ner mig. Svetten kallnar och plötsligt ligger jag och frossar av kylan. Klockan närmar sig halv tre.

Jag går upp ur sängen och tar på mig några enkla kläder. Hörlurarna åker på och jag går ett varv runt Fysikgränd. Min kropp är helt förstörd av den misshandlade dygnsrytmen, men fortfarande långt ifrån trött. "Just like rain hits the ground". Ute börjar dagsljuset återvända.

När jag kommer tillbaka till studentrummet märker jag äntligen av en påtaglig förslappelse i min kropp. Jag däckar ner i sängen, men när jag väl ligger i horisontellt läge är det som om en adrenalininjektion pumpas in i min kropp. Och i mitt huvud i synnerhet. Mina ögon slås klarvaket upp och rent instinktivt tar lungorna ett djupt andetag. Jag tror att jag äntligen somnat in och vaknat upp till en ny morgon, men väckarklockan säger halv fem. När mina böner äntligen besannas vaknar jag blöt av svett och i ett aldrig tidigare så stort behov av en dusch.

Terror i skivhyllan

Som en liten utbyggnad av mitt föregående inlägg vill jag dela med mig av en intressant anekdot som jag fick erfara häromveckan. Det gäller ett band, mer exakt en synthduo, som heter I Am the World Trade Center. Efter den 11 september 2001 fick de ta emot många klagomål och en stor medial uppmärksamhet, eftersom människor trodde att de nyttjade tragedin för ekonomisk vinning. Så var dock inte fallet, medlemmarna Daniel Geller och Amy Dykes tog nämligen artistnamnet så tidigt som 1999. Ett annat, än mer makabert sammanträffande finns dock med deras första album Out of the Loop. Skivan släpptes 2001, före terrordådet, och den elfte låten på albumet heter September...

Terror på biografen

What if they come in through the back door, or the bathroom window, like that infamous Beatles song?
- Luckman, A Scanner Darkly

Det kommande bioåret blir den definitiva starten på filmvågen som ska ta itu med terrorattackerna den elfte september för fem år sedan. Det mest skrämmande för mig är dock inte ämnet, utan sättet filmerna tycks vara gjorda på.

Det finns framför allt två filmer som oroar mig. Det är United 93 (som här i Sverige verkar få titeln Flight 93 och handlar om planet som aldrig nådde fram till ett eventuellt mål utan istället kraschade i Pennsylvania) och World Trade Center. De två filmerna är gjorda av Paul Greengrass respektive Oliver Stone. Två regissörer som i mina ögon utmärkt sig som mycket skickliga på att skildra det politiska spelet och människors orimliga beteende kring historiska händelser. Ta Greengrass film Bloody Sunday som exempel. Eller Stone, som gett oss de två djupdykande verken JFK och Wall Street samt den påfrestande Platoon. När jag var ute och surfade bland de senaste filmtrailers som låg ute på nätet chockades jag dock av båda filmmakarnas take på 9/11-temat.

Filmerna osade obehagligt av den jänkarpatriotism Hollywood så duktigt trollar ihop till skräp som Independence Day eller The Patriot (som båda paradoxalt nog har regisserats av tysken Roland Emmerich). Trailers gör förvisso inte alltid filmen rättvisa, med den överentusiastiska basrösten som skanderar påståenden värdig en utopi. Icke desto mindre satt jag och vred mig av obehag, när passagerarna på flyg 93 till pampiga stråkar hjältemodigt förenade sig för att göra motstånd och "rädda nationen". Eller när polismannen, spelad av Nicolas Cage, ställde sig för att tala till sina kollegor framför tvillingtornen. "We've got to evacuate the tower. Who's coming? Step forward". En efter en tar poliserna ett stag framåt och när stråkljudet blir allt högre håller jag tummarna för att de tar med sig manusförfattarna in i kaoset. Det enda som ger mig hopp om att Stone har en viktig synpunkt att framföra i filmen, mer än blått, vitt och rött i stjärnor och ränder, är trailerns sista textmeddelanden. "The world saw evil that day. Two men saw something else". Sliskigt, men ändå tillräckligt för att göra mig intresserad av filmens eventuella poäng. Låt oss hoppas att den överhuvudtaget finns.

I efterskalvet av de spektakulära attackerna kommer även filmen Southland Tales, regisserad av Richard Kelly som gjorde den numera kultförklarade Donnie Darko. Den ska uppenbarligen handla om hur det politiska klimatet har förändrats sedan septembermorgonen. Bland annat. Av det jag hittills sett så verkar det vara en bisarr komedi med ett gäng manusförfattare som centrala karaktärer. Om jag nu tytt det hela rätt. Filmen består hur som helst av den något otroliga ensemblen The Rock (bl.a. Scorpion King), Seann William Scott (American Pie-filmerna) och Sarah Michelle Gellar (Buffy: The Vampire Slayer) i de tre tyngsta rollerna. På papperet kan det hela sluta precis hur som helst med andra ord. Filmen tävlade i Cannes och kommer troligtvis nämnas i Filmkrönikans special från festivalen som visas på SVT imorgon. Om inte annat så finns det två korta klipp att se på programmets hemsida.

När vi ändå är inne på trailers måste jag även tipsa om de två som gör mig mest intresserad just nu. Den första är Darren Aronofskys (f.d. Pi och Requiem for a Dream) intressanta projekt The Fountain och den andra är A Scanner Darkly, baserad på Philip K. Dicks roman med samma namn. Den sistnämnda fick ett minst sagt ljummet mottagande nere i Cannes, med folk som lämnade biosalongen efter bara några minuter. Inte ens vår egen Orvar klarade av mer än en timme. Det till trots, den otroligt snygga celshadingtekniken man använt för att "animera" skådespelarna och miljöerna kombinerat med den otroligt fängslande storyn... ja, det vore rent ut sagt jobbigt om Richard Linklater verkligen lyckats slarva bort det hela.

That is so 1938!

[Det grillas utanför Åsa och Dylans korridor]
Kristian: This potato sallad is awful. Maybe with some ketchup...
Jag: No, man, ketchup is the worst shit!
Filip: I agree.
Kristian: Wh... Your meat is fucking drowned in ketchup! Why do you even use marinade?
Filip: Well, of course I use marinade! Or else it wouldn't taste so good.
Kristian: But... Now it just tastes ketchup!
Filip: I like it. You know. Marinade and ketchup.
Kristian: Why don't you just make a marinade out of ketchup?
Filip: Well that's just pure wrong!
- Tyskars ketchupvanor är lika svårförståliga som nämnda diskussion.

Den så kallade Kristallnatten återuppstod ånyo här på Fysikgränd iår. Men förutom flaskors glassplitter som avslöjar festligheterna så måste jag som "first-timer" påstå att det var ganska lugnt. Visst, folk köade långt ut i vår korridor för att få använda min toalett och jag fick mig en rejäl kläm i armen av entrédörren här nere, men förutom det var det faktiskt riktigt kul i sina stunder. Jag hade bjudit in en handfull vänner och tillsammans satt vi och tog några glas i mitt enkla hem. Toan klarade sig också från att grisas ner totalt. De flesta som lyckades söka sig till mitt rum efter att ha slunkit sig in i korridoren var faktiskt rent utav trevliga att ha att göra med. Inga tecken på att vilja slå sönder min skivsamling eller vad man nu har hört berättats för sig av andra kring festens tidigare år. Hur som helst, efter en stund gick jag och mina gäster ut för att dansa loss tillsammans med folkmassan strax utanför. Ett av DJ-båsen låg placerat bredvid vår dörr och precis nedanför mitt fönster, så vi hade tidigare under kvällen suttit ut och iakttagit alla människor. Den påtagliga promillehalten i min kropp höll mig igång tills mitt hår var genomblött av duggregnet, dagsljuset hade återvänt och musiken hade upphört. Precis innan hade Hannes, Åsa och Dylan kilat hemöver som de sista jag kände bland de dansande. Det krävdes ingen lång stund för mig att somna när jag gick och la mig.

Det blev ett ganska segt uppvaknande på lördagen, men efter Brämhults-kuren, som vid det här laget har blivit en bakfylleklassiker, var jag up and running igen. Bara en stund senare var jag laddad för festen hos Lenitha och Anjorna på Tunnelbacken. Jag fixade iordning en skiva med musik åt Lenny som jag lovat henne och gick sedan förbi Åsa och Dylans korridor för att kolla läget. Där grillades det till den inte så idylliska bakgrunden av en krossad TV och en mörbultad dammsugare. Roligt som vanligt var det dock att umgås med deras korridorskamrater, så jag satt kvar där ett bra tag innan jag till slut fortsatte vandringen till den egentliga festen. Hos Le Kollektiv hade redan ett gott antal personer hunnit samlats och det ökades på i jämn hastighet under kvällens gång. Det var en lagom vid variation av människor, men jag fastnade ofta och pratade nästan bara med de jag kände sedan tidigare (jaja Jonas, jag vet). Bland annat var det riktigt kul att se Peter igen, Björns ex-kombo som varit i Norge och jobbat några månader. Hur som helst en riktigt trevlig kväll som blev en bra avslutning på denna sista helg här i Umeå, vilket väl får vara min bortförklaring för valet av samtalspartners under aftonen. Nu återstår bara sittningen på torsdag och sen måste man fundera på hemvändandet och en sommar bortanför livet här uppe.

Ringde till Janina under gårdagen också, som fyllde 18 i början av veckan. Skickade en skiva med låtar om systrar (med Antony and the Johnsons You are my Sister som den mest centrala) samt ett pengatillskott till hennes körkort. Hon verkade gilla det, så då var jag nöjd också. Ska fundera över vad jag kan hitta på till Daniel när han tar studenten om två veckor.

Things coming up

Hon är som hästvärldens Linda Bengtzing.
- Andreas Terner om Malin Baryard.

Sista helgen i Umeå är påbörjad. Eller ja, jag vet ju ännu inte när jag åker hem, men med tanke på att de flesta planerar resa hem under den kommande helgen finns det nog inte mycket för mig att hämta om jag skulle bli kvar. Mycket som händer, borde eller kommer att hända just den här helgen.

Det är långhelg. Idag var det Himmelsfärd, alternativt Handduksdagen för de som firar den. Nördigt tycker många, men helt klart en kul grej. Särskilt om man gillar Douglas Adams verk, obviously. Personligen har jag knappt rört mig utanför huset, så det har inte blivit läge att bära med sig något torkredskap just det här året.

Fysikgrändsfesten har smygit sig på litegrann. Ett fåtal kids sökte sig hit idag och vankade runt lite. Alldeles nyss verkade de dock skingras, antagligen märkte de att det inte händer så mycket just idag. Imorgon däremot. Johan här i korridoren har redan siat om ett stort folkhav, undergångsprofet som han är. Jag och CJ ska ut och filma från sen förmiddag till tidig kväll, så det visar sig väl hur inblandad man blir i det hela. Elli tog initiativ att pusha för en alternativ aktivitet på kvällen, man kan ju hoppas på att komma undan kaoset på den vägen. Lördagen är åtminstone garderad, med alternativ fest på Tunnelbacken.

Appropå TV-kursen så börjar det bli lite stressigt. Jag, CJ och Tomas har gett oss på ett inslag modell svårare och vi har ännu inte ordnat en enda sekund filmat material. Lite ändring på det imorrn som sagt, men jag känner redan nu stressen nypa i mig. Inte det roligaste sättet att avsluta terminen på kanske. Får hoppas att vi har orken att ta tag i det hela rejält på måndag när det riktiga filmandet drar igång. Då behöver vi vara on top of things.

Toner från en barndom

De har poäng och så har de heat och så ska man ha en viss poäng för att få vara med i en match och så vinner Tony Rickardsson.
- C.J. sammanfattar speedway.

Med anledning av några TV-framträdanden av band jag lyssnat på riktigt mycket under en tidigare del av livet så har de nu återigen fått rinna högtalarna det senaste dygnet.

Det började igår med dokumentärfilmen Some Kind of Monster på SVT. En film som skildrar ett riktigt slitet Metallica, på gränsen till Spinal Tap-patetiskt där de står på gränsen till undergång. Pinsamt, men samtidigt smärtsamt att se. Direkt efteråt var jag tvungen att lyssna igenom Master of Puppets, som jag än idag anser vara en suverän skiva. Leper Messiah är för mig helt klart bandets bästa låt någonsin, baktakten i den ger mig ett energiflöde av kalla kårar. När jag tänker efter är det inte utan att jag undrar om Queens of the Stone Age kanske var lite inspirerade av den när de gjorde No One Knows. Även det en låt med ett lika enkelt som genialt riff.

Bandet som jag idag lyssnat lite extra på är Led Zeppelin, med anledning av Polarprisets utdelning. När vi ändå är inne på riff går det inte att undvika nämnandet av låten Kashmir. Kopierad av såväl Puff Daddy (Puffy Combs, P. Diddy, Pimp Doggy eller vafan han heter nuförtiden) till hiten Come with Me som av Rage Against The Machine till Wake Up.
Här finns en väldigt intressant och rolig koppling. Det är nämligen så att nämnda Puff Daddy-låt ju förekommer på soundtracket till kalkonmonsterrullen Godzilla (den amerikanska versionen vill säga). På samma skiva har även RATM med sin slagdänga No Shelter. Det intressanta här är att såväl Jimmy Page från Zeppelin som Tom Morello från Rage gästar på gitarr till Come with Me. Cirkeln är sluten.

Gillade Ebbot och Soundtrack of Our Lives tolkning av just Kashmir på galan tidigare ikväll. Förutom den låten så är Immigrant Song den av britternas verk som fäst sig starkast hos mig. Men Zeppelin var ju, liksom Metallica var det inom trashmetallen, en riktig hitmaskin. Jag har dock - vågar man säga det? - aldrig fastnat särskilt mycket för Stairway to Heaven. Visst, bra låt, but what's the hype all about? Däremot håller jag med om att det låter som om Robert Plant sjunger "here's to my sweet satan" o.s.v. om man spelar den baklänges, om det nu är någon som bryr sig.

Aldrig vara nöjd med mindre

Elfenbenskusten kan ju gå och göra en Grekland.
- C.J. siar inför fotbolls-VM.

Det är ännu en gång blivit en vecka utan några inlägg här. Jag har inget särskilt att skylla på heller, mycket av min skrivenergi går helt enkelt åt till annat än bloggandet nu.

Helgen har varit ganska slapp. Förvisso var vi och kikade på spelningar under Kulturnatta och MADE-festivalen igår, men det blev ganska lugnt. Både Birdie Hop och Crystal Caravan levererade dock riktigt bra spelningar. RG bjöd som vanligt på hela sig själv på scenen. Lite intressant är att tillfället då de fick störst respons från publiken var när RG slet sönder sin t-shirt i härligaste Hulk-stil. Efter den insatsen sprang folk fram och dansade för fullt vid scenen.

Tråkigast under gårdagen var att jag träffade Lina (Bergqvist) precis när jag var på väg i ilfart till toaletten. När jag kom tillbaka hade hon gått, eller åtminstone såg jag henne inte mer. Det var riktigt synd, för jag har inte pratat med henne sen vi sprang in i varandra under filmfestivalen i höstas. Nåja, om hon vänder hem till Ekshärad under sommaren antar jag att man ses där.

För övrigt. Lordi vann som bekant Eurovision Song Contest. In your face, alla ni som inte trodde mig när jag sa att de skulle räcka hela vägen! Anyhow, av samma anledningar som Karin framhävde i sin blogg så tycker även jag att det var riktigt kul att de fick ta hem det.

Appropå musik så har jag blivit alltmer peppad på att åka och se Sigur Rós spela i Rättvik i slutet av juni. Jag menar, Dalhalla är ju den mest ultimata scenen för dem att uppträda på med sin drömska musik. Jag blir lyrisk bara vid tanken. Det är lugnt värt kring 400 spänn (billigaste platserna) för den upplevelsen, samtidigt som det känns hårt för plånboken att få en sån smäll redan i början av sommaren.

Tills vidare kan ni lyssna på Neko Case låtar Hold on, Hold on och Star Witness från hennes senaste album Fox Confessor Brings the Flood. Bäst just nu.

Radio Rekyl - Tema: Koncept

Denna afton klockan 18:30 bjuds vi på ännu en Rekylsändning. Radiofrekvensen kring Umeåtrakten är 102,3. Ni andra kan som vanligt använda webbradion.
Ikväll gör Laggan debut bakom micken, medan Titti sköter tekniken. Jennie blir intervjuad i studion om sin Lost-klubb. Kickis har med ett reportage om Klubb Subjekt, queerklubben som brukar hålla till på Norrlandsoperan. Själv har jag med ett ganska långt inslag om konceptskivor.
Lyssna lyssna!

These nostalgic moments

Det gör ont att göra sig illa.
- Visdomsord av Johan Råberg.

Inatt innan jag somnade, och det brukar bli sent må ni tro, tänkte jag tillbaka på dagen före julafton. Och nu menar jag inte "dagen före julafton när jag var fem år gammal", utan den 23 december 2005.

Den dagen var den senaste som jag värmdes av en stark nostalgisk känsla. Min bror, Niklas, var uttråkad av alla julförberedande bryderier och ville se på film. Tillsammans med Daniel och Janina satte vi oss alla "barnen" i familjen, på ett sätt som vanligtvis är närmast omöjligt med tanke på våra geografiska placeringar, och tittade gemensamt igenom hela Tillbaka till framtiden-trilogin. Den filmserien betyder väldigt mycket för mig som social sammankomst, när jag inte ens hade uppnåt tio års ålder var vi ett gäng kids som brukade ögna igenom den om och om igen. Ibland återkommer den nostalgiska känslan, som en behaglig rysning nerför ryggraden. Ofta är det när jag på nytt tar mig för någonting från min tidiga barndom, någonting jag sysslade med vid kanske fem till tolv års ålder. Spela gamla Nintendo- eller Amiga-spel. Bygga med Lego. Men framför allt besöka platserna man sett som liten slyngel.

En av de mest överväldigande nostalgitripparna jag varit på var när jag besökte Berlin i sensommaren 2004. Visst håller jag till i staden ganska ofta, men jag visste att jag ville göra något speciellt just den gången. Jag gav mig ut på en backtrackingresa, besökte platserna jag bara hade i vagt minne sedan mina yngsta år i metropolen. Minnena som kom tillbaka när jag besökte bostadsområdet Märkisches Viertel, där mina morföräldrar tidigare bott, var helt otroliga. Dofterna var precis desamma. Jag fick komma upp till fjortonde våningen och från trapphusets balkong bevittna den hissnande utsikten som jag för tolv år sedan snarare tyckte var spännande än, som nu, skrämmande. Räcket mellan mig och den långa vägen ner till marken är bara en fyra centimeters tjock betongplatta, som knappt når över min midja i höjd. Jag minns hur jag som liten krabat hängde och klättrade i räcket för att ens kunna se över kanten. Med skakiga ben tog jag en promenad. Först till lekplatsen där jag lekt bort stora timmar av mitt liv, lyckligt omedveten om kommande kval. Längs dammen där vi en gång matat ankorna med bröd gick jag sen till inköpscentret där vi naivt slickade i oss våra glasstrutar vid fontänen.

Det var en så speciell händelse för mig att jag valde att göra precis samma sak även på våren förra året, när jag på nytt besökte staden. Antagligen var det inte sista gången då heller. Så mycket tid som jag har spenderat på det kvarteret så hittar man alltid något nytt att sjunka in i nostalgikoma till.

Lights, camera, action

I want something good to die for,
to make it beautiful to live.
Queens of the Stone Age - Go with the Flow

Den gångna veckan så har vi i Times-gruppen startat med TV-kursen. Hittills har jag fått många flashbacks tillbaka till när man sysslade med kortfilmer nere i Värmland, framför allt i fredags när vi gick igenom kamerautrustningen. Hoppas det kommer ett läge att få filma små filmer igen framöver. Helst av allt skulle jag vilja låna en kamera och göra små projekt under sommaren när man inte har något bättre för sig.

Helgen har gått i festandets tecken. I fredags var det tillställning hos Le Grotto, med musiklärarstuderande och en "typisk Kirunatant" som Lenitha så fint beskrev det. Det var även Lenny som höll i gårdagens förfest, innan vi begav oss till kalaset på Konsthögskolan. Där var vi tills klockan var en bra bit över tre och när jag kom hem strax efter fyra upptäckte jag att jag glömt mina nycklar på förfesten. Efter en stunds funderande ringde jag på hos Johan, som yrvaket öppnade dörren. "Jag antog att det var du", sa han och gick och la sig igen. Det var inte första gången han fått öppna dörren för mig. Jag är ganska duktig på att lämna nyckeln hemma när jag går till affären och det har även blivit någon sen hemkomst vid tvåtiden då han fått göra en insats. Klockan halv fem var dock i senaste/tidigaste laget, så det kändes lite pinsamt. Men han höll god min och verkade mer road över min klantighet.

Det har inte blivit mycket skrivande här den senaste tiden. Vet inte vad det beror mest på, men mitt liv har kanske inte delat med sig av några omvälvande skeenden. Det är en bisarr värld där ute, jämfört med den ter sig mitt och andras liv tämligen meningslösa. Några tankar att dela med mig av förutom mina livshändelser har inte riktigt kommit till mig under den gångna veckan heller. Någonting fattas för att ge mig den egentliga inspirationen. Jag får hoppas att det dyker upp snart.

Smells like springtime

So many memories,
there's nothing left to gain
from remembering.
Antony and the Johnsons - You are my Sister

Innan jag berättar om helgens påhitt vill jag bara påpeka att ovanstående textrad inte bara är just en förträfflig textrad, utan även en utomordentlig haikudikt. Om man läser orden som de sjungs i låten alltså. Underbart när två konstformer möter varandra på det viset.

Helgen var det ja. Den kan sammanfattas egentligen med en enda sysselsättning. Grillning på Öbacka. Det började på fredagen, då vi grundade med öldrickande i solen på Vita Björn(en?) vid älven. Själva grillningen kom igång ganska sent runt 22-tiden. Det varma vädret hade börjat ge vika så fort solen gömt sig. Jag värmde mig med några öl, trippande runt brasan och Björns grillade bananer med chokladfyllning. Efteråt stack jag, Johan och CJ till Club Zoo på Läkarvillan. Eller ja, jag och Johan gick raka vägen dit medan CJ var lite fin i kanten och tog en omväg hem för att byta de rökosande kläderna. Inget dumt val skulle det visa sig, för jag kände mig inte särskilt trygg bland folk med min barbariska odör. Men det var roligt för det, vi träffade Lenitha och Anja och i gott sällskap är varje kväll lyckad. Musiken var oftare öronljuv än dansant, såsom Clap Your Hands Say Yeah och White Stripes, men mot slutet svängdes det ändå på golvet. Dessutom är det ju trevligt att få höra mer av den musik man lyssnar på hemma även när man är ute, det händer lika ofta som jag kan räkna på en hand annars.

Lördagen lämnade jag studentrummet på eftermiddagen och gick ner till Alla dagar. Ellinor var söderrest över helgen, men jag hängde lite med Titti och CJ innan vi gav oss iväg för ännu mer grillning. Det var Lenitha och Anja som hade bestämt sig för att laga mat i det fria och föreslog att vi skulle hänga på. Sagt och gjort, vi satte oss ånyo ner på en plätt vid Umeälvens kant och blev där sittandes ett gott antal timmar. Flera bekanta till Lenitha och Anja strömmade till och till slut var vi en ståtlig liten skara. Eftersom vi var tidigare ute än på fredagen var det väldigt mycket folktätare i Öbackas sluttning. Även den lilla gång- och cykelvägen befolkades, men det av polisbilar som patrullerade förbi titt som tätt. Färskt i minne hur det slutade förra gången de hälsade på oss på området så kunde man inte riktigt slappna av och njuta av sin öl. Men det var riktigt roligt ändå. Efter grillandet stack jag tillbaka hem till Titti och CJ, där det bakades en riktigt smarrig cheesecake och tittades på film. Lenitha och de andra gick till Scharinska för att dansa blöta struparna.

Jag blev kvar i den gula villan tills bussmöjligheterna och orken till fotarbete tagit slut, så det var även där jag vaknade upp på söndagen. Vi la oss och solade i deras "trashyard", som de kallade det. En liten gräsruta bredvid villan, dold av ett buskage som inhyste både tomma ölburkar och -flaskor och systempåsar. Helt enkelt en skäligen misstänkt toalett för besökare på Norrlandsoperans klubbarrangemang. Menmen, det luktade fräscht och väl ute med en filt så låg det sig riktigt bekvämt också. Thomas, Stefan och Björn kom förbi när vi låg och lapade sol som bäst. Tillsammans gick vi alla till Vita Björn(en!?), där några njöt av cola och glass, andra av cider och öl. RG dök också upp på sin vespa. Aftonen avslutades med en gemensam promenad bort till Öbacka (cirkeln var sluten) och sedan tillbaka till gulvillan där gruppens kokkunniga ordnade en härlig måltid. När jag kom tillbaka hem till korridoren så hade jag precis missat söndagsfikat och knappt varit hemma alls under hela helgen, men det kändes underbart att ha tagit vara på tiden så väl.

Edison

Två korrumperade poliser i staden Edison skjuter ihjäl en man för att skydda sina egna intressen. När en ung reporter börjar gräva i fallet dras han ofrivilligt med i de stora muthärvorna som genomsyrar poliskåren. En av de två poliserna börjar tvivla på om det han gör är rätt och bestämmer sig istället för att hjälpa reportern nysta upp den invecklade situationen.
Edison är en väldigt opersonlig film. Den följer mallens alla mönster. Det enda som verkligen överraskar är det brutala och smutsiga våldet. En ovanlig miljö att återfinna den annars så tvålfagre Justin Timberlake i, men han klarar sin skådespelardebut som oerfaren journalist hyfsat bra. Det vimlar av andra bekanta ansikten i filmen, såsom Morgan Freeman, Kevin Spacey och LL Cool J i tre av de större rollerna. Tråkigt nog så har man gett många av de duktigare skådespelarna väldigt anonyma roller. De får aldrig utrymme att spela ut sina roller bland alla ”coola” skottlossningar och ”flashiga” scener ackompanjerade av samma intetsägande musik som i många andra av genrens filmer. De läser sina lines som från en teleprompter och ger plats för nästa handgemäng. Edison är en lättsam bagatell, underhållande i sina stunder men urvattnad.

Ultraviolet

Att slåss med skjutvapen i närstrid. Det tycks vara en tanke som kittlar regissören och manusförfattaren Kurt Wimmer. Till sina senaste två filmer har han utvecklat en helt egen kampsport, kallad Gun-Kata, som utövas av huvudkaraktärerna. Den bioaktuella Ultraviolet har dock mer än så, men samtidigt ingenting, gemensamt med hans tidigare verk – Equilibrium.

För det första utspelar sig båda filmerna i ett dystopiskt framtidssamhälle. Men där Equilibrium förmedlar en intensiv känsla av mörker, smuts och maktlöshet i stil med George Orwells milstolpe 1984, så återges i Ultraviolet en färgglad storstad med en vidrig eftersmak av plast. Filmen lyckas inte förmedla någon som helst känsla av förtryck eller diskriminering bland invånarna.

Filmens andra problem jämfört med sin föregångare är protagonisten. Inte bara spelar Milla Jovovich sin roll miserabelt jämfört med sin motsvarighet från förra filmen, gestaltad av Christian Bale, utan karaktärsuppbyggnaden når genom hennes rollfigur Violet även en helt ny lågpunkt inom film. Bales karaktär i förra filmen var en psykiskt plågad mördarmaskin, konstruerad av förtryckarstaten. Han hade makten att stå upp mot överheten, men en skarp ovilja mot våldet han tvingades använda. Violet däremot besegrar gång på gång fiender som egentligen är henne övermäktiga, utan vare sig större problem eller förklaring. Det händer dessutom varannan minut, utan någon som helst lågmäld spänning som bygger upp stämningen.

En tredje konflikt mellan de två filmerna är just Gun-Katan. I Equilibrium förklarades dess grunder åtminstone flyktigt och när den utövades gjordes det med den rimliga nivå av smak som man åtminstone vill förvänta sig att en svindlande kampscen ska. Men Wimmer verkar vara så stolt över sin hemkonstruerade kampsport att han nu inte bara återanvänder den utan näst intill låter den ta över hela filmen. Att ens återge filmens pinsamma story mer ingående, om kampen mellan vampyrliknande varelser och "vanliga" människor, blir som ett hån mot alla manusförfattare som kämpar förgäves i Hollywood.

Kurt Wimmer har gjort fler misstag med sin nya film, förutom att göra den så snarlik sin första att jämförelser är oundvikliga. Han har bland annat valt att använda sönder datoreffekternas möjligheter, istället för att som tidigare lita på sin suveräna klippteknik i actionsekvenserna. För att tillverka dessa tycks han ha anställt några hobbyprogrammerande collegestudenter, för så smaklösa och hafsiga effekter har jag inte sett sedan 90-talets era av science fiction-rullar. Det känns särskilt misslyckat såhär efter Matrix-filmernas storhetstid, särskilt med tanke på att Ultraviolet ju är en skapelse som lånar mycket från de filmernas koncept.

Ultraviolet är en rent överflödig film. Vill man ha underhållande och intressant action ligger föregångaren Equilibrium så mycket närmre till hands. Det enda positiva med filmen är att den gör skäl för sitt namn, eftersom ingen normal människa förmår se den.

Sköna maj, välkommen?

Allt för stor tyngd ligger idag på genusvetenskapen som banar väg för att radikala värderingar och idéer förs in på universitetet.
- Hämtat från Moderata Studenters pamflett till kårvalet. Vem sa att politik inte är humor?

Brasor, tonårsfylla och ett dyslektiskt födelsedagsbarn. Ja, Valborg har ännu en gång passerat oss, liksom de stora demonstrationstågens dag. Månadsskiftet firades hela sista april och en bra bit in på första maj. Det började redan tidigt den söndagen, med champagnefrukost kring tiotiden tillsammans med korridoren. Vädret var helt suveränt och vi satt utanför Johans fönster, drickandes bubbel och lyssnandes till vackra toner. Bara en kort tid därefter gick vi till affären och köpte sill och potäter, varpå vi åt en utomhuslunch och även stegade upp drickandet en nivå.

Någon gång mellan tre och fyra gick vi iväg för att beskåda brasan i dammen på campus, men även för att se Ellinor och de andra i kören sjunga. Tyvärr missade vi konserten, för det var så mycket folk överallt så vi uppfattade aldrig var de skulle stå och sjunga. Hursomhelst så skingrades vi korridorsboende när vi väl kom till skolan och träffade våra respektive bekanta. För mig och mina vänner var det Öbacka som gällde härnäst, grilla och umgås (bilder och annat för allmän beskådan i Bodonibloggen). Det var en riktigt bra idé, lagom många personer och en bra blandning av nytt och gammalt folk. Lite antiklimax blev det förvisso när det kom en civilpolis och påpekade att man inte fick sitta och dricka där, men då var våra planer att gå vidare till "den riktiga festen" ändå redan långt gångna. Några i sällskapet fick dumpa sitt dricka, men verkade inte särskilt ledsna för det.

Kvällens, och nattens, stora galej hölls hemma hos Alla dagar. Så gott som alla från grillgänget stegade bort till den gula villan. Det var roligt som vanligt när de öppnar sina dörrar, men lite stökigt blev det mot slutet. Antalet bekanta ansikten sjönk lika snabbt som medelåldern i lägenheten, medan mängden änvända portionssnusar på golvet och vinfläckar på möblerna växte ikapp med varandra. Fast efter en kort, intensiv städsession före läggdags såg det åtminstone överenskomligt ut. Första maj flöt sedan på som man förtjänar efter att, som vanligt, ha blandat alldeles för mycket i drickandet. Jag dåsade bort största delen av dagen nere på stan innan jag begav mig hem, med solskenet som både tröst och fiende mot den bitande huvudvärken.

Radio Rekyl - Tema: Sinnen

Denna afton klockan 18:30 bjuds vi på ännu en Rekylsändning. Radiofrekvensen kring Umeåtrakten är 102,3. Ni andra kan som vanligt använda webbradion.
Ikväll gör jag debut på den tekniska sidan tillsammans med Johan Lagge Lagrelius. Johan har även med ett inslag om hörselhandikapp. Vi kommer även få höra ett inslag om ironi, utfört av den aktive bodonibloggaren Örjan, och Jennie har gjort ett reportage om bäst före-datum.
I studion levererar Lenitha i vanlig ordning och hon har själv med ett reportage om longboardåkning.
Något för alla smaker, so tune in!