These nostalgic moments

Det gör ont att göra sig illa.
- Visdomsord av Johan Råberg.

Inatt innan jag somnade, och det brukar bli sent må ni tro, tänkte jag tillbaka på dagen före julafton. Och nu menar jag inte "dagen före julafton när jag var fem år gammal", utan den 23 december 2005.

Den dagen var den senaste som jag värmdes av en stark nostalgisk känsla. Min bror, Niklas, var uttråkad av alla julförberedande bryderier och ville se på film. Tillsammans med Daniel och Janina satte vi oss alla "barnen" i familjen, på ett sätt som vanligtvis är närmast omöjligt med tanke på våra geografiska placeringar, och tittade gemensamt igenom hela Tillbaka till framtiden-trilogin. Den filmserien betyder väldigt mycket för mig som social sammankomst, när jag inte ens hade uppnåt tio års ålder var vi ett gäng kids som brukade ögna igenom den om och om igen. Ibland återkommer den nostalgiska känslan, som en behaglig rysning nerför ryggraden. Ofta är det när jag på nytt tar mig för någonting från min tidiga barndom, någonting jag sysslade med vid kanske fem till tolv års ålder. Spela gamla Nintendo- eller Amiga-spel. Bygga med Lego. Men framför allt besöka platserna man sett som liten slyngel.

En av de mest överväldigande nostalgitripparna jag varit på var när jag besökte Berlin i sensommaren 2004. Visst håller jag till i staden ganska ofta, men jag visste att jag ville göra något speciellt just den gången. Jag gav mig ut på en backtrackingresa, besökte platserna jag bara hade i vagt minne sedan mina yngsta år i metropolen. Minnena som kom tillbaka när jag besökte bostadsområdet Märkisches Viertel, där mina morföräldrar tidigare bott, var helt otroliga. Dofterna var precis desamma. Jag fick komma upp till fjortonde våningen och från trapphusets balkong bevittna den hissnande utsikten som jag för tolv år sedan snarare tyckte var spännande än, som nu, skrämmande. Räcket mellan mig och den långa vägen ner till marken är bara en fyra centimeters tjock betongplatta, som knappt når över min midja i höjd. Jag minns hur jag som liten krabat hängde och klättrade i räcket för att ens kunna se över kanten. Med skakiga ben tog jag en promenad. Först till lekplatsen där jag lekt bort stora timmar av mitt liv, lyckligt omedveten om kommande kval. Längs dammen där vi en gång matat ankorna med bröd gick jag sen till inköpscentret där vi naivt slickade i oss våra glasstrutar vid fontänen.

Det var en så speciell händelse för mig att jag valde att göra precis samma sak även på våren förra året, när jag på nytt besökte staden. Antagligen var det inte sista gången då heller. Så mycket tid som jag har spenderat på det kvarteret så hittar man alltid något nytt att sjunka in i nostalgikoma till.