You start me up

Världens två värsta friidrottsnationer gör upp om vilka som är näst sämst.
- Johan om Finnkampen.

Imorgon är det dags att öppna skolböckerna igen. Det har varit skönt att slappa efter en lång arbetssommar. Den gångna veckan har jag bara varit lat. Har tagit det lugnt varje dag, med undantag för en liten utgång igår med Tomas och Terner. Det verkade inte vara så mycket mer som hade öppet i närheten än Corona, så vi hamnade där och gled runt.

Förutom det så har jag största delen av helgen funderat över vad den kommande terminen kan ha att dela med sig av. Förhoppningsvis blir det mycket aktiviteter med klassen under såväl helger som veckor, för i vår är det praktik och exjobb som hägrar. Då är det inte säkert att man kommer få se alla med lika jämna mellanrum. Fast allt sånt är ju en senare fråga, till att börja med ska det bli kul att göra det mesta av hösten som stundar.

En gång årligen

Zappade igenom TV-kanalerna för en stund sedan och såg att TV3 visade Con Air. Fick för mig att jag sett den rulla på TV för ett tag sedan och tänkte tillbaka. Så kom jag på att jag ju tittade på den i samma kanal med korridorsfolket, precis när jag flyttat in förra året. Försöker de göra det till skolstartens svar på Kalle Anka?

[klaustro]

När jag ändå är i farten kan jag dela med mig av mina vänners bidrag till Raketfilm 2005. Jag var här uppe i Umeå vid tillfället, så jag kunde inte vara med det året. I rollerna syns Markus (Johansson), Josef och Petter. Tobbe gömmer sig bakom kameran. Tyvärr minns jag inte föremål och tema som filmerna skulle innehålla det året, jag får återkomma med det.

tjugo procent.

Sen som vanligt är jag, men tänkte ändå dela med mig av vårt tävlingsbidrag till Raketfilm 2004, nu när jag hittat ett smidigt sätt att streama snutten genom Youtube. Raketfilm är alltså, för den som inte vet, en kortfilmstävling som sträcker sig över 24 timmar. Klockan 12 den första dagen får man reda på vad filmens tema ska vara och tre föremål som måste förekomma. Klockan 12 den andra dagen ska filmen vara färdig och inlämnad.
Just detta år skulle temat vara Inuti och filmen skulle innehålla bensin, ett rör och en mask (håll utkik, röret är svårast). Här har ni resultatet!

The boy is back in town

Jajjemen, och det firas med en minigolfrunda med Laggan om en stund. I övrigt ser jag fram emot en avslappnande vecka före skolstart. Den som vill ta del av det är mer än välkommen.

Och så lite info: Har upptäckt att min blogg ser lite knas ut i Internet Explorer, åtminstone om inlägget har bilder inblandat. Eftersom det borde vara lag på Firefox så tror jag dock att det gått obemärkt förbi.

Sista natten i hålan?

[Vi spelar kunskapsspel på caféet]
Punger: Vilken gren inom kemin innehåller läran om kolets bindningar?
Niklas: Hmm... Carbonara?
- Swoosh.

Imorgon, någon gång under dagens lopp, är det tänkt att jag och Niklas ska bege oss till Stockholm. Där kommer jag sen tillbringa en dag eller två innan jag åker upp till Umeå igen. Har inte packat någonting ännu eller ens tänkt tanken på att göra det. Allt jobbande i sommar har gjort att de här sista, lediga dagarna har gått så otroligt fort. Att jag t.ex. inte ska få se Punger på ett år känns jäkligt knepigt. Han kommer ju inte ens hem från staterna för att fira jul iår.

Nåväl, det känns konstigt nu. Men jag vet att jag kommer må väldigt bra av att få sätta mig ner i mitt korridorsrum igen. Det är underligt vemodigt att resa åt endera håll i landet. Man kan inte riktigt vara utan någon av världarna. Det har blivit en treenighet av det hela. Ekshärad-Berlin-Umeå. Orter jag alltid kommer återvända till. Janina och Petter snackade lite löst om att flytta till Berlin för något år och jobba. Tobbe verkade het på den gröten med. Vore vansinnigt kul. Har ju faktiskt aldrig "bott" där, mer än någon månad som längst.

Hm, undrar hur jag kunde glida över till de funderingarna helt plötsligt? Jag är nog ganska förvirrad av den passiva stressen som packnings- och adjötankarna bildar. Alldeles strax ringer nog min bror och vill bli hämtad från den där festen i Sunnemo också. Kanske ska börja med en kom-ihåg-lista så jag får allt det gjort som jag tänkt över.

Bättre klent än aldrig

Fick häromveckan ta del av bilderna som Punger tagit under årets Arvikafestival. Hade nästan helt glömt bort att han hade med sig en digitalkamera dit. Förvisso inte den bästa upplösningen och dessutom hängde vi inte särskilt ofta på samma ställe eftersom han sov på funktionärscampingen. Men här är några väl utvalda bilder för att få en liten smak av händelserna och campinglivet. Det hela börjar mycket vackert (1) med en bild på mig drickandes en burk fulöl. I bakgrunden syns Markus Pettersson krypandes, i full färd med att tömma magsäcken på onyttigheter. Den bilden är tagen på den andra reservcampingen, där vi till slut blev tvungna att slå oss ner. Från Camp Hole fanns mest lite mysiga mingelbilder, bl.a. denna (2) på Stefan och min kusin Joana samt den här (3) på Tobbe och Markus Johansson när de håller en liten teceremoni. Vet inte om jag nämnt det ännu, men Joana (som vanligtvis alltså huserar i trakterna kring Berlin) har flyttat hit till mina föräldrar för att bo och plugga gymnasiet i Sverige det kommande året.
Tyvärr hade inte Punger någon trofébild på vår vackra ortsskylt som jag lånat med mig festivalen till ära. Ska försöka få tag på bilderna från de andra som fotade också, få se om det blev nått där. Vad han däremot fick ett foto på var ett av de tydligaste festivalbevisen i landet (4). Konserter verkar killen vettigt nog ha skonat kameran från, det kan ju trots allt gå mer än snett när man flänger runt. Denna avståndsbild (5) från Turbonegros spelning är således den bästa jag kunde hitta i den kategorin.
Från festivalens slutskede finns det en kul bild på mig när jag poserar likt en James Bond-skurk (6). Märk väl att mitt weapon of choice är tältpinnar. Dessutom hittade jag en bild på de "uppblåsbara öar" jag snackade om i festivalinlägget (7).
Ska passa på att informera om att Tobbe och Punger har donat med en sida där foton från alla våra fester och andra tillställningar är menade att hamna. Där hittar man exempelvis övriga (ganska så många) bilder från Arvika och kräftskivan! Den går under namnet Photovaganza.

A night at the movies

Jajjemen, då ska jag försöka mig på en filmlista i samma anda som bok- och musikkullen som cirkulerat den närmaste bloggkretsen (and beyond). Ännu en riktigt hård nöt att knäcka, men here goes nothing.

1. Denna film har förändrat mitt liv: Mycket svår fråga. Det borde väl isåfall vara den film som gjorde mig intresserad av filmmediet från första början. Isåfall är det westernfilmer i allmänhet och Sergio Leones Dollar-trilogi i synnerhet. Min far är en riktig westernfantast och lät mig som liten parvel vara med och iaktta Clintans och John Waynes jakter på olika banditer. Sedan förde det mig snabbt vidare i det cineastiska grävandet att manusen till både Per un pugno di dollari (För en handfull dollar) och The Magnificent Seven (Sju vågade livet) var baserade på gamla Kurosawa-filmer. På den vägen är det, troligtvis.
2. Denna film har jag sett mer än en gång: Tom Tykwers Der Krieger und die Kaiserin (Prinsessan + Krigaren) torde vara den film jag sett flest gånger nu. Kommer på fem tillfällen på rak arm bara under det gångna året. Brukar nog vara ganska angelägen om att få folk att se den, eftersom jag själv är väldigt fascinerad av den, så många av de senare tittarna har väl varit av den anledningen.
   
3. Denna film skulle jag ta med mig till en öde ö: Knappast Cast Away eller Robinson Crusoe-versionen med Pierce Brosnan i vilket fall. Ingen av filmerna är genomusel, men jag vill inte gärna bli påmind om min situation på det viset. Istället kanske det skulle få bli Cidade de Deus (Guds stad) för att påminna mig om att man faktiskt kan ha det sämre. Att den är en av det nya milleniets bästa filmer gör inte saken sämre.
   
4. Denna film får mig att skratta: Två säkra kort är The Big Lebowski och Monty Python and the Holy Grail (Monty Pythons galna värld), även om jag troligtvis sett dem så ofta att jag omedvetet pratar med i dialogen. Sedan gillar jag den sortens komik som Charlie Kaufman skriver, eller snarlika.
   
5. Denna film fick mig att gråta: Den första filmen jag kan minnas att jag grät till var E.T., vilket väl till stor del har att göra med Spielbergs kompetenta användande av sentimental musik och klippning, samt duktigt barnskådespeleri. Riktigt lika känslosam blir jag inte när jag ser den idag, även om det är en habil film.
   
6. Denna film önskar jag att jag hade spelat in: Jag önskar att jag hade Charlie Kaufmans mod att skriva ett så personligt utelämnade manus som det till Adaptation och att jag hade Stanley Kubricks tålamod och öga att filma alla långa och perfekta tagningar som genomsyrar hans verk. Så jag vet inte, en kombination av de två personerna i fråga så får man kanske något i stil med Dr. Strangelove? Den kunde jag helt klart leva med att ha på meritlistan.
   
7. Denna film önskar jag aldrig hade spelats in: Oj, var ska jag börja? Finns otroligt många filmer som aldrig skulle ha fått lämna idéstadiet om de inblandade hade tänkt till i tid. Ta bara uppföljare som Crocodile Dundee 3 eller Police Academy 7 (Polisskolan 7 - Uppdrag Moskva). Eller varför inte halvplanerade och oengagerade filmadaptioner av böcker eller - framför allt - serier. Som Blade-serien, Elektra eller Judge Dredd. Det som svider mest är väl att det troligtvis är de filmerna som drar in de största pengarna, so they will just keep on coming.
   
8. Denna film såg jag senast: Anpassade frågan till filmlistan. Blev lite konstigt att svara på "Denna film tittar jag på just nu". Åtminstone brukar jag inte sitta och surfa/blogga samtidigt som jag tittar på en rulle. Senaste var i vilket fall Wolf Creek (Morden vid Wolf Creek). Recension kan ni läsa i höstens första Vertex och så småningom i bloggen.
   
9. Denna film har jag tänkt se: De övriga fyra jag ska recensera för Vertex är Beyond the Sea, The Great Raid, The Libertine och Saw 2. De är helt klart prio ett just nu. Efter det har jag hundratals (känns det som) osedda klassiker som jag längtar efter att få ta del av.
   
10. Dessa personer kullar jag: Alla bloggare där ute. Lämna gärna en kommentar i det här inlägget om ni skulle vara några utanför min direkta bloggkrets, så jag inte missar era listor!
    

Uppdiktat, nedfört och upplevt.

Tre män, glada i hågen, gav sig ut på fyllefärd i de Värmländska skogarna. Någonstans bland Frykens sjöar, i hjärtat av Selmas landskap, söp salut! Salut, för bövelen! Herr Dondierre sluter sig i avund. Måtte det vara som om... som om... den verklige kärleken är egentligen bara lögn. Skillnaden på verklighet och sanning är så stor att vi - tre fulla halvmän inte blinda för en svängom i skogen! Med händerna fyllda av Kümmelbaserat dricka, och munnarna slöddrande ännu en sång, en sång, yeeeeesss... I like.
Men han visste att det inte fungerade så. De hade påmint honom, de hade berättat hur det var. Det fanns ingen som helst möjlighet att refusera resten av det nuvarande umgänget för att bara tänka framåt - bara tänka på det som komma skulle - fy fan va jag är rädd för att Yngve på Åsen ska bjuda upp mig och sedan slänga runt mig tills jag inte längre kan motstå hans skrev. Det var sanningen som de alla bävade för. Hans skrev lyste upp i mörkret; det agerade lyse, fläkt och termostat och övriga väsentliga delar inom VVS-världen. Men var äro dock detta billiga, världsliga arbetaryrken jämfört med de heroiska insatser jag gör varje dag. En vanlig åttatimmarsdag för mig går istället ut på att hänga läpp. Sorgensheten visste få gränser.
-Jag måste ha jord! sa världen när hon födde mig.

Musik är som luften du andas

Saol har initierat en skivkull, i samma anda som boklistan från det tidigare inlägget. En något svårare uppgift, måste jag erkänna. Men jag ska ge mitt bästa och försöka vara så ärlig som möjligt.

1. Denna skiva har förändrat mitt liv: Det självtitlade debutalbumet av Rage Against the Machine. Innan jag lyssnade på den skivan, tror det var i tidiga mellanstadiet, tog jag nog knappt musik på allvar. Deras progressiva blandande av genrer öppnade mina ögon (öron?) för allt från rock och pop till punk och rap. Jag insåg även att musik handlade om mer än bara ljudet. Jag kan nog lugnt säga att deras texter även triggade mitt skrivintresse i tidigt skeende.
2. Denna skiva har jag lyssnat på mer än en gång: Finns skivor som jag lyssnar på någon låt ifrån varje dag. Känns det i vilket fall som. Men om man tänker "lyssna på" som i "från början till slut" så avgränsas det hela något. Efter att jag en gång i tiden väckte intresse för konceptskivor så finns det en del namn där att hämta, som jag lyssnar på för berättelsens skull i kronologisk ordning fullt ut. Förr var det exempelvis Operation: Mindcrime av Queensrÿche, numera inte så sällan The Mars Voltas samtliga plattor.
3. Denna skiva skulle jag ta med mig till en öde ö: Frances the Mute. Sistnämnda bandets andra skiva är i mitt tycke deras mest mångsidiga och bjuder såmed upp till en bra variation att mätta musikstämningarna med. Därutöver har den ett intressant tema och stora funderingar att fördjupa sig i. En tillräckligt matig platta för att överleva ett sådant äventyr, helt enkelt.
4. Denna skiva får mig att skratta: Musik har inget med humor att göra, har en bekant till mig sagt en gång. Det håller jag inte med om. Finns en hel del kul, beroende på vilken stämning man är i. Ibland känns det skönt att det finns band som antingen inte tar sig själva eller världen på något som helst allvar. Dessutom kan saker ju även vara roliga utan att vara avsedda att vara det. Just nu säger jag hur som helst Doktor Kosmos. Måste jag välja en skiva klämmer jag till med Evas Story. Klämkäcka och fyndiga texter att dra i smilbanden till.
   
5. Denna skiva fick mig att gråta: Det är väl snarare tvärtom för min del, att jag lyssnar på vissa skivor när jag mår så dåligt att känner för att gråta. På senare tid är det Shadows Collide With People av John Frusciante som legat närmast till hand i en sån situation. Mycket Nick Cave har det blivit genom åren också. För mig är gränsen mellan gråtfärdig och förbannad ofta hårfin när jag lyssnar på musik, så då platsar nog sista plattan av At the Drive-In - Relationship of Command - samt en del Tool här också.
   
6. Denna skiva önskar jag att jag spelat in: Någon av Mars Voltas verk, obviously. Föreslagsvis den senaste. Men jag lovade mig själv att inte svara samma skivor för ofta. Jag tror i vilket fall att jag skulle vilja göra något som kombinerar många olika instrument, så kanske Funeral av Arcade Fire eller Twin Cinema av The New Pornographers.
7. Denna skiva önskar jag aldrig hade spelats in: Takida - Make You Breathe. Hittar inget annat ord än överflödig. Som Tobbe beskrev det: Mall A mainstreamrock, som dessutom är långt mycket sämre än sina amerikanska inspirationskällor. Sedan har väl Lars Winnerbäck gjort en handfull för många skivor. Ingen hör ju skillnad på dem ändå.
   
8. Denna skiva lyssnar jag på just nu: Just exakt precis nu är det Martha Wainwrights skiva med samma (hennes) namn. Annars är de mest spelade i sommar Amputechture (som man kunde läsa i ett tidigare inlägg), The Second Wave av Khoma, Keith Jarretts The Köln Concert samt Mew - And the Glass Handed Kites. Har ofta fått ta till väskan med skivsamlingen eftersom min trasiga iPod förstört variationen något, så det är de skivorna som hängt med de flesta gångerna.
9. Denna skiva har jag tänkt lyssna på: Jag brukar inte planera sånt, det kommer som det kommer. Bland veckans skivsläpp här i Sverige kommer dock tre intressanta som jag inte hört en enda ton av ännu. David and the Citizens, Eagles of Death Metal och Jurassic 5:s senaste. De kommer absolut få en genomlyssning. Om inte flera. Sen har det med iPoden ordnat sig nu också, så det blir nog redigt varierat.
   
10. Dessa fem personer kullar jag: Samma som på förra kullen, sen vill jag gärna se fler från Bodonibloggen plita lite.

Borde man inte köra en filmkull efter detta egentligen? För att sluta cirkeln tänkte jag. Skulle även det vara en djup och intressant rannsakan för mig att göra den listan.

Passed on and passing on

Karin kullade mig, nu är det min tur att ta tag i listan.

1. Denna bok har förändrat mitt liv: Mycket svårt att välja en särskild, men jag måste nog säga 1984 av George Orwell. Första gången jag läste den så var jag ännu knappt intresserad av böcker. Den mötte mig vid helt rätt tidpunkt i livet för att beröra mig, få mig att tänka och väck min läslust. Efter den boken har jag haft en djup förkärlek för dystopiska verk inom såväl litteratur som film, teater o.s.v.
2. Denna bok har jag läst mer än en gång: Ganska många. Man skulle kunna säga att jag är en "pånyttläsare", faktiskt. The Lord of the Rings (Sagan om Ringen-serien) har jag i mina yngre år läst på alla tre språk jag kan, av en okänd, nördig anledning. Annars vill jag nog slå ett slag för J.D. Salingers The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden). Den läser jag alltid mer än gärna om.
   
3. Denna bok skulle jag ta med mig till en öde ö: Öar av frihet: Om en man som tänkte bygga en båt med namnet Searcher. Biografi om Alve Henricson, skriven av Charlotta Sjöstedt. Tror den skulle passa. Svårt att säga om man hellre skulle välja en bok man redan läst istället. Då vet man ju åtminstone vad man får. Men samtidigt vill man ju ha något nytt att fördriva tiden med på en sån plats.
   
4. Denna bok får mig att skratta: Vanligtvis gillar jag böcker som är underfundigt roliga. Böcker där humorn inte är menad att vara det centrala, men blir en viktig krydda. Trots det får nog The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (Liftarens guide till galaxen, hela bokserien) det här omnämnandet. Douglas Adams hysteriska bok går att ta med sig vart man än åker, slå upp vilken sida som helst och bara njuta. Nördigt värre, men den smällen får jag ta.
5. Denna bok fick mig att gråta: Just böcker har jag svårt att gråta till när jag läser, då den måste vara mer än bara skriven på rätt sätt. Man måste vara i rätt period i livet också. Filmer har här en lättare uppgift eftersom de kan påverka flera av ens sinnen samtidigt och få fram oväntade känslor på det viset. Jag blev väldigt berörd bl.a. av Die Leiden des jungen Werther (Den unge Werthers lidanden) av Johann Wolfgang von Goethe, kanske mest för att jag vid lästillfället var arg på allt vad känslor och empati (eller brist på de båda) heter. Jag gillar den fortfarande, men skulle jag plocka upp den vid ett helt annat tillfälle kanske jag skulle tycka att den är svulstig.
   
6. Denna bok önskar jag att jag hade skrivit: Karin tog redan den bok som först dök upp i mitt huvud (Kapten Nemos Bibliotek av P.O. Enqvist), så jag säger istället Hans nådes tid. Eyvind Johnsons dystopiska verk om Karl den stores stormaktstid är ett redigt stycke att bita i, men den är skriven i flera nivåer med en nästan övernaturligt genomtänkt symbolik och är helt fläck- och felfri. Åtminstone i mina ögon.
7. Denna bok önskar jag aldrig blivit skriven: Valfri helig skrift. Just nu är jag så jävla förbannad på att så många i världen måste lida för några sagor som hittades på för tusentals år sedan.
   
8. Denna bok läser jag just nu: Har snart läst ut Patrick Süskinds Das Parfum (Parfymen) för andra gången och håller samtidigt ånyo på med Philip K. Dicks A Scanner Darkly. Båda nygenomläsningarna är med anledning av de stundande filmversionerna.
9. Denna bok har jag tänkt läsa: De två närmaste är troligtvis Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray (Dorian Grays porträtt, som legat och väntat alldeles för länge) samt Cristopher Priests The Prestige (Skenverk). Den sistnämnda hörde jag talas om eftersom en filmatisering är på gång (ser ni ett mönster, månne?) och intrigen fascinerar mig redan innan jag läst den.
   
10. Dessa fem personer kullar jag: CJ, Hanna, Jonas, Punger och Tobbe. Nu får vi hålla tummarna att de tar sig tid också.
    

Ekshärad snart på TV igen?

En bisarr sak hände när jag satt och åt lunch tidigare på ICA. Jag satt på restaurangens uteservering och vände kort blicken mot Röda Torget (som Ekshärads torg heter, tro det eller ej). Där såg jag en kille springa runt med en redig videokamera. Jag funderade på om man spelade in ett nyhetsinslag och kikade vidare för att se vad saken gällde. Då såg jag plötsligt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson traska förbi bland de parkerade bilarna.

De greppade sin kameraman och kom fram till serveringen där de började prata med folket som satt och drack kaffe. Jag uppfattade något om att de sökte en man som födde upp varghundar. Då slog det mig att det troligtvis är Odd i Knappåsen som ska vara med i deras program. Deras senaste 100 Höjdare ska ju tydligen ha med några av Sveriges största original. Läste i tidningen att de hade tänkt ha med den excentriske konstnären Jäppinen från södra Värmland, men att han dog precis när de var där för att spela in. Odd har det hur som helst också varit mycket blåsväder kring i nationell media för några år sedan, då folk tyckte att han vanskötte sina hundar och att det var fel av honom att föda upp blandraserna.

Min lunchrast slutade ungefär då. Det hade varit kul att höra om killarna förstod allt som ekshäringarna pladdrade om. En liten stund senare såg jag dock att de intervjuade Ingvar inne i restaurangen, ett riktigt lokaloriginal. Nu ska det bli spännande att se om något av det hela hamnar i Kanal 5 framöver.

Dat smaakt!

Tobbe: Fick du ta med dig pappfiguren från jobbet, eller?
Jag: Nah, det är bara jag och Henke som vet att jag tog den.
Tobbe: Du gillar att sno saker. Det är bra.
- Nej, Tobbe. Det är det inte. Men kul.

År 2006 uppsättning av Pungers kräftskiva blev även den en härlig fest. Det hela gick av stapeln på fredag afton. Jag kom dit fullt utrustad. Tält, campingstolar, öl och en holländsk ostreklam i form av en ungefär 180 centimeter hög pappfigur var delar av min packning. Figuren påstod sig kallas Finn, eller åtminstone var det ett budskap i den stilen han spred under kvällen. Hos Punger hade en hel del folk redan samlats när jag anlände. Jag hade samma dag jobbat mellan 9 och 19 och var såmed ganska mör när jag väl kom fram efter en mellanlandning i hemmet. Nästan två timmar försenad var jag dessutom, eftersom utannonserad start var 18:00. Nåväl, jag var inte lika sen att ge mig rakt in i festligheterna. Många ansikten man inte sett på länge (eller tillräckligt) cirkulerade tomten. Kicken var en av dem, han blev roligt kramsjuk så fort han såg mig dessutom. Även Marie sken upp som en sol. Ruben log mot mig och nickade med huvudet, precis som en vis grek ska göra.

Det spelades ett parti fotboll medan de första ölen dracks. Särskilt hungrig var jag inte efter heldagen på ICA, så kräftorna fick utebli. Hur dumt det än låter, en dag som denna. Drickandet fick dock ingen hejd. Janina och Petter hade ganska nyligen kommit hem från Spanien. Där hade de inhandlat en flaska tequila som de tilldelade Punger tillsammans med "biljetter" som han kunde dela ut till folk. Biljetterna förutsatte dock att man genomförde ett litet uppdrag i samband med att man tog sin shot. Det kunde exempelvis röra sig om att man skulle dricka den med/på/under någon eller något. Detta föranledde många komiska situationer, framför allt i köket strax efter att flaskan öppnats. Första gången någonsin jag såg någon dricka tequila på rygg. Liggandes på en annan persons rygg.

Under kvällens gång märkte jag av kombinationen lång arbetsdag och alkohol allt tydligare, men jag lyckades hålla nivån tillräckligt för att vara med i firandet hela natten. Fasta hållplatser var altanen, köket och "campingen". Någonstans vid klockan tre bröt en pötslig dansfeber ut på den förstnämnda, som varade i långt över en timme. Så gott som varenda en av de tjugotalet festdeltagarna svängde den lurviga på golvet, på möbler och på gräsmattan strax utanför. Det blev kvällens/nattens absolute high. Efter det var alla tämligen slutkörda. Alla utom Finn, som stod med sitt breda leende och tittade på bara någon meter därifrån. Men skrattar bäst som skrattar sist, Finn överlevde av någon anledning inte natten. Åtminstone inte helskinnad. Det hindrade honom dock inte från att spela oss några busstreck dagen efter. Många andra hade valt att promenera in till Ekshärad sent på natten/tidigt på morgonen istället för att tälta kvar på gården, vilket var lite synd. Morgonen väckte visserligen också de värsta festivalminnena. Bakfylla och infernaliskt varma tält.

Uppenbarelser från en kartbok

En otrolig sak hände nyss. Jag hämtade en gammal atlas från mina mellanstadieår nere i bokhyllan för att leta upp var den norska staden Molde låg. När jag öppnade sidan kände jag en väldigt bekant doft. Jag satte nästippen i mitten av uppslaget och tog ett djupt andetag. Plötsligt flödade hundratals bilder från mina ungdoms år på Kyrkhedens skola fram. Jag blev tårögd, av både vemod och lycka. En av de största nostalgikickar jag någonsin haft.

Om någon undrar varför jag letade efter Molde så beror det på en fix idé jag har fått. Jag har utvecklat en stark fascination för den norska staden Tromsø och letar nu olika rutter att ta sig dit. Underbart vackert beläget. Intressant klimat på grund av sitt nordliga läge i kombination med Golfströmmen. Rikt och brett kulturliv. Dessutom en mycket snabb tillväxt. Befolkningen har ökat med över 13 procent senaste decenniet, det går nog att jämföra ungefär med Umeå skulle jag gissa. Deras universitet startade ungefär samtidigt som björkstadens också. Inte ens tio år senare.
Kolla upp stadens information på Wikipedia, man blir ju kär. Måste dit snart.

Även ärkeskurkar måste ha roligt ibland

Brukar inte vanligtvis presentera andras saker som jag hittar på internet. Tror faktiskt aldrig jag gjort det. Och skulle vanligtvis absolut inte ta det från en site som redan samlar skojlänkar. Men jag hittade den här på Buzz och var bara tvungen att dela med mig. Kalla mig nörd.

Sliten journalistik

Stor nöjesnyhet senaste veckorna är att Mel Gibson åkt fast för rattfylla och kallat judar för idioter och så vidare. När han nu börjat be om ursäkt å sin och sin familjs vägnar så skrev VF (alltså Värmlands Folkblad, inte Västerbottens motsvarighet) att han "kröp till korset". Roligt och skarpt formulerat tyckte jag. Tills jag såg att varenda tidningsjävel skrivit likadant. Det blev som ett stående ståuppskämt som redan var föråldrat när det uppfanns.

Några skivomslag ur samlingen

Jaja, det är sådana bloggtider nu. Karin tog ett smakfullt initiativ att lista de nio snyggaste skivomslagen hon kunde komma på. Örjan hakade på med att visa sju stycken han gillade skarpt. Intressant att se vad som tilltalar olika personer. Som Örjan säger är ju en skiva en helhet, i både bild och musik. Själv tilltalas jag, så vitt jag vet, oftast av stilrena och avskalade saker. Här är hur som helst en handfull omslag jag är otroligt förtjust i, alla hämtade från de albumen jag har i hyllan. Utan någon utstuderad, inbördes ordning.

1. The Mars Volta - Frances the Mute
Varken debuten De-Loused in the Comatorium eller nya Amputechture har så väldigt speciella omslag, men "mittenplattan" är hur mysig som helst på den punkten. Två stiligt klädda män korsar varandra, körandes varsin 50-talsbil. Med röda tygpåsar över huvudena. Snyggt djup och vidvinkel med en lagom stor detaljrikedom. Färgerna är hur snygga som helst och man får direkt den rätta känslan inför musiken som döljer sig där bakom.

















2. Primal Scream - Xtrmntr
Gillar det lekfulla utseendet som blandas med de allvarliga undertonerna. Det är som en sån där bild man gjorde i lekis, när man klippte ut bilder ur tidningar och klistrade uppå varandra. De krigspilotliknande gestalterna, som dessutom har ansiktena bortklippta, vrider det hela ett snäpp i rätt riktning och ger ett bisarrt slutresultat. Passar formidabelt till de tunga, elektroniska låtarna på plattan.












3. Khoma - Tsunami
Innan jag hade hört bandet från Umeå tittade jag på omslaget. När jag såg det så visste jag ungefär vilken musik som skulle passa bäst till det. Och det var den musiken. Plus lite till. Flygande (flyende?), vita duvor som tycks suddas bort längre ner på omslaget. Mycket snyggt i kombination med bl.a. de politiska antikrigsbudskap som presenteras på vissa låtar av skivan. Omslaget är designat av Hugo Sundkvist, som även gjort riktigt snygga affischer och omslag åt Refused och The (International) Noise Conspiracy.

















4. Sigur Rós - ( )
En skiva som verkligen bildar en ypperligt vacker helhet i hölje och musik. Skivan har inget namn (bara två parentestecken syns på framsidan) och det har inte heller låtarna. Omslaget är helt vitt, sånär som på en lätt gråtonad bild på framsidan. Samma bild täcks av ett extra plasthölje som man förvarar fodralet i. I det plasthöljet har de två nämnda parenteserna skurits ut, så delar av den grå designen syns igenom. Något längre ner står bandets namn skrivet på ett otroligt smakfullt sätt. Precis som skivan ser ut, låter musiken. Så vackert, så stilrent, så bra.

















5. Arcade Fire - Funeral
Omslaget till skivan är ett grymt snyggt digipack, det är alltså gjort av kartong/papp. Och förutom att bilden är väldigt iögonfallande så har kartongen också små stilrena, guldfärgade "urgröpningar" bl.a. där armen skriver med fjäderpennan. Det ger en extra lyxig helhetskänsla. Hade kunnat bli plåttrigt, men blir istället jävligt rätt.















6. Rage Against the Machine - Rage Against the Machine
En fantastisk bild som osar förstörelse och hängivelse. Att detta omslag är så lyckat beror mest på två personer. Thích Quảng Đức och David Halberstam. Den förstnämnde är buddistmunken som bränner sig själv till döds på bilden, i protest mot den USA-ledde premiärministerns förtryck av religionen. Den andre är journalisten som tog fotot. Han påstår i ett uttalande att han använde sig av åtta rullar film, men att munken under hela proceduren inte rörde en enda muskel eller gav ifrån sig ett enda ljud. Bara satt där och lät sin kropp brinna. På två sätt är detta det perfekta omslaget till bandets musik. Dels att texternas protester riktas åt samma håll som buddisternas gjorde, dels eftersom RATM istället för Quảng Đứcs tystlåtna metod använder en mycket mer uppkäftig attityd för att säga vad de tycker. De får det osagda sagt.

















7. The Shins - Chutes Too Narrow
Karin har väl redan sagt det mesta om den här i sin lista. Kan tillägga att jag är riktigt svag för färgkompositionen. Vanligtvis gillar jag inte allt för "tecknade" färger, men den här bilden kan jag helt klart inte motstå.

















8. Tool - Aenima
Ett omslag som verkligen fick mig att fundera. "Vad fan är det för någonting?" frågade jag mig själv om och om igen. När jag precis köpt skivan tog omslaget upp en stor del av mina tankar, bara för att jag inte hade en aning om vad det föreställer (om det ens föreställer nått). Det är, för mig åtminstone, ett helt OK betyg. Bilden känns väldigt pretentiös, liksom musiken i de flesta stunder. Men när man sedan öppnar fodralet möts man av en bild på Bill Hicks. En numera avliden men på sin tid kontroversiell ståuppkomiker.
















Till nästa gång ska jag troligtvis gräva bland filmaffischerna, vet redan nu några som är givna i den listan.

Detta ögonblick i livet

Situationer nu:

• Mina händer blöder från tiotal småsår. Paper cuts. Inte nog med att det rivs upp kartong efter kartong på ICA om tisdagarna (den största leveransdagen i veckan), utan jag har verkligen en ohygglig otur att skära mig på dem mest konstiga sätten också. Pricken över i:et kom bara nån timme före arbetspassets slut när jag skulle lyfta ett sexpack med 1,5 liters Euroshopper-cola. Självklart går ena änden av det billiga pappershandtaget sönder. När flaskorna faller tillbaka på ursprunglig plats skär kartongbiten i min hand ett rejält sår i långfingret. Samma långfinger riktar jag sedan demonstrativt mot skyn (eller ja, taket på butiken) för att visa den som styr och ställer vad jag tycker om saken.

• Det är ensamt. Jag är enda "barnet" hemma. Niklas är i Norrköping. Han har semester, men kommer inte till hemtrakterna förrän nästa vecka. Daniel drog in i lumpen tidigt måndag morgon. Kungliga livgardet. Jag skojar inte. Men önskar kanske att jag gjorde. Janina (och Petter) befinner sig någonstans mellan Barcelona och Hagfors kommun. De har haft en tiodagars i Spanien och är nu på väg tillbaka. Det har inte bara känts ödsligt och ensamt här hemma, de få jag umgås med i trakterna är ju liksom jag upptagna med att jobba om dagarna. När jag går runt och plockar varor tänker jag mig ofta bort till saker jag hellre skulle vilja hitta på och människor jag skulle vilja träffa som jag inte sett på länge eller tillräckligt ofta. Sen blir jag frustrerad och disträ av vemod. På fredag ska Punger ha sin årliga kräftskiva, den kanske största årligt återkommande festen för vår umgängeskrets här i bygden. Kanske sista chansen att festa med många av dem på väldigt, väldigt länge.
  

• Jag har förflyttningsångest. Eller "oförflyttningsångest" om man så vill. Förutom festivalutflykten till Arvika har jag ännu en gång fastnat kvar här hemma i Ekshärad under sommaren. Om man bortser från dagarna i Stockholm innan jag ens hunnit hit, vill säga. Det hade ju snackats löst om road trip. Husvagnssemestern, i Svensson-stil-med-matchande- träningsoveraller, som jag, Pär, Punger och Tobbe lurade på blev det för tight med, tid- och pengamässigt. Även om jag gärna hade åkt iväg. Vi får hålla tummarna för en ny chans, men då måste vi vara borta länge. Inga weekends eller småutflykter strax utanför länsgränsen. I övrigt har en chans öppnats för att dra till Berlin innan skolan, men pengabristen säger ifrån där också. Hade jag åkt så ville jag ju kolla nya krigsmuséet, filmmuséet vid Potsdamer Platz, med mera, med mera. Nåja, ska hälsa på Niklas i nya lägenheten i Stockholm innan jag reser norrut. Kanske bjuds det på lite äventyr den vägen.