Uppdiktat, nedfört och upplevt.

Tre män, glada i hågen, gav sig ut på fyllefärd i de Värmländska skogarna. Någonstans bland Frykens sjöar, i hjärtat av Selmas landskap, söp salut! Salut, för bövelen! Herr Dondierre sluter sig i avund. Måtte det vara som om... som om... den verklige kärleken är egentligen bara lögn. Skillnaden på verklighet och sanning är så stor att vi - tre fulla halvmän inte blinda för en svängom i skogen! Med händerna fyllda av Kümmelbaserat dricka, och munnarna slöddrande ännu en sång, en sång, yeeeeesss... I like.
Men han visste att det inte fungerade så. De hade påmint honom, de hade berättat hur det var. Det fanns ingen som helst möjlighet att refusera resten av det nuvarande umgänget för att bara tänka framåt - bara tänka på det som komma skulle - fy fan va jag är rädd för att Yngve på Åsen ska bjuda upp mig och sedan slänga runt mig tills jag inte längre kan motstå hans skrev. Det var sanningen som de alla bävade för. Hans skrev lyste upp i mörkret; det agerade lyse, fläkt och termostat och övriga väsentliga delar inom VVS-världen. Men var äro dock detta billiga, världsliga arbetaryrken jämfört med de heroiska insatser jag gör varje dag. En vanlig åttatimmarsdag för mig går istället ut på att hänga läpp. Sorgensheten visste få gränser.
-Jag måste ha jord! sa världen när hon födde mig.