Väck ekshäringen i dig

Komplettering till ert egna lilla lexikon:

• Gu sô dömt! - Oj så tokigt!
• Onger å ränn! - Jobbiga småbarn att springa omkring på det där viset!

Not that there's anything wrong with that...

[Jag och Tobbe slökollar kändisprogram på MTV]
Tobbe: Men hur kunde de tro att vi är gay? Vad pratade vi om den gången?
Jag: Ingen aning, det kan ha varit vad som helst...
Tobbe: ...
Jag: ...
Tobbe: Men vad i hela friden har Lindsay på sig, egentligen?
- No further questions.

Jag har officiellt blivit misstänkt för att vara homosexuell. Låter nästan som om läggningen vore ett brott, men så är hela situationen också ganska bisarr. Det hela har sina rötter i en helg i början av juli. Vi var i Karlstad och skulle festa. På bussen från Kronoparken in till stan träffade jag och Tobbe på två bekanta till mina föräldrar. Till saken hör väl att även jag har känt dem hela mitt liv. Hur som helst pratades vi vid och sen snackade jag med Tobbe tills det var dags att stiga av. That's that.

Igår var så mina föräldrar på besök hos paret. Det var då hon konfronterades med gaymisstankarna. "De såg så kära ut", ska de bland annat ha sagt. Min mor påpekade även att de två lät väldigt oroliga för mig. Som om jag "hamnat bland fel folk".

Det här är naturligtvis nästan för roligt för att vara sant. Att dessutom Tobbe skulle vara min partner är ju lite som grädde på moset i hela storyn. Vi diskuterade tidigare idag vad vi kan ha pratat/skämtat om på bussen för att de skulle misstänka nått sånt. Skulle ju vara kul att veta vad mäniskor refererar till homosexualitet. Troligtvis någon sliten stereotyp, klädinköp eller liknande.

Ekshärad runt - Kapitel III: Ekshärad utanför Ekshärad

När utomstående personer tänker på Ekshärad är det ofta den säregna dialekten de tänker på, den som behandlades i senaste Ekshärad runt och som har kunnat beskådas/åhöras i bl.a. TV-programmet Värsta Språket för några år sedan. Vissa kanske får bilder av de kända smideskorsen som står på vår kyrkogård. Det finns dock de som ser på Ekshärad med helt andra ögon. Exempelvis så finns i Stockholm, närmare bestämt i Farsta, en gata uppkallad efter orten. Ekshäradsgatan, kort och gott. Roligt för den lokale är att den korsande Hagforsgatan är betydligt kortare.

Det finns dock betydligt större sammanhang, internationellt dessutom, där orten har förekommit. Enligt vad som berättats började det hela med att Kung Karl XI färdades med båt norrifrån och lade till i Ekshärad, där han fick övernatta hos prästen Aurenius. Han blev mycket förtjust i byn, med den vackra kyrkan och den gästvänliga befolkning. Han gav därför Aurenius son hedersuppdraget att resa som missionär till Amerika för att frälsa "vildarna". Sonen anlände hos Minquaindianerna vid Delawarefloden. Där bildade han St. Annes församling och införskaffade en av Amerikas första bokpressar. Indianerna tog emot honom med stor värme och de talade under sina samtal mycket om att stammen levde under ungefär samma förhållanden som oss klarälvdalingar.

Det tedde sig som så efter detta besök, att när svenska nybyggare senare anlände till platsen så gick indianerna runt och sa "Ekshärad", eftersom de trodde att det var detsamma som "Sverige". Man är osäker på om hela denna berättelse är sann, den används ofta som en alternativ och mer långsökt förklaring till den tidigare nämnda "indianmyten". Numera finns dock ett tal av indianhövdingen tydligt dokumenterat och i Ekshärads kyrka finns bevarade pilspetsar från 1600-talets Minquaindianer.

When music faded

Vafan? Fullkornspasta!? Jag vill fan inte ha nått jävla tuggmotstånd när jag äter mat!
- Daniel visar spädbarnet i sig.

Jaha ja. Inte ens en månad efter att jag fick min iPod utbytt mot betalning så har den nya råkat ut för samma fel som den förra. Ska lämna in den på Office i Karlstad imorgon igen. Säger de åt mig att jag måste betala 1000 jävla spänn till är risken stor att jag åker till Teknikmagasinet och kastar den i ansiktet på någon. Blir så trött på allt det här. Konsumentombudsmannen har semesterstängt under juli månad dessutom, så jag har inte kunnat nå henne för råd kring det hela. Ska bli skönt att få lite klarhet i augusti vad som egentligen gäller.

Enda fördelen med att den nya gick sönder är väl att det hände såpass tidigt, inte två månader efter garantin gått ut som på den förra. Eller ja, jag vet inte ens om jag har någon garanti på den nya. Det är väl det som visar sig imorgon.

Under hela sommaren har jag allt som allt bara haft två-tre veckors tillgång till portabel musik. Förstår inte hur jag stått ut. Eller jo, de perioderna jag inte haft spelaren har jag tagit bilen istället för cykeln till jobbet. Och är det inget bra på radion trampar jag lite extra på gasen. Och det händer ofta på väldigt tidiga morgnar.

Där är det kanske tråkigaste med hela historien. Mitt påtänkt sunda sommarleverne, med cykelturer vart hän jag än vänder mig, blir inte alls lika kontinuerlig som jag väntat mig nu när jag inte har musiken i mina öron. En trasig iPod är i mitt fall rent av hälsoskadligt. Ingen friluftssysselsättning på egen hand blir längre särskilt rolig. Tur då att vi lyckas passa in lite fot- och volleybollmatcher i Ekshärads trakter. Kanske med lite ojämna mellanrum, men ändå.

Scatman-daba-do-be!

Det där var fan äckligt, får jag smaka mer?
- Punger dricker ananas- och kokosjuice.

Födelsedagen är här och det firades i förtid igår afton. Vi höll som sagt till på Klarälvens strand i Ekshärad. När vi först kom dit hade inte regnmolnen försvunnit helt, så vi placerade oss i skydd under den ståtliga bron. Till skillnad från de knarkarkvartar eller tänkbara våldtäktsmiljöer som undersidan av dessa byggnadsverk brukar kunna acossieras med bland stadsbor, så döljer sig under bron i Ekshärad en fin sandyta och två eldstäder för den grillsugne. Till en början var det ganska dött och lame. Jag, Punger, Daniel och Macki satt och snackade skit och drack lite öl. Men när så Tobbe kom lunkandes med campingbord och boombox så drog festen igång på allvar. Det var musiken som saknades, helt enkelt. I Ekshärad är vi så hi-tech, att vi i behov av festmusik drar med oss en komplett, batteridriven stereoapparat. Denna i kombination med en kassettadapter (en av världens bästa uppfinningar) och en mp3-spelare bäddar för ett komplett musikbibliotek att spela ut över stranden.

Strax efter Tobbe och tonerna började allt mer folk rulla in och duggregnet avta. I samma veva åkte kläderna av och volleybollen fram. Kalsonlaget mötte Klädlaget och det hela slutade 1-1 i matcher (3-0 och 1-3 i set). Varje setpaus hade dryckpåfyllning och avbytarna pratade taktik med en burk i hand bredvid musiklådan. Låten som blev temat för dagen var Scatman (Ski-Ba-Bop-Ba-Dop-Bop) av Scatman John. Det är sjukt hur mycket roligare den låten blir ju fler tomburkar det ligger på backen. Efter volleybollen kom ett avkylande dopp i älven. Jag hoppade i iförd enbart mina sporttrikåer (i folkmun även kallat "kalsonger"), vilket gav jeansen vattenfläckar på intressanta ställen senare under kvällen.

Resten av aftonen satt vi under bron och stojade. Spelade lite Flingo också, ett underligt haklappsbollspel som jag fick i present av gänget. Fick också ett presentkort till sportbutiken här i Ekshärad, med den något annorlunda summan 81 kronor. När vi suttit och druckit, sjungit och skrattat tills ungefär klockan fyra på morgonen kom Petter för att skjutsa hem oss åt våra respektive håll. Han skulle upp klockan åtta med Janina för att påbörja resan mot spanska kusten, men han höll en mycket god min trots att vi hade ringt efter honom. Biläventyret började med tankning på Statoil och ståhej. Det var en annan bil där och tankade samtidigt, folket i den tittade surt på oss. Förvisso råkade Daniel träffa fordonet med en snusdosa efter att ha missat Tobbe med den. När han sedan greppade en skrapa och tvättade deras framruta som tröst såg de egentligen bara ännu bistrare ut. De var nog bara avundsjuka, för vi såg säkert ut att ha skitkul. Gummibåten hade inte fått plats i bilen heller, så istället tejpades den fast med gaffa på taket. I den fick sig Daniel en kort åktur i samband med att vi skjutsade Björn till Bergsäng. Och i radion pladdrade Scatman John vidare. En underbar afton. Axel snackade om Buskfestivalen uppe i Skellefteå. Detta är väl det närmaste en Ekshäradsfestival man kan komma. Brofestivalen kanske? Inga liveartister, men badenbaden-stolar, alkohol och musik i massor. Thank god for the kassettadapter!

Det som inte sagts

Tre tillägg till några gångna inlägg:

1. Resan till Mars fortsätter - Amputechture är såklart en helt förträfflig skiva, om detta inte framgick. Nu har den fått växa något dygn också, då släpper den aldrig taget. In the end they just scared me to make you come out.
2. Blod, svett och synthpop - Glömde nämna att jag ju mötte på både Terje och Anders från årskursen över oss (den som tog examen nu i vår) när jag var på Arvikafestivalen. Anders bodde några tält bort, Terje kom fram och hälsade under Khomas konsert. Han fotade med en kamera som hade objektiv större än min underarm.
3. Without further ado - Glömde säga att man såklart får ta med sig massor av människor! Det är inte jag som äger Klarälvens strand, det vet väl allihop? Så kom alla, kom många! Roligt ska vi ha! Man kan supa utan att ha roligt, som vi brukar säga, men det gäller när som helst utom nu!
   

Resan till Mars fortsätter

Ska du uppskatta och fatta musiken och berättelserna från The Mars Volta så måste du verkligen LYSSNA på musiken och LÄSA texterna. Sedan ska du sitta o hänga på TheComatorium.com och tjata i en herrans många månader. Detta ger upphov till att skivan "Frances the mute" växer. Den växer nåt så enormt. Först är den en konstig skiva, sedan blir den en skiva som din penis/vulva reagerar på och efter det... ja du. Då jävlar.

- Josef försöker förklara storheten i Mars Volta för pöbeln.

Sedan gårkvällen sitter jag djupt försjunken i The Mars Voltas nya album Amputechture. Den släpps egenligen i samma veva som jag slutar jobba i augusti, men har läckt ut på nätet redan nu. Det tog emot ganska mycket att lyssna på den i förtid, men eftersom jag visste att jag troligtvis kommer köpa den vilket som så körde jag på. Det är svårt att säga om man tycker en Volta-skiva är "bra" eller inte, eftersom de dänger upp det mesta andra inom nutida musik gång på gång. Mer rakt på sak känns den i vilket fall än de två tidigare fullängdarna. Mer "låtar" och mindre "utsvävningar". Det är varken till för- eller nackdel egentligen, det kändes mest bara jävligt rätt efter första genomlyssningarna.

Lika svårt som det är att säga om skivan är "bra" är det att säga om den är "sämre" eller "bättre" än De-Loused in the Comatorium eller Frances the Mute. Ingen av skivorna liknar varandra tillräckligt mycket i mina öron för att jämföras med varandra. Det är mer som om de hela tiden gör en ny skiva för att fastställa en ny tid i livet - både sin egen och lyssnarens. Ska jag säga något konkret för att beskriva den så är det att den har en del gemensamt med Omar Rodriguez-Lopez självbetitlade soloalbum (eller ja, den heter bara Omar Rodriguez) från tidigare iår. Inte mycket, men några spår av blåsinstrument och glidande gitarrljud för tankarna dit direkt. Men i en direkt jämförelse måste jag säga att jag saknat Cedrics karaktäristiska röst. Nu längtar jag egentligen bara efter skivsläppet så jag kan ta del av lite mer matnyttigt. Vågar man hoppas på texterna direkt i konvolutet?

In other news: Idag på jobbet kände jag igen mig själv i en Patrik Isaksson-låt. Kanske ett tecken på att det är på väg utför?

Without further ado

Det har ofta varit många svängar kring vad man ska göra på eller inför sin födelsedag. Den här gången tänkte jag göra det enkelt och skriva en öppen inbjudan till alla läsare att komma till Klarälvens strand i Ekshärad (ja, vid bron) lördagen den 22 juli för hang-out, lite grilla och några öl. Kanske även musica och barnsliga in- eller utfall? Allt är möjligt, det vet ni eller borde veta. Runt klockan 19:00 är lagom tycker undertecknad.

Lite fakta om min födelsedag, den 23 juli:

• En av dagarna i den s.k. "kärringveckan", där nästan bara kvinnor har namnsdag (ex. Emma den 23:e). Veckan har kallats så sedan 1870-talet ungefär och det är tradition att smälla i sig allehanda form av tårta, eftersom ofta nån av kvinnorna i ens familj eller släkt har namnsdag då.
• Första dagen i lejonets tecken. Kan låta manligt och mäktigt kanske, men faktum är att man ofta även använder 23 juli som måttstock för starten av rötmånaden. Inget fräscht lejon, med andra ord.
• Mindre värdig person som delar födelsedagen är Monica Lewinsky. Långt värdigare är Judit Polgár, den mest framgångsrika, kvinnliga schackspelaren genom tiderna.
  
• Rastafaris firar dagen till ära av Haile Selassies födelsedag.
• Heliga Birgitta dog detta datum, 1373.
• På min exakta födelsedag, den 23 juli 1984, blev Vanessa Williams den första personen någonsin att avsäga sig Miss America-titeln. Detta efter att nakenbilder av henne dykt upp i Penthouse. Det ni.
  

Tungvrickare

En liten fortsättning på det lilla ekshärska lexikonet:

• Hant ä'rätta, ä'rättnyttôt ett? - Vad är det, är det nytt?
• Jä taler, du strir, men hackôn lyssnôr? - Jag pratar, du pratar, men vem lyssnar?
  

För dessa två fraser vill jag tacka Emma W och Tobbe.

Blod, svett och synthpop

Fitta, fitta, streck, slagsmål.
- Markus vulgära sammanfattning av Babaks festival.

Ännu en Arvikafestival passerad. Istället för att gömma sig från regnet gick dock årets uppsättning ut på att kyla ner sig i den tryckande värmen. Förra året var det soligt halva första dagen och regn resten av tiden, iår fick vi några droppar på tältet torsdag morgon och stektes gyllenbruna resten av tiden.

Artistutbudet detta år var intressantare än någonsin. Det kändes som att ledningen för festivalen hade tänkt "vi sätter hårt mot hårt, sen får det bära eller brista". Det är ju nämligen så att festivalen har gått back några år i rad nu. Förra året höll folk andan i väntan på besked om det överhuvudtaget skulle bli någon Arvikafestivalen 2006 (eller Noll6, som den kallades på plakaten). Men så blev det ju. Man hade hyrt in riktigt stora artister som i ett försök att för en gångs skull få sälja varenda liten biljett, och det lyckades man med.

Jag anlände till festivalen på onsdag, som chaufför för en folkabuss fullsatt med tjejer (eller ja, plus mig då). Det var Janina och hennes kompisar samt Anna och Sandra, som jag hämtat upp i Uddeholm innan. Alla vi åtta, plus packning. Det hade gått riktigt bra att köra ända tills vi kom fram till parkeringen för ståhejet. folk hade nämligen parkerat som idioter, så man hade fått göra en improviserad infart mellan ett elskåp och en handfull bilar. En infart som bara var någon decimeter bredare än vår buss. Med lite guidning av parkeringsvakterna och annat folk lyckades vi dock tråckla oss in utan vare sig personskador eller repad lack. Efter den vanliga, otympliga transporten av campingredskapet så kunde man äntligen sätta sig och slappna av. Efter att ha satt upp vår fina hemortsskylt som jag "lånat" med mig så korkade jag upp första ölen i Camp Hole och bara sög in atmosfären. Eftersom Tobbe inte skulle komma med vårt veterantält förrän på morgondagen så blev sovandet den natten lite omständigt, men efter lite om och men hamnade jag i vilket fall bredvid Stefan, Markus och Broder Daniel i ett litet tält. Stefan hade samma kväll däckat ihop runt klockan tio, så jag blev ganska chockad över att det var just han som svarade när jag tittade in och frågade om jag kunde sova där;

Stefan: Vet du överhuvudtaget ens vem El Niño är!?
Jag: Öh... nä...
Stefan: Inte riktigt jag heller...

Torsdag morgon börjades med två allergitabletter, en burk tonfisk och apelsinjuice. Förutom den flitiga morgonsolen som dykt upp efter de nämnda regndropparna och hettat upp tältet, så hade ett fyra personer starkt manskap tagit ut sin rätt på bostadens syre. En rejäl start var därför nödvändig, eftersom det nu vankades artister att titta på. Fast det tog ett tag innan jag gick iväg för att se den första spelningen. Det fick bli Dia Psalma ännu en gång och för mig var det mest intressanta av allt att se hur de skulle hantera största scenen. Det är ju så att de, trots en hängiven fanskara, dels är ett återvändande band, dels inte är kända för att ha särskilt spektakulära eller "stora" spelningar. Så var det också, det var nämligen ett väldigt avskalat Vintergatan som mötte mig när bandet äntrade den. Utomhusscenen bjöd inte heller upp till någon särskilt bra allsångsakustik från publikens sida. En kort sagt sämre spelning än den på Umeå Open tidigare iår, även om det inte i första hand var Psalmas eget fel. Många i publiken fick nog också den nostalgikick de hade kommit för.

Efter att de fyra punkarna gjort sitt flyttade jag mina tillhörigheter från Camp Hole till Tobbe och Markus som kommit med vårt helt egna tält. På grund av rekordantalet besökare hade festivalen tvingats bygga upp en extra camping på en av fotbollsplanerna där vi fick ställa upp det, alldeles intill festivalområdet. Inte helt fel. Punger var också där en stund, men han jobbade på artisttransporten och hade ett eget tält på funktionärscampingen. Efteråt kryssades det (bl.a. tillsammans med en biosalongsberusad Markus) mellan langosvagnen, Sirqus Alfon (bland det roligaste på hela festivalen), Johan Wellton, Thåström, campingarna, hamburgargrillen och Blutengel tills slutligen Turbonegro skulle spela.

Det är svårt att inte konstatera det uppenbara när det gäller norrmännen: Turbonegro skulle inte vara någonting utan sångaren Hank von Helvete. Han stjäl hela showen, halvnaket klädd i skinnskrud och levererandes sitt burdusa mellansnack. Han är riktigt duktig på svenska, men pratade av nån anledning ed skånsk dialekt hela tiden. Vilket till och med påpekades av honom själv vid ett tillfälle. Den här gången påstod han även att "Lasse Bergenbögen är död" och att han ville bli nästa programledare för Allsång på Skansen. Thåström fick sig också en liten känga. Hank tyckte hans musik var alldeles för blödig och sjöng honom därför hyllningslåten Du ska va' homofil. Allting rejält satirartat och med glimten i ögat. Naj, nu har ja' dissa' Thåström, nu få' vi aldri' spela i Sverige igen! I övrigt var Turbonegro i Arvika vad fansen ville ha, men inte så mycket mer. Några bra sing-along-klassiker levererades och en handfull schyssta sceneffekter användes (sedelkanonerna är kul).

På fredagen sågs inte heller så överdrivet många band, jag hängde ganska mycket åp campingen med några nyfunna vänner bland tältgrannarna istället. Det var bl.a. ett gäng norrmän som hade dykt upp strax före Turbonegro kvällen innan (varav en hette Magnus, faktiskt). Sen så var där två killar från trakterna kring Jönköping, med de genuina radarparsnamnen Andreas och Anders. Andreas kallades av oss emellertid för Roffe eftersom många tyckte att han inte var helt olik en känd svensk skådis.

Jag: Vilken kändis tycker du han är lik?
Punger: ... Tänker du på Jägarna eller...?

Sen hade vi Caroline från Karlstad. Eller var det Karolina? Svårt med både ändelse och begynnelsebokstav där. Hon påstod i vilket fall kallas Dalle eller något liknande efter sitt efternamn. Sist men inte minst hade vi i den närmaste tältkretsen Maria från Mariestad (ha, tjäck namnkombination) och Nina från Linköping. Det var nog med de jag hängde mest under dagen, för Tobbe och Markus (Pettersson) hade gått med Markus (Jansson) och Babak för att bada. Sen gjorde jag förvisso några korta besök i Camp Hole, men det var väldigt korta stunder.

Men åtminstone lite musik sågs det den dagen. Nationalteatern på tidig eftermiddag och The Knife på tidig natt. Däremellan var det mest band som jag redan sett vid tidigare tillfällen, då kändes det mycket roligare att hänga vid tältet med öl i handen. Dagens band då? Jo, Nationalteatern hade nog inte varit så kul utan sin publik. Man såg inte en fläck grus framför Vintergatan för allt folk som var där och så gott som alla sjöng med. Hadilattan-da-da, ompa-pa! Annars kändes det hela ganska gubbtrött, trots att det var mer tryck i låtarna live än på studioinspelningarna. Knifes spelning var desto mer att bita i. Så långt ifrån publikfrieri och allsångsvarning man kan komma, vilket kändes ganska befriande. Och spännande. Det tyckte dock inte alla, det var många som tittade surt och kallade det hela för en besvikelse eller rent av jävla skit. Jag såg inte hela konserten, men tycker inte alls man kan anklaga Dreijer-syskonen för att ha gjort dåligt ifrån sig. Man kan framföra elektronisk musik live på två vis. Antingen gör man som Slagsmålsklubben (ni som sett dem förstår vad jag menar) eller så gör man som The Knife.

Fredagsnatten blev ganska sen. Jag satt med norrmännen och ett gäng andra och pimplade vin tills sent in på småtimmarna. Magnus tyckte jag pratade bra norska, jag skyllde på alkoholen. På lördagen fick dock musiken gå före öl och sprit. Som vanligt var det nämligen jag som även skulle ratta bilen hemåt på söndagen. Folk tar det för givet av någon urbota dum anledning. Magnus kör, det är inga problem, tänker de säkert. Jag hade lust att strunta i vad folk trodde och supa mig svimfärdig sent på lördagsnatten, men eftersom morfar skulle fylla 70 på söndagen så var även jag angelägen om att komma hem i tid den dagen. Nåväl, mitt nyktra tillstånd gav åtminstone ett bra läge att se alla banden jag planerat under festivalens sista dag.

Det hela började med att jag gick för att se Laleh spela vid tretiden, men hennes konsert var framflyttad en timme (och bytt scen från Vintergatan till det mindre, men mysigare tältet - Apollo). Jag passade då på att undersöka om det såldes några schyssta Khoma-tröjor på festivalen, likt de jag sett på hemsidan. Vid precis rätt tillfälle skulle det visa sig, för vid precis samma tillfälle kom delar av bandet självt strosande med en kartong textilier till försäljningsståndet. Jag passade då på att knacka axeln på Jan Jämte (sångaren) och fråga om deras första skiva, Tsunami, gick att få tag på längre. Det visade sig att skivan producerats av deras basist, Emil Björkander, och att han möjligtvis kunde ha några ex liggandes, så jag skulle hänga kvar efter spelningen och höra med honom. Det tipset tackade jag för, införskaffade den snyggaste tishan och gick för att mysa i Laleh-publiken. Det var synd att en så stor scen inte riktigt kunde ge den rätta gemytliga känslan, men jag stod ändå med ett stort leende på läpparna mest hela tiden. Mitt under spelningen fick dessutom en kille komma upp och fria till sin flickvän inför hela publiken. Väldigt mjäkigt kan tyckas, men på en konsert som denna så passade det som handen i handsken.

Jag gick ifrån Lalehs spelning i god tid dock, jag ville vara tidig till Khoma på Andromeda. Det är lite synd att de inte upptäckts av en tillräckligt stor publik för att kunna spela på större scener än så, men på något vis så passade den ungefär 70 år gamla träbyggnaden som bakgrundsmiljö för deras musik. Redan under soundchecken fick jag svar på ett av mina första frågetecken, om Jämtes röst skulle låta lika bra och ångestladdad live. Föga visste jag då att det som bjöds under "uppsjungningen" inte ens var i närheten av fortsättningen. Jag har nog aldrig sett maken till urladdning. Bandet var så jävla taggat och redan i andra låten - Stop Making Speeches - hoppar Jämte förbi vakterna framför scenen för att klänga med folket närmast kravallstaketet. Hans och våra röster blandas i ett bitterljuvt vrål när refrängen anländer och plötsligt så känns det som om hela Andromeda bara vill börja hyperventilera av glädje lika mycket som ångest. We can't hear you, from the bunker beds. It's not like the movies, where hatred made clearer sense. Senare ett kort mellansnack, sedan Medea. I de tyngre partierna gungar hela bandet rytmiskt med och Jämte tar till en smärtsam "knivhuggsdans" där han gång på gång ser ut att slå sig själv i magen. Sällan har jag fått se artister förkroppsliga sin musik så väl. Teatraliskt och pretentiöst på precis rätt sätt. Förutom den vackra träinramningen Andromeda som nämnt bjuder på så hänger längst bak på scenen en gigantiskt skynke, med en bild föreställande ett gammalt träd med orangefärgade höstlöv (se hemsidan). Inget mer. Det är så stilrent och säger så mycket. Mot slutet av spelningen blir det tyst för någon sekund, sedan dundrar Björkander igång de tjocka strängarna till rytmen av One of us Must Hang. Publikens jubel är påtagligare än någonsin, trots att bara ett trettiotal personer verkar tillräckligt hängivna för att förstå vilken underbar melodi som väntar dem. Låten blir den sista ordinarie i listan. Jag må inte ha sett så många band live i mina dagar som många andra och ni kan uppfatta mig som partisk på grund av mitt tydliga tycke för deras musik, men jag kan utan större förbehåll säga att Khoma på Arvikafestivalen Noll6 är en av de bästa konserterna jag någonsin upplevt. Inför framtiden hoppas jag på mer publik och några låtar från debutalbumet.

Direkt efter att tonerna tynat bort hängde jag kvar och pratade med Emil. Han hade exemplar av skivan kvar. I värsta fall kunde han skicka den, men han kommer troligtvis ha med sig en skiva åt mig upp till Umeå när de ska spela på Trästocksfestivalen. Jag nämnde att jag bodde där vanligtvis, men problemet är att jag ju inte är där över sommaren. Så om någon ska på festivalen i helgen, hör av er snarast!

Khoma var inte de enda som gav allt de hade under lördagen. Direkt efter så uppträdde ...and You will Know us by the Trail of Dead i Apollotältet, en konsert som slutade riktigt svettigt. Den ene av dem dröp det så mycket om att en av ljudteknikerna var tvungen att torka sig med en handduk efter att ha fått en kram. Kul att se här var även att medlemmarna i bandet byttes av på instrument och sång väldigt flitigt, något jag inte hade en aning om innan. De verkar alla ha talang för fler än till och med två eller tre instrument var. Dessutom var de många fler (7-8 stycken på scenen var de väl ändå?) än vad jag förut trott. Mycket spännande. Och låtarna från Worlds Apart-skivan var mäktiga i formatet, trots att första halvan av konserten led av för låg volym på sången (alternativt för hög på resten).

Efter Trail of Dead lade jag in en standardpromenad på campingområdena. Det var lite halvskoj när man själv inte var med och tog några öl med de andra, men det funkade fint ändå. Strax före det blev dags att dra iväg för att se Franz Ferdinand blev dock Ida jäkligt fylletrött. Eftersom hon hade snackat innan om vad gärna hon ville se konserten så tyckte jag det vore synd om hon skulle vakna upp dagen efter och ha missat den. Så jag väckte henne och agerade ledhund till och tillsynsman under konserten. Fast det hindrade mig i och för sig inte från att hoppa och skutta lite själv till de trallvänliga tonerna. Det roligaste under hela konserten var under sluttampen när tre av britterna bestämde sig för att prygla trumskinnen samtidigt. Det lät faktiskt riktigt mäktigt och såg väldigt kul ut. Appropå prygel så är dock det jag minns mest från konserten det handgemäng som utbröt framme vid scenen, ganska precis bredvid oss. Ett antal personer började puckla på varandra och en cirkel på kanske åtta meters diameter bildades kring dem. Plötsligt insåg jag att tre av personerna var Markus P, Markus J och Babak.

Bråket avvärjdes av innhoppande folk och konserten fortsatte utan avbrott, men senare fick jag höra Emils (Florell) ganska roliga version av hur allt gick till. Han berättade att han stod och tittade på konserten när plötsligt fyra personer med genomgående rakade skallar började sparka och hoppa in i folk med mening när publiken hoppade med till musiken. Det blev en irriterad stämning, men ingen verkade vilja säga ifrån när männen fortsatte sin oprovocerat agressiva stil. Emil tänkte då att de har tur som inte är i Hagfors nu, för då hade de åkt på så jäkla mycket stryk. Och som vi vet, the lord works in mysterious ways. Rätt som det är så hamnar ett gäng hagforsingar, nämligen Markusarna och Babak (och någon mer?), i närheten av de fyra hårlösa herrarna. När de utsätts för samla behandling som personerna innan så funderar de inte ens utan vänder sig om och pucklar ner irritationsmomentet. Jag kan tänka mig att Emil känt som om han rört om i häxkitteln efter händelsen. Nåväl, jag är väl inte mycket bättre som blandar in gud i det hela.

På lördagnatten var alla tankar kring att jag var den enda nyktra själen som bortblåsta. Sena nätter och tidiga morgnar på grund av bastuheta tältutrymmen hade byggt upp en övertrötthet av rang i mitt huvud. Jag och Tobbe satte oss med våra norska grannar på deras öar och snackade massa skit. Ja, alltså de hade inför festivalen köpt två gigantiska luftmadrasser som var designade som små paradisöar, komplett med palm och allt. Till och med två uppblåsbara kokosnötter och en apa. Coconut Island kallades de. Där satt vi så och lekte Expedition: Robinson och skrattade åt skämt jag aldrig ens trodde skulle dra i mina mungipor. Många missförstånd blev det också, från min sida kanske främst på grund av att språkkunskaperna försvunnit i takt med promillehalten i blodet.

Norske Magnus: Magnus taler go norsk!
Tobbe: Va, har Magnus en massa grogg!?

Vi måste ha sett ut att ha jävligt kul, för efter en stund kom två tjejer från Göteborg och satte sig för att bara titta på oss som om vi vore apor i bur (eller "apor på ö", kanske). De verkade i alla fall trivas så länge det varade, för efter en stund blev jag och Tobbe för trötta för att hålla oss vakna. Men det var svårt att somna när man inte kunde få skrattet ur sitt huvud. En ny peak nåddes dessutom när en av norrmännen utanför på fyllan frågande konstaterade; aer det nötter i desse träa? Nästa morgon flöt man fram i ett moln av trötthet när man släpade ihop sina saker, sa adjö till de nyfunna vännerna och promenerade till bilparkeringen. Ännu en festival tillryggalagd och när man kommit hem skulle det normala livet börja igen.

(Bilderna är lånade från Rockfoto.nu och är tagna av Pauline Benthede, Jesper Frisk och Sara Moritz)

Sagan om trötthetens jävlighet

We are men who stay alive,
who send your children away now.
We are calling from a tower,
expressing what must be everyone's opinion;
"they are going out to bars
and they are getting into cars,
I have seen them with my own eyes.
America, please help them!"
Clap Your Hands Say Yeah - Upon this Tidal Wave of Young Blood

När jag vaknar upp ser jag inte ett skit. Den för varje år allt mer tilltagande gräsallergin visar ännu en gång sitt ansikte, förkroppsligat genom mig. Jag ser inget, känner ingen lukt (eller kan ens andas genom näsan) och hör knappt något eftersom till och med öronen slagit lock.

Jag cyklar till jobbet. En tio kilometer lång körsträcka med bara höbalar och pågående höslagning längs vägkanten. "Pisskitfan", tänker jag och höjer musiken i mina öron en extra ljudnivå.

Väl på jobbet kan jag knappt arbeta. Krockar med mina mjölkvagnar hela tiden eftersom jag inte ser människorna och föremålen framför mig. Var femte minut måste jag gå iväg och rensa ansiktets alla drabbade områden från irriterande bakterier. Apoteket i Ekshärad har stängt under sommaren (hur sjukt det än låter), så jag går iväg till Turistinformationen i frukostrasten, där de har ett apoteksombud. De har bara en sorts allergitabletter.

På kvällen har jag knaprat mina piller men märker knappt någon skillnad. Jag kan inte sova för det kliar och irriterar överallt och ögonen rinner. Lyckas sova runt klockan två, börjar jobba klockan sju. Ännu en dag på jobbet, utan synbar förbättring. Ringer min far så han kan köpa starkare tabletter i Hagfors. Han köper en sort man kan ta två av per dag, istället för en, om det verkligen skulle behövas. Jag tar två direkt jag kommer hem. Har ändå svårt att somna. På morgonen tar jag två till. För en stund är det bra, men när jag anländer vid ICA efter att ha cyklat hösträckan igen så känns tabletternas effekt som bortblåst. Samtidigt som allergin förutom de vanliga symptomen framkallat huvudvärk och illamående så gör tabletternas bieffekter och min förstörda sömn sig tydligt märkbar i min trötthet. Jag glider fram som en odöd genom affärens korridorer. Hur länge kan man stå ut?

Ekshärad runt - Kapitel II: Totempålen och indianerna

Strax utanför biblioteket i Ekshärad står en träpelare med figurer som representerar bygdens historia, bland annat urmakaren Johan Tinglöf, som konstruerade klockan till vår första kyrka och bågskytten jag nämnde i det tidigare inlägget. En intressant sidoberättelse om Tinglöf är att han efter att han var färdig med klockbygget sa att klockan skulle ticka så länge han var vid livet och sedan inget mer. Det var precis vad den gjorde. När han dog gick klockan sönder och ingen har hittills lyckats laga den. Dess spillror ligger nu i en av byggnaderna på Hembygdsgården. Hur mycket sanning det ligger i berättelsen ska man kanske inte spekulera i.

Hur som helst, i folkmun kallas träpelaren för "Totempålen" som en naturlig följd av vad man kan kalla för "indianmyten". Det började på den tiden man flottade timmer ner för Klarälven. När timret nådde Ekshärad förstod ingen av arbetarna vad bygdens invånare sa och alla i trakten gick runt i bar överkropp och var rödbrända. Flottarna började skämtsamt att kalla invånarna i orten för "indianer", men eftersom ekshäringar är väldigt stolta över sin säregna dialekt så tog de istället till sig benämningen och började använda den själva. Sedan dess kallas ekshäringar allmänt för indianer och många saker runt omkring går i indianernas tecken. Sportföreningar i trakten har indianer på sina vimplar, ICA-butiken heter Indianen och "stadsskölden" föreställer två pilar som, gissningsvis, ska symbolisera dels bågskytten och dels indianarvet. Man ska inte heller bli förvånad om man ser en wigwam eller tipi i orten ibland, de är symboler som dyker upp med jämna mellanrum i vår lilla bygd.

Ekshärad runt - Kapitel I: Bågskytten och kyrktornet

Bland Ekshärads många intressanta sevärdheter har ofta 1600-talskyrkan en central roll. På toppen av kyrktornet stoltserar en vindflygel föreställande en tjäderfågel, till minne av den tidigare kyrka som hittades i trakten runt år 1350. Det sägs ha varit en ensam jägare som spände sin båge för att fälla en övergiven tjäder, bara för att upptäcka att det i själva verket var toppen på en bortglömd kyrka från digerdödens tid.

Det kan tyckas lite konstigt när man ser bilden att han kunde tro en så dum sak som att fågeln skulle vara en livs levande, men jag gissar på att den dåtida kyrkan stod nere vid Klarälvens strand. Eftersom ju Ekshärad ligger på en liten "höjd" ovan älven så kan kyrktornets spets ha varit i bågskyttens kroppshöjd när han upptäckte det. På den platsen, vid älven, har även vår nuvarande kyrka stått en gång i tiden, tills den fick flytta på grund av översvämningsrisk. Där kan man numera återfinna ett monument i form av ett stort träkors.