Resan till Mars fortsätter

Ska du uppskatta och fatta musiken och berättelserna från The Mars Volta så måste du verkligen LYSSNA på musiken och LÄSA texterna. Sedan ska du sitta o hänga på TheComatorium.com och tjata i en herrans många månader. Detta ger upphov till att skivan "Frances the mute" växer. Den växer nåt så enormt. Först är den en konstig skiva, sedan blir den en skiva som din penis/vulva reagerar på och efter det... ja du. Då jävlar.

- Josef försöker förklara storheten i Mars Volta för pöbeln.

Sedan gårkvällen sitter jag djupt försjunken i The Mars Voltas nya album Amputechture. Den släpps egenligen i samma veva som jag slutar jobba i augusti, men har läckt ut på nätet redan nu. Det tog emot ganska mycket att lyssna på den i förtid, men eftersom jag visste att jag troligtvis kommer köpa den vilket som så körde jag på. Det är svårt att säga om man tycker en Volta-skiva är "bra" eller inte, eftersom de dänger upp det mesta andra inom nutida musik gång på gång. Mer rakt på sak känns den i vilket fall än de två tidigare fullängdarna. Mer "låtar" och mindre "utsvävningar". Det är varken till för- eller nackdel egentligen, det kändes mest bara jävligt rätt efter första genomlyssningarna.

Lika svårt som det är att säga om skivan är "bra" är det att säga om den är "sämre" eller "bättre" än De-Loused in the Comatorium eller Frances the Mute. Ingen av skivorna liknar varandra tillräckligt mycket i mina öron för att jämföras med varandra. Det är mer som om de hela tiden gör en ny skiva för att fastställa en ny tid i livet - både sin egen och lyssnarens. Ska jag säga något konkret för att beskriva den så är det att den har en del gemensamt med Omar Rodriguez-Lopez självbetitlade soloalbum (eller ja, den heter bara Omar Rodriguez) från tidigare iår. Inte mycket, men några spår av blåsinstrument och glidande gitarrljud för tankarna dit direkt. Men i en direkt jämförelse måste jag säga att jag saknat Cedrics karaktäristiska röst. Nu längtar jag egentligen bara efter skivsläppet så jag kan ta del av lite mer matnyttigt. Vågar man hoppas på texterna direkt i konvolutet?

In other news: Idag på jobbet kände jag igen mig själv i en Patrik Isaksson-låt. Kanske ett tecken på att det är på väg utför?