Sagan om trötthetens jävlighet

We are men who stay alive,
who send your children away now.
We are calling from a tower,
expressing what must be everyone's opinion;
"they are going out to bars
and they are getting into cars,
I have seen them with my own eyes.
America, please help them!"
Clap Your Hands Say Yeah - Upon this Tidal Wave of Young Blood

När jag vaknar upp ser jag inte ett skit. Den för varje år allt mer tilltagande gräsallergin visar ännu en gång sitt ansikte, förkroppsligat genom mig. Jag ser inget, känner ingen lukt (eller kan ens andas genom näsan) och hör knappt något eftersom till och med öronen slagit lock.

Jag cyklar till jobbet. En tio kilometer lång körsträcka med bara höbalar och pågående höslagning längs vägkanten. "Pisskitfan", tänker jag och höjer musiken i mina öron en extra ljudnivå.

Väl på jobbet kan jag knappt arbeta. Krockar med mina mjölkvagnar hela tiden eftersom jag inte ser människorna och föremålen framför mig. Var femte minut måste jag gå iväg och rensa ansiktets alla drabbade områden från irriterande bakterier. Apoteket i Ekshärad har stängt under sommaren (hur sjukt det än låter), så jag går iväg till Turistinformationen i frukostrasten, där de har ett apoteksombud. De har bara en sorts allergitabletter.

På kvällen har jag knaprat mina piller men märker knappt någon skillnad. Jag kan inte sova för det kliar och irriterar överallt och ögonen rinner. Lyckas sova runt klockan två, börjar jobba klockan sju. Ännu en dag på jobbet, utan synbar förbättring. Ringer min far så han kan köpa starkare tabletter i Hagfors. Han köper en sort man kan ta två av per dag, istället för en, om det verkligen skulle behövas. Jag tar två direkt jag kommer hem. Har ändå svårt att somna. På morgonen tar jag två till. För en stund är det bra, men när jag anländer vid ICA efter att ha cyklat hösträckan igen så känns tabletternas effekt som bortblåst. Samtidigt som allergin förutom de vanliga symptomen framkallat huvudvärk och illamående så gör tabletternas bieffekter och min förstörda sömn sig tydligt märkbar i min trötthet. Jag glider fram som en odöd genom affärens korridorer. Hur länge kan man stå ut?