The travelling habit of the northbound human

The rain falls hard on a humdrum town.
This town has dragged you down.
The Smiths - William, It Was Really Nothing

Om mindre än sex timmar bär det av norrut igen. Min ungefär veckolånga vistelse i hemtrakterna skickar med mig många funderingar upp till Umeå, det ska nog bli ganska så skönt att få komma hem till studentrummet så de får andrum.

Vad mer hinner jag säga, jag är mitt i packningen fast jag egentligen borde få mig några sömntimmar. Fast grejerna jag laddar över till podden segar rejält just nu. Ska vara i Bergsäng tidigt, där jag och Johanna sätter ut på ett biläventyr modell längre. Får se vilka mer hon ska plocka upp längs vägen. Blir skönt att jag får bila både ner och upp den här gången, det där nattåget kan verkligen ta udden av ens ork för flera dagar om man inte passar sig.

Förut hade jag en gemytlig farvälkväll med Pär, Punger och Emma på caféet. Vi satt till midnatt, långt efter stängningsdags, och bara pratade, spelade kort och drack kaffe. Och körde runt på permobiler! Ja jävlar. Men det är en annan historia. Hur som helst så behöver jag ta vara på deras sällskap nu. Pär håller till i Göteborg största delen av sommaren och Punger ska plugga i USA, närmare bestämt i Boston, i nästan ett år med start i augusti. Emma vet man aldrig vart hon tar vägen, men hon känns som den sorts person som kan sitta i Jukkasjärvi or whatever redan imorgon om man tittar bort för länge.

På nått sätt känns allt väldigt ångestfyllt eller jobbigt just nu, t.o.m. hockeyguldet överskuggas av att Björn (Ahlqvist alltså, inte Lohmander från klassen) fick sy fem stygn efter att ha fått en flaska i huvudet under tisdagens vinstfirande i Karlstad. Men han verkar åtminstone ta det bra. Dessutom ska han ha all heder. Jag var inte närvarande själv, men Daniel berättade att han gick emellan när ett större gäng misshandlade en kille. Han var den ende av gissningsvis sjuttio ögonnvittnen som ens tog sig mod till det. Respect. Det krävs en Björn.