En afton i nittiotalets tecken

Royal Hotell i Umeå, den 23 mars 2006. Klockan passerar sakta halv åtta på lobbyns vägg och de väntande reportrarnas viskningar överröstas av trubaduren i den anslutande restaurangen. De har samlats här för att invänta ett av 90-talets största, svenska musikfenomen, som om bara några timmar ska inta scenen på Umeå Open. Deras återförening och första liveuppträdande på nio år. Jag pratar naturligtvis om punkbandet Dia Psalma.

Fenomenet Dia Psalma började, tragiskt nog, med en bilolycka. Året var 1992 och Johnny Rydh, batterist och huvudsaklig låtskrivare i bandet Strebers, omkom. I samma band spelade Ulke och Ztikkan. Efter att ha släppt en hyllningsskiva till Johnny såg det mesta ut att gå på tomgång. När Stipen anslöt sig till de två kvarblivna artisterna som ny trummis bestämde man sig för att bilda ett nytt band istället för att fortsätta under namnet Strebers. Så föddes Psalma. En kort tid senare hade gitarristen Pontus adderats och succén var enorm. Men våren 1997, mitt under den rusande storhetstiden, gick de fyra punkarna plötsligt åt skilda håll. Ingen visste riktigt varför, men det var uppenbart att de på kort tid hade skaffat sig en hög kultstatus och stor skara fantaster. Hela året före splittringen hade präglats av utsålda spelningar. När de uppträdde på festivaler fick deras föreställningar ibland flyttas från den mindre scenen, dit de oftast förpassats, till någon av de större modellerna. Publiktrycket var helt enkelt för stort.

Otåligheten i mig börjar växa sig allt starkare. Turnéledaren hade ordnat en intervjutid vid sju med bandet och påpekat att vi skulle vara snabba på grund av tidsbristen. Jag har väntat i över en halvtimme och de övriga reportrarnas närvaro gör mig orolig huruvida jag ens ska hinna få en ordväxling med killarna. När jag i min nervösa väntan tvångsmässigt suger i mig den tredje av hotellets sliskiga gratiskarameller kommer de så helt oannonserat in genom huvudentrén. I spetsen går Ulke, bandets sångare. Trots att det gått nästan ett decennium sedan det senaste bandfotot togs så kan jag inte se en enda förändring hos honom. Håret går fortfarande till axlarna och skägget är lika yvigt som förr. Hans svarta kängor, som är lagade med silvertejp, fullkomligt osar av nostalgi vid blotta anblicken. De andra bandmedlemmarna känner jag knappt igen. Bassisten Ztikkan har dreadlocks som passerar midjan, medan Stipen och Pontus båda har valt att korta sin hårlängd. De tre har dessutom inget i klädseln som förtäljer deras förflutna. Framförallt Stipen ser väldigt proper ut i brun skinnkavaj och fläckfri, vit skjorta.

Väntan dras ut ännu en stund. De andra journalisterna dyker på bandet som hyenor och jag hamnar sist i kön. Jag vankar av och an, titt som tätt tittandes på klockan i lobbyn. Bandet tar emot oss en och en på hotellets övervåning, eftersom ljudnivån nere i lobbyn var för hög för radiojournalisterna. När jag väl får gå upp och sätta mig med dem, så är det redan mycket mindre än två timmar kvar tills de ska upp på scenen. Stressen ångar på i kroppen, men killarna är hur lugna som helst. ”Vilka är det som vill ha en öl”, frågar Pontus och går iväg en kort stund när han får handuppräckning från de andra tre. På bordet står redan några tomma, gröna flaskor. Jag undrar hur de lyckas behålla lugnet så nära inpå den stora stunden. ”Man tycker kanske att man borde vara nervös egentligen, men det ska bara bli kul”, ler Ulke stort. De andra nickar. Killarna verkar vara ganska nöjda över att få göra sin turné- och återföreningspremiär här i Umeå. De gillar både staden och evenemanget. ”Av alla norrländska kuststäder är nog Umeå den bästa, den har ett bra musikliv”, menar Ztikkan. ”Umeå Open är ju också en riktig bandfavorit bland alla festivaler, den är väldigt bra arrangerad och styrd”.

Det är inte första gången Dia Psalma är i staden för att spela. Ztikkan delar glatt med sig av minnen från deras storhetstid i mitten av 90-talet. ”Jag minns när vi skulle spela på Galaxen, det var väl 1994 eller 1995 någon gång. Vi tog flyget upp, så vi fick låna all nödvändig utrustning. Sen började spelningen med att Stipen trampade sönder baskaggen i första låten”. Stipen fnissar till och lutar sig bekvämt tillbaka över den roliga anekdoten. ”Men det finns ju några mindre roliga minnen från perioden också”, fortsätter Ztikkan. ”Som den där hemska olyckan när vår turnébuss körde in i en kyrkogårdsmur i Lillehammer. Där kunde allt ha gått riktigt illa”. Pontus tittar med stora förvånade ögon på honom. ”Va!? Det var ju skitroligt”, utbrister han varpå alla stämmer in i hans skratt. ”Sen finns det ju saker som hände som blir lite för pinsamt att prata om också”, tillägger Ulke med ett stort leende. Åtföljt av den kommentaren hör man Stipen skratta och mumla något om urin i en byrålåda, men vid vidare frågor kring det hela så vinkar Ztikkan av det som internskämt och fortsätter skratta.

Någonstans i alla varma skämt glömmer man bort att man är där för att göra en saklig intervju. Stressen och det ständiga tittandet på klockan är som bortblåst av de fyra herrarnas onaturligt lugna och avslappnade inställning. Man kan knappt tro att de en gång valt att gå skilda vägar från varandra, och de verkar inte själva helt säkra på vad de grundade sitt beslut på den gången. ”Jag gillade bättre musik än de andra”, fnittrar Pontus lite förnöjt. Ztikkan blir den första att bryta in med en något mer seriös ton i samtalet när han ger sin syn på uppbrottet: ”Den egentligen bästa förklaringen måste väl vara att det blev för mycket för oss. Ju större framgångar vi fick desto mer tid spenderade vi tillsammans. Vi behövde nog få en paus från varandra helt enkelt”. För vissa av medlemmarna är det egentligen inte första gången de spelar tillsammans igen. Ulke, Ztikkan och Stipen återförenades under två somrar i början av millenniet som Strebers. De hade en klubbturné 2001 och spelade 2003 exklusivt på Hultsfredsfestivalen. ”Men det här är första gången vi är alla fyra tillsammans igen, det känns jävligt kul”, myser Pontus och tar ännu en klunk av sin öl. ”Det är nästan som förr, bara att vi har snyggare gitarrer”. ”Och lite annorlunda frisyrer”, ler Ulke och sneglar på de andra som sitter runt bordet.

Dia Psalma har inget nytt musikmaterial inplanerat, mer än en samlingsskiva lagom till den verkliga turnépremiären i slutet av maj. De tar det hela väldigt lättsamt och avvaktar hur det känns efter sommarens alla spelningar innan de bestämmer sig för fortsättningen. Bandet verkar också något omedvetna om hypen som omgärdar deras återförening, eller åtminstone för ödmjuka för att erkänna den. Det märks även en viss rädsla för hur väl deras musik ska ha gått i arv till den yngre generationen. ”Festivaler har ju en ganska låg medelålder, så det kommer ju mest vara yngre som kommer och tittar. Men det kommer nog gå bra”, intalar sig Ztikkan. Ulke nickar och tillägger skrattande: ”Först och främst ska vi försöka spela rätt ikväll”.

Bandet blev tillfrågat att spela på festivalen så sent som för tre veckor sedan. De har precis hunnit repa två gånger, varav den första blev mer av en återträff med massor av öldrickande. Påstår de själva åtminstone. Rockmyt eller inte, lite orolig inför kvällens spelning blir man självklart när man får höra det. Men killarna själva korsar benen och lutar sig bekvämt tillbaka. ”Sommaren blir nog en enda stor nostalgikick”, avslutar Ulke. ”Vi kommer ha jävligt roligt och hoppas att publiken kommer ha det också”. Med de orden tar vi farväl. Jag skakar hand och lämnar hotellet. Ute är det ruskväder och det luktar nyregn. Jag njuter av svalkan jag får under de fåtal sekunder det tar mig att trampa bort till ingången av Folkets Hus. Med all rätt, för väl inne är det syrefattigt trots de stora utrymmena. Jag hinner inte mer än att hänga av mig jackan och få en kort överblick av lokalerna, artisterna och besökarna innan det är dags att bege sig till Idunteatern. Dia Psalmas återförening är en stor händelse, de är inte längre förpassade till festivalens minsta scen. Och väl innanför dörrarna så är det uppenbart vad som gäller. “Dia Psalma” skanderar publiken ackompanjerat av handklappningar. På scenen står enbart ett passagerarlöst trumset och några tekniker går omkring med kablar och gitarrer. Det är som att gå på hockey. Innan matchen ens har börjat sjunger hejaklacken sina ramsor: “Dagar har blivit till år, men fast tiden går så läks inte mina sår”. En textrad som sammanfattar anhängarnas eviga väntan. En väntan som nu var över. Och när kvartetten lämnat scenen så gapade folket efter mer. Ända tills inte ens trummorna stod kvar.