You've claimed all this time
that you would die for me.
Why then are you so surprised
when you hear your own eulogy?
Tool - Eulogy
Det ser dystert ut på praktikfronten. Har börjat tappa hoppet om att överhuvudtaget hamna någonstans. Har nu sökt till Karlstads-Tidningen, vilket är den sista lokala nyhetstidningen i den staden. Efter det så blir jag tvungen att söka på alla möjliga håll. Sista essen i ärmen är någon gratistidning i stil med Newz, som någon påpekade i en kommentar till förra inlägget, eller kanske Stockholmstrakterna eftersom Niklas ju håller till där nuförtiden. Fast Stockholm har hela tiden kännts som the last resort. Stället jag undersöker om absolut inget annat funkar. Vet dock inte varför jag känner så.
In other news, det snöar tungt ute för tredje kvällen i rad. Det börjar bli riktigt massivt med snö ute. Mycket trevligt och fint. Gillar att vakna upp och se en näst intill orörd snöbädd innan jag går till skolan, med undantag för några gång och cykelspår. Med tanke på att jag ännu inte lyckats införskaffa någon ljusstake eller ett annat julpynt till mitt rum så är det det enda som inger julkänslor vid det ögonblicket. Och tankarna på jul och ledigt är vad som får mig att kämpa vidare dessa sista veckor.
Om ungefär en vecka är det deadline för denna termins utgåva av mitt kompendie The Raging Raven. Har försökt ordna ihop allt som ska vara med i det, men ännu saknas vissa delar. Som Rynell-intervjun exempelvis, som jag egentligen tänkte ha skrivit klart till morgondagens Inkognito-möte. Fast när man väl sitter med den så är det så mycket svårare än man tror. Man vill ju gärna göra det bästa av den. Något som jag däremot HAR donat ihop är två stycken årsbästalistor (tio-i-topp som de ser ut nu) för film och musik. Fram tills deadline är de dock ännu aktiva, eftersom saker ju kan ändras om jag ser/hör något nytt. Framför allt vad gäller film märkte jag häromdagen att jag varit förvånansvärt dålig (enligt mina mått mätta) på att se film från i år. Därför ska jag försöka avverka några lovande grejer den kommande veckan så de får en ärlig chans att komma in på listan. Samtidigt passar jag naturligtvis på att vidga mitt perspektiv på året musikalbum, även om jag redan nu har avsevärt mycket mer material att jobba med i den listan.
Imorgon kommer förhoppningsvis boken på posten som ska vara recenserad på fredag. Då hinner jag kanske trots allt med allting som jag tänkt mig.
29 november 2005
27 november 2005
Grattis på första advent!
För att bli riktigt stor är man ju tvungen att ta preparat!
- Dusan ser inget ljus i tunneln.
Adventstid är en vacker och mysig tid. Jag är överhuvudtaget en väldigt pro-julfeeling-människa, kanske för att jag har en förkärlek för snö och massor av ljus som lyser upp horisonten vid kvällspromenader. Det underliga med advent är dock att det inte på samma vis är en högtid som exempelvis jul, mer än ett komplement till det. På så vis finns det ingen bra fras i stil med "god jul" eller "gott nytt år" för att antyda att man ska ha det bra under dessa julmjukstartande söndagarna. "Trevlig advent" funkar, men det inger inte samma starka känsla som de tidigare nämnda prefixen.
Denna helg har jag varit på fest både i fredags och igår. På fredagen var det "Digital Tone Festival" på Corona. Looptroop spelade och gav en bra show som vanligt (fast då har jag bara sett dem totalt två gånger nu). Erik från vår klass spelade plattor på festivalen tidigare under kvällen, fast det missade vi eftersom vi kom dit så sent. Vi var på förfest hemma hos Ellinor och Christine, som har fått sig en riktigt fin lägenhet på Mariehem. Det var väldigt roligt, fast det tog ett tag för oss att övehuvudtaget hitta dit.
Festen jag var på igår var en slags privat fest för läkarstuderande. Jag läser ju på inget vis något läkarrelaterat, men Linda i korridoren bjöd dit oss ändå. Vi fick senare reda på att festen delvis var en kombinerad födelsedagsfest eftersom både Linda och någon mer fyllt år för bara någon dag sedan. Hon kanske inte nämnde det för oss för att hon inte ville att vi skulle anstränga oss med presenter, men jag tyckte mest det var tråkigt att man inte kunde ha överraskat med nått litet trots allt.
Tidigare ikväll hade vi den första adventssöndagsfikan i korridoren. Vi åt lussebullar och drack glögg och nu sitter jag och tittar ut på snön som faller. Jag har inte stannat upp för att få julkänslor ännu den här hösten, så nu sköljer allt över mig på en gång. Det känns bra, men samtidigt längtar man allt mer efter att få komma hem och få se de snötäckta, värmländska skogarna vid juletid igen. Jag ska försöka ta mig ner till stan, kanske redan imorgon, för att köpa en adventsljusstake till fönstret. Det är nog det minsta man kan göra för att få upp julstämningen lite extra.
Har för övrigt numera även fått avslag från NWT på min praktikansökan. "Jag skulle gärna vilja ta emot dig under de två veckorna, men vi har redan tre praktikanter hos oss under den perioden", stod det i svaret. Man kan undra varför de då bad mig skicka en presentation av mig själv överhuvudtaget. Mina praktikvisioner börjar i vilket fall sakta gå i kras. De två mest potentiella, värmländska tidningarna har sagt nej och i Umeå kan jag glömma att ens fråga som det ser ut nu. Enda utvägen som jag ser det just nu är att se till vilka orter jag har bekanta i som jag kan bo hos under två veckors tid och sedan undersöka möjligheterna där. Till slut hamnar jag på något ställe där jag kommer känna att de bara tog emot mig eftersom de tyckte synd om mig och så får jag trampa vatten i 14 dagar.
- Dusan ser inget ljus i tunneln.
Adventstid är en vacker och mysig tid. Jag är överhuvudtaget en väldigt pro-julfeeling-människa, kanske för att jag har en förkärlek för snö och massor av ljus som lyser upp horisonten vid kvällspromenader. Det underliga med advent är dock att det inte på samma vis är en högtid som exempelvis jul, mer än ett komplement till det. På så vis finns det ingen bra fras i stil med "god jul" eller "gott nytt år" för att antyda att man ska ha det bra under dessa julmjukstartande söndagarna. "Trevlig advent" funkar, men det inger inte samma starka känsla som de tidigare nämnda prefixen.
Denna helg har jag varit på fest både i fredags och igår. På fredagen var det "Digital Tone Festival" på Corona. Looptroop spelade och gav en bra show som vanligt (fast då har jag bara sett dem totalt två gånger nu). Erik från vår klass spelade plattor på festivalen tidigare under kvällen, fast det missade vi eftersom vi kom dit så sent. Vi var på förfest hemma hos Ellinor och Christine, som har fått sig en riktigt fin lägenhet på Mariehem. Det var väldigt roligt, fast det tog ett tag för oss att övehuvudtaget hitta dit.
Festen jag var på igår var en slags privat fest för läkarstuderande. Jag läser ju på inget vis något läkarrelaterat, men Linda i korridoren bjöd dit oss ändå. Vi fick senare reda på att festen delvis var en kombinerad födelsedagsfest eftersom både Linda och någon mer fyllt år för bara någon dag sedan. Hon kanske inte nämnde det för oss för att hon inte ville att vi skulle anstränga oss med presenter, men jag tyckte mest det var tråkigt att man inte kunde ha överraskat med nått litet trots allt.
Tidigare ikväll hade vi den första adventssöndagsfikan i korridoren. Vi åt lussebullar och drack glögg och nu sitter jag och tittar ut på snön som faller. Jag har inte stannat upp för att få julkänslor ännu den här hösten, så nu sköljer allt över mig på en gång. Det känns bra, men samtidigt längtar man allt mer efter att få komma hem och få se de snötäckta, värmländska skogarna vid juletid igen. Jag ska försöka ta mig ner till stan, kanske redan imorgon, för att köpa en adventsljusstake till fönstret. Det är nog det minsta man kan göra för att få upp julstämningen lite extra.
Har för övrigt numera även fått avslag från NWT på min praktikansökan. "Jag skulle gärna vilja ta emot dig under de två veckorna, men vi har redan tre praktikanter hos oss under den perioden", stod det i svaret. Man kan undra varför de då bad mig skicka en presentation av mig själv överhuvudtaget. Mina praktikvisioner börjar i vilket fall sakta gå i kras. De två mest potentiella, värmländska tidningarna har sagt nej och i Umeå kan jag glömma att ens fråga som det ser ut nu. Enda utvägen som jag ser det just nu är att se till vilka orter jag har bekanta i som jag kan bo hos under två veckors tid och sedan undersöka möjligheterna där. Till slut hamnar jag på något ställe där jag kommer känna att de bara tog emot mig eftersom de tyckte synd om mig och så får jag trampa vatten i 14 dagar.
23 november 2005
Ett steg närmare Värmland
You'll have to breathe for both of us.
Make sure you stay alive.
Carry our memory with you now.
You only wanted me to hide.
Koma - One Last Comment
Nu har jag beställt en tågbiljett för hemfärd över julen. Det blir natten till den 14:e som jag ska tränga mig i ett inte helt bekvämt Connex-säte. Fast om det blir nån slags luciavaka eller -fest natten före så kommer jag nog vara lagom slutkörd för att kunna sova större delen av resan ner. Inte helt hundra på ännu vad som händer med det obligatoriska seminariet den 16:e, men nu gjorde jag helt enkelt slag i saken och struntade i den.
Insåg igår att det inte är särskilt länge kvar tills det datumet, så just nu håller jag på att försöka få ihop massor av saker jag har dragit ut på. T.ex. så ska jag färdigställa Rynell-intervjun så hon får läsa den före jul. Men det är också lite jobbigt att ha viljan att göra alla de där sakerna men inte orken. Just nu är det heldagar i skolan igen, så man är ganska mör när man kommer hem. Särskilt när man har skrivit större delen av dagen.
Igår skickade jag även mitt mail till NWT med "en beskrivning av mig själv och mina journalistiska ambitioner", som de kallade det. Ärligt talat kändes det som att söka ett jobb mer än någonting annat. Man skriver en text där man försöker att bara lyfta fram sina positiva sidor och bla bla bla. Nåväl, jag får se vad jag får för svar. Nu ska jag återgå till Dreamweaver.
Make sure you stay alive.
Carry our memory with you now.
You only wanted me to hide.
Koma - One Last Comment
Nu har jag beställt en tågbiljett för hemfärd över julen. Det blir natten till den 14:e som jag ska tränga mig i ett inte helt bekvämt Connex-säte. Fast om det blir nån slags luciavaka eller -fest natten före så kommer jag nog vara lagom slutkörd för att kunna sova större delen av resan ner. Inte helt hundra på ännu vad som händer med det obligatoriska seminariet den 16:e, men nu gjorde jag helt enkelt slag i saken och struntade i den.
Insåg igår att det inte är särskilt länge kvar tills det datumet, så just nu håller jag på att försöka få ihop massor av saker jag har dragit ut på. T.ex. så ska jag färdigställa Rynell-intervjun så hon får läsa den före jul. Men det är också lite jobbigt att ha viljan att göra alla de där sakerna men inte orken. Just nu är det heldagar i skolan igen, så man är ganska mör när man kommer hem. Särskilt när man har skrivit större delen av dagen.
Igår skickade jag även mitt mail till NWT med "en beskrivning av mig själv och mina journalistiska ambitioner", som de kallade det. Ärligt talat kändes det som att söka ett jobb mer än någonting annat. Man skriver en text där man försöker att bara lyfta fram sina positiva sidor och bla bla bla. Nåväl, jag får se vad jag får för svar. Nu ska jag återgå till Dreamweaver.
21 november 2005
Likt ett spöke från det förgångna
Jag: Har du namnskylt på dörren åtminstone?
Josef: Ja, det står J. Staffady.
Jag: Va!? Med "t"?
Josef: Ja, först stod det Stuffty, men jag ringde och bad dem ändra det.
- Heja Riksbyggen
Det var igår det hände. Jag hade cyklat i förväg till Corona och stod och väntade på C.J. och hans vän som var på besök från Sundsvall. Plötsligt hör jag en mycket bekant röst, som inte bara låter som någon jag känner utan även håller samma ironiska ton genom hela konversationen. Jag vänder mig om och blir ännu mer överraskad när personen i fråga även har rött, mycket kortklippt hår. Jag tvivlar inte längre utan går upp snett bakom honom och klappar honom på axeln. Och visst är det Frippe. Fredrik Johansson, som han egentligen heter, är en f.d. klasskamrat till min bror Niklas (från tiden då han pluggade Byggnadsingenjör i Norrköping) och de skrev även sitt examensarbete tillsammans. Numera ses vi en gång om året till Swedish Rally, då flera från Niklas gamla klass brukar komma på besök till Ekshärad.
Jag misstänker att han är något berusad, men hos honom vet man aldrig med tanke på sin frispråkliga ton. "Du är så jävla kass!", är det första han utbrister till mig. Jag tittar lite konstigt på honom eftersom jag hade förväntat mig ett "hej" eller "tjena". "Du är fan den sämsta personen jag känner på att ragga brudar", fortsätter han på belåtet vis skandera. Hela historien han utgår från är, vad jag minns, från det första rallyt de var på besök till. Vi var på nån fest och jag satt och snackade med några tjejer, sen när killarna började lämna hakade jag naturligtvis på dem istället för att sitta kvar. "Du ser ju bra ut, du har rätt charm, men inte fan kan du ragga på tjejer!". Efter de orden kommer C.J. och hans vän fram runt hörnet och Frippe är såklart en gentleman och fyller i den saknande informationen för dem så de ska kunna haka in i diskussionen om huruvida jag är en kass tjejmagnet eller ej. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara honom, så jag står istället där och nickar lite stillsamt. Frippe är en schysst kille, men han vet verkligen hur man vrider ut sista droppen av självförtroende ur en person precis före en utekväll.
Det visade sig hur som helst att han var i stan och hälsade på en lumparpolare. Efter att kvällen var över träffade jag han igen och frågade om han tänkte åka på rallyt om några månader. Han svarade ja på ett vis som sköv undan de flesta tvivel om det, så jag sa att jag ska göra mitt bästa för att kunna komma ner då jag med. Inte för att jag ser några större chanser i att kunna revanschera mig för den situation han numera för all framtid lär återkomma med i sina kommentarer, utan snarare för att det brukar vara en jävligt kul helg att hänga med Niklas och hans gamla klasskamrater.
Annat nytt är att jag fick avslag hos VF på min praktikansökan, så nu håller jag alla tummar jag kan hitta att NWT vill ta emot mig. De sa att det ser tight ut men att jag ska skicka in en liten beskrivning av mig själv och mina ambitioner. Det känns ju för fan nästan som en jobbansökan. Ändå är ingen tidning skyldig att ge mig någon som helst form av lön under de veckorna, så det borde ju egentligen vara tvärtom att de hungrar efter gratis arbetskraft. Nåväl, om jag inte får vara på NWT så har jag ingen aning om var jag ska söka. Vill ju jäkligt gärna vara i Värmland under de veckorna och lokala dagstidningar är ju det rekommenderade. Vem vet, till slut kanske jag ringer gratistidningen News om det vill sig dumt.
Som ni märker har jag inverterat färgerna i bloggen, eftersom jag har fått klagomål från folk att det är jobbigt att läsa vit text på svart. Huruvida ni tycker detta är snyggare/bättre kan ni gärna kommentera.
All the best. Nu ska jag kolla tågbiljetter hem för julen.
Josef: Ja, det står J. Staffady.
Jag: Va!? Med "t"?
Josef: Ja, först stod det Stuffty, men jag ringde och bad dem ändra det.
- Heja Riksbyggen
Det var igår det hände. Jag hade cyklat i förväg till Corona och stod och väntade på C.J. och hans vän som var på besök från Sundsvall. Plötsligt hör jag en mycket bekant röst, som inte bara låter som någon jag känner utan även håller samma ironiska ton genom hela konversationen. Jag vänder mig om och blir ännu mer överraskad när personen i fråga även har rött, mycket kortklippt hår. Jag tvivlar inte längre utan går upp snett bakom honom och klappar honom på axeln. Och visst är det Frippe. Fredrik Johansson, som han egentligen heter, är en f.d. klasskamrat till min bror Niklas (från tiden då han pluggade Byggnadsingenjör i Norrköping) och de skrev även sitt examensarbete tillsammans. Numera ses vi en gång om året till Swedish Rally, då flera från Niklas gamla klass brukar komma på besök till Ekshärad.
Jag misstänker att han är något berusad, men hos honom vet man aldrig med tanke på sin frispråkliga ton. "Du är så jävla kass!", är det första han utbrister till mig. Jag tittar lite konstigt på honom eftersom jag hade förväntat mig ett "hej" eller "tjena". "Du är fan den sämsta personen jag känner på att ragga brudar", fortsätter han på belåtet vis skandera. Hela historien han utgår från är, vad jag minns, från det första rallyt de var på besök till. Vi var på nån fest och jag satt och snackade med några tjejer, sen när killarna började lämna hakade jag naturligtvis på dem istället för att sitta kvar. "Du ser ju bra ut, du har rätt charm, men inte fan kan du ragga på tjejer!". Efter de orden kommer C.J. och hans vän fram runt hörnet och Frippe är såklart en gentleman och fyller i den saknande informationen för dem så de ska kunna haka in i diskussionen om huruvida jag är en kass tjejmagnet eller ej. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara honom, så jag står istället där och nickar lite stillsamt. Frippe är en schysst kille, men han vet verkligen hur man vrider ut sista droppen av självförtroende ur en person precis före en utekväll.
Det visade sig hur som helst att han var i stan och hälsade på en lumparpolare. Efter att kvällen var över träffade jag han igen och frågade om han tänkte åka på rallyt om några månader. Han svarade ja på ett vis som sköv undan de flesta tvivel om det, så jag sa att jag ska göra mitt bästa för att kunna komma ner då jag med. Inte för att jag ser några större chanser i att kunna revanschera mig för den situation han numera för all framtid lär återkomma med i sina kommentarer, utan snarare för att det brukar vara en jävligt kul helg att hänga med Niklas och hans gamla klasskamrater.
Annat nytt är att jag fick avslag hos VF på min praktikansökan, så nu håller jag alla tummar jag kan hitta att NWT vill ta emot mig. De sa att det ser tight ut men att jag ska skicka in en liten beskrivning av mig själv och mina ambitioner. Det känns ju för fan nästan som en jobbansökan. Ändå är ingen tidning skyldig att ge mig någon som helst form av lön under de veckorna, så det borde ju egentligen vara tvärtom att de hungrar efter gratis arbetskraft. Nåväl, om jag inte får vara på NWT så har jag ingen aning om var jag ska söka. Vill ju jäkligt gärna vara i Värmland under de veckorna och lokala dagstidningar är ju det rekommenderade. Vem vet, till slut kanske jag ringer gratistidningen News om det vill sig dumt.
Som ni märker har jag inverterat färgerna i bloggen, eftersom jag har fått klagomål från folk att det är jobbigt att läsa vit text på svart. Huruvida ni tycker detta är snyggare/bättre kan ni gärna kommentera.
All the best. Nu ska jag kolla tågbiljetter hem för julen.
18 november 2005
Ett mysterium mindre
They used to have pulses in them,
but impulse has made them strong.
Evaporated the fur, because it covers them.
If you only knew the plans they had for us.
The Mars Volta - Eriatarka
Förut slog det mig: "Lånade inte Janina Tillbaka Till Framtiden-boxen i somras någon gång?"
Jag lyfte luren, ringde henne och vips så var den försvunna boxen återfunnen. Något sent dock, idag kom nämligen den nya boxen på posten. Men det gör mig inte så mycket, den är trots allt något utökad från den gamla versionen och var relativt billig med tanke på vad man får för pengarna (250 spänn). Ska se vad jag gör med den gamla boxen, Janina kan ju få den av mig om inte annat.
Som vissa kanske noterat så har vi (framför allt jag och Punger) diskuterat RSS-grejen i det förrförra inläggets kommentarstråd. Det vi främst har kommit fram till är väl att det finns ganska många olika sätt att använda feeden på, så prova er för all del fram. Till er som inte använder www.superstart.se som startsida kan jag dessutom rekommendera den starkt, där finns allt man egentligen behöver komma åt när man startar webläsaren och den är dessutom barnsligt enkel att ställa in efter egna behov.
Ikväll står spel- eller filmkväll på menyn. Ska surfa runt lite först.
but impulse has made them strong.
Evaporated the fur, because it covers them.
If you only knew the plans they had for us.
The Mars Volta - Eriatarka
Förut slog det mig: "Lånade inte Janina Tillbaka Till Framtiden-boxen i somras någon gång?"
Jag lyfte luren, ringde henne och vips så var den försvunna boxen återfunnen. Något sent dock, idag kom nämligen den nya boxen på posten. Men det gör mig inte så mycket, den är trots allt något utökad från den gamla versionen och var relativt billig med tanke på vad man får för pengarna (250 spänn). Ska se vad jag gör med den gamla boxen, Janina kan ju få den av mig om inte annat.
Som vissa kanske noterat så har vi (framför allt jag och Punger) diskuterat RSS-grejen i det förrförra inläggets kommentarstråd. Det vi främst har kommit fram till är väl att det finns ganska många olika sätt att använda feeden på, så prova er för all del fram. Till er som inte använder www.superstart.se som startsida kan jag dessutom rekommendera den starkt, där finns allt man egentligen behöver komma åt när man startar webläsaren och den är dessutom barnsligt enkel att ställa in efter egna behov.
Ikväll står spel- eller filmkväll på menyn. Ska surfa runt lite först.
The Constant Gardener
När jag går på bio brukar jag alltid försöka bygga upp ett objektivt och sakligt tänkande inför filmen jag ska se. Ibland är det svårare än annars. När jag skulle se The Constant Gardener var ett sådant tillfälle, eftersom regissören inte är någon mindre än Fernando Meirelles.
"Vem sa du, sa du!?" kanske ni utbrister då, men om jag nämner filmen Cidade de Deus (Guds Stad) så hänger genast många fler med. Det här är alltså den senaste rullen från en regissör som gjort en av de mest förkrossande filmupplevelserna någonsin. Extra intressant är dessutom att han förutom denna film och Cidade de Deus har varit väldigt anonym hittills i filmvärlden. Han är trots sin ålder på 50 år en av de mest fräscha och lovande i branschen.
The Constant Gardener är baserad på en roman av John Le Carré med samma namn, i Sverige kallad Den trägne odlaren. Storyn kretsar kring en brittisk diplomat vid namn Justin Quayle, vars fru mördas under mystiska omständigheter när de tillsammans besöker Kenya dit Justin har skickats för diplomatiska uppdrag. Justin vet att hans fru alltid har varit intresserad av rättvisefrågor i världen och att hon strax före sin död hade hamnat i dispyter med läkemedelsföretag som är aktiva i området. När han bestämmer sig för att gräva fram sanningen hamnar han i en mycket farlig karusell.
Filmens kanske största problem är Rachel Weisz, som spelar Justins fru Tessa. Hon gör förvisso ovanligt bra ifrån sig i filmen, men jag hade väldigt lätt för att förknippa henne med tidigare roller som de i Mumien-filmerna. Ralph Fiennes är jag dock en stor fantast av (även om han också gjort felsteg likt Maid in Manhattan) och han lyckas ge ett stort djup och stark sentimentalitet till karaktären Justin. Mycket av den maktlöshet som han förkroppsligar förs effektivt över till tittaren. Även birollerna är mycket bra castade. Bill Nighy som motbjudande, brittisk företagsmagnat är ett snilledrag och alla biroller som spelas av nästan helt okända, afrikanska skådisar är suveräna. Meirelles visar än en gång att man med stor framgång kan hämta skådisar från plats istället för att importera t.ex. amerikanska skådisar.
The Constant Gardener är en ny Cidade de Deus på vissa punkter, men når inte upp till samma starka resultat. Meirelles verkar dock ha hittat sin nisch i att vilja berätta om de stora och viktiga problemen i världen och han gör det ånyo på ett snyggt, effektivt och nedslående vis. När man har sett filmen känner man sig arg och frustrerad, men samtidigt imponerad och i viss mån lycklig. Precis som det ska vara efter att man har sett en Meirelles, antar jag.
"Vem sa du, sa du!?" kanske ni utbrister då, men om jag nämner filmen Cidade de Deus (Guds Stad) så hänger genast många fler med. Det här är alltså den senaste rullen från en regissör som gjort en av de mest förkrossande filmupplevelserna någonsin. Extra intressant är dessutom att han förutom denna film och Cidade de Deus har varit väldigt anonym hittills i filmvärlden. Han är trots sin ålder på 50 år en av de mest fräscha och lovande i branschen.
The Constant Gardener är baserad på en roman av John Le Carré med samma namn, i Sverige kallad Den trägne odlaren. Storyn kretsar kring en brittisk diplomat vid namn Justin Quayle, vars fru mördas under mystiska omständigheter när de tillsammans besöker Kenya dit Justin har skickats för diplomatiska uppdrag. Justin vet att hans fru alltid har varit intresserad av rättvisefrågor i världen och att hon strax före sin död hade hamnat i dispyter med läkemedelsföretag som är aktiva i området. När han bestämmer sig för att gräva fram sanningen hamnar han i en mycket farlig karusell.
Filmens kanske största problem är Rachel Weisz, som spelar Justins fru Tessa. Hon gör förvisso ovanligt bra ifrån sig i filmen, men jag hade väldigt lätt för att förknippa henne med tidigare roller som de i Mumien-filmerna. Ralph Fiennes är jag dock en stor fantast av (även om han också gjort felsteg likt Maid in Manhattan) och han lyckas ge ett stort djup och stark sentimentalitet till karaktären Justin. Mycket av den maktlöshet som han förkroppsligar förs effektivt över till tittaren. Även birollerna är mycket bra castade. Bill Nighy som motbjudande, brittisk företagsmagnat är ett snilledrag och alla biroller som spelas av nästan helt okända, afrikanska skådisar är suveräna. Meirelles visar än en gång att man med stor framgång kan hämta skådisar från plats istället för att importera t.ex. amerikanska skådisar.
The Constant Gardener är en ny Cidade de Deus på vissa punkter, men når inte upp till samma starka resultat. Meirelles verkar dock ha hittat sin nisch i att vilja berätta om de stora och viktiga problemen i världen och han gör det ånyo på ett snyggt, effektivt och nedslående vis. När man har sett filmen känner man sig arg och frustrerad, men samtidigt imponerad och i viss mån lycklig. Precis som det ska vara efter att man har sett en Meirelles, antar jag.
17 november 2005
Nu blir det enklare att följa bloggen!
Det är en så jävla bra låt! Lyssnar man på den när man åker hem för julen så vill man bara bryta ihop och spy av vemod, på ett bra och vackert sätt!
- Jag uttalar mig om Chris Reas Driving Home for Christmas.
Idag ordnade jag så att man på ett bättre och smidigare sätt kan se när jag har tillfogat ett nytt inlägg till min blog. Jag skaffade den nämligen en RSS-adress (http://feeds.feedburner.com/HomeFromHole), för de som redan vet vad det är. Till er övriga kan jag kort sammanfatta det som att det är en ständigt uppdaterande feed som skickas till den sida där man väljer att prenumerera på den. Jag vet att många använder http://www.superstart.se som startsida, så jag tänkte utgå från den för att i några enkla steg förklara hur RSS:en enkelt kan användas.
- Jag uttalar mig om Chris Reas Driving Home for Christmas.
Idag ordnade jag så att man på ett bättre och smidigare sätt kan se när jag har tillfogat ett nytt inlägg till min blog. Jag skaffade den nämligen en RSS-adress (http://feeds.feedburner.com/HomeFromHole), för de som redan vet vad det är. Till er övriga kan jag kort sammanfatta det som att det är en ständigt uppdaterande feed som skickas till den sida där man väljer att prenumerera på den. Jag vet att många använder http://www.superstart.se som startsida, så jag tänkte utgå från den för att i några enkla steg förklara hur RSS:en enkelt kan användas.
- Gå till ett av nyhetsblocken på sidan, där man kan ställa in från vilken tidning eller liknande man vill ha senaste nytt.
- Välj i rullisten det alternativ som står längst ner. "Egen feed (RSS)".
- I rutan som kommer upp skriver ni sedan in RSS-adressen - http://feeds.feedburner.com/HomeFromHole.
- Färdigt!
Så småningom hittar ni nog fler användningsområden för RSS:en. På skolan använder vi oftast mac:ar och på de finns bland annat möjlighet att använda feeden som skärmsläckare och allt möjligt konstigt.
Lek och ha skoj!13 november 2005
The Friedmans
Det är mitten på 80-talet i en till synes vanlig amerikansk förort. Trakten skakas plötsligt när en omtyckt lärare och familjefar, Arnold Friedman, och hans yngsta son Jesse anklagas för sexuella övergrepp på Arnolds elever.
Denna dokumentär om händelsen är effektivt uppbyggd att förmedla den förvirring som rådde kring huruvida anklagelserna mot Friedmans var befogade eller ej. Både familjen och de som hade del i gripandet får berätta sina versioner och till slut vet man som tittare inte riktigt vem man ska eller vill tro på. Ett av de mest gripande dragen i dokumentet är att man vid flera tillfällen har använt sig av hemvideoinspelningar från familjen Friedmans egna videokamera. Man får på så vis en direkt inblick i hur familjen sakta men säkert krackelerade till följd av fallets påträngande publicitet.
Dokumentären är helt klart värd för alla att se åtminstone en gång, men den saknar den form av infotainment som exempelvis Supersize Me eller Bowling for Columbine hade, som möjligtvis skulle ha gett den ett större ägovärde på DVD. Hyr den!
Denna dokumentär om händelsen är effektivt uppbyggd att förmedla den förvirring som rådde kring huruvida anklagelserna mot Friedmans var befogade eller ej. Både familjen och de som hade del i gripandet får berätta sina versioner och till slut vet man som tittare inte riktigt vem man ska eller vill tro på. Ett av de mest gripande dragen i dokumentet är att man vid flera tillfällen har använt sig av hemvideoinspelningar från familjen Friedmans egna videokamera. Man får på så vis en direkt inblick i hur familjen sakta men säkert krackelerade till följd av fallets påträngande publicitet.
Dokumentären är helt klart värd för alla att se åtminstone en gång, men den saknar den form av infotainment som exempelvis Supersize Me eller Bowling for Columbine hade, som möjligtvis skulle ha gett den ett större ägovärde på DVD. Hyr den!
It all comes down to this
Jag funderade just på om jag ska bli den första någonsin att sula ner artisten med öl på kåren en fredagkväll.
- C.J. gillade inte musiken på After School-buffén.
En lång och jobbig vecka har nått sitt slut. Jag kämpade färdigt med mina intervjuer och fick mycket bra respons för Rynell-intervjun från min föreläsare. Hon tyckte dessutom att jag ska försöka sälja vidare den till en större tidning med tanke på nyhetsvärdet. Det hela har försatt mig i ett moraliskt dilemma eftersom jag inte vill utnyttja min position som den enda personen i Sverige som har pratat med henne om filmatiseringen av hennes bok. Såvida det inte är OK för henne vill säga. Hon har redan gått med på att artikeln får dyka upp i hum.fak.-tidningen Inkognito, så jag kommer i vilket fall skriva den (det som skoluppgiften gick ut på var att publicera intervjun i fråga/svar-upplägg). Sedan så är det upp till henne att avgöra om hon tycker att hon får sagt vad hon vill säga i den.
I fredags var det sittning på krogen Krogen (ja, den heter alltså Krogen) som ligger alldeles i närheten av där jag bor. Det var riktigt kul faktiskt. Vi var några stycken hemma hos mig före och drack öl och efteråt gick vi till Gustav på efterfest. Själva sittningen bestod av kul folk, mycket öl, en och annan snaps och god mat. Den toppades dessutom med att jag vid ett tillfälle gjorde mitt yttersta för att lära samlingen av människor första versen av "Oh Tannenbaum".
Lagom slutkörd följde jag sedan igår med mina korridorskamrater för att äta taco- och pizzabufffé på Droskan nere i stan. Jag kan inte minnas när jag senast var så mätt som då. Det var så otroligt gott att man helst av allt bara ville äta tills det kom tillbaka ut samma väg och sen äta igen. Dock så fick man se sig besegrad efter två tacotallrikar och fyra pizzaslicar, vilket ju för min del var den ultimata bakfyllemiddagen.
På kvällen gick jag, Stina och C.J. hem till Johan och tittade på film. Först såg vi Prinsessan + Krigaren (som jag numera har tappat räkningen på hur ofta jag sett den) och sedan dokumentären The Friedmans, som också är mitt första recensionsuppdrag för studenttidningen Vertex. Det var min namne Magnus Bergström, i tvåan på vetenskapjournalistiken, som frågade om jag ville ta över hans plats som filmrecensent när han går på praktik. Det är desssutom ett betalt jobb. Man får någon femtilapp för varje recension plus att man får behålla filmen man recenserar, så jag är nöjd. Det är ju ändå att överhuvudtaget få något publicerat som känns viktigt. Recensionerna får inte vara allt för långa dock, men jag kommer ändå att publicera dem här så ni får läsa.
- C.J. gillade inte musiken på After School-buffén.
En lång och jobbig vecka har nått sitt slut. Jag kämpade färdigt med mina intervjuer och fick mycket bra respons för Rynell-intervjun från min föreläsare. Hon tyckte dessutom att jag ska försöka sälja vidare den till en större tidning med tanke på nyhetsvärdet. Det hela har försatt mig i ett moraliskt dilemma eftersom jag inte vill utnyttja min position som den enda personen i Sverige som har pratat med henne om filmatiseringen av hennes bok. Såvida det inte är OK för henne vill säga. Hon har redan gått med på att artikeln får dyka upp i hum.fak.-tidningen Inkognito, så jag kommer i vilket fall skriva den (det som skoluppgiften gick ut på var att publicera intervjun i fråga/svar-upplägg). Sedan så är det upp till henne att avgöra om hon tycker att hon får sagt vad hon vill säga i den.
I fredags var det sittning på krogen Krogen (ja, den heter alltså Krogen) som ligger alldeles i närheten av där jag bor. Det var riktigt kul faktiskt. Vi var några stycken hemma hos mig före och drack öl och efteråt gick vi till Gustav på efterfest. Själva sittningen bestod av kul folk, mycket öl, en och annan snaps och god mat. Den toppades dessutom med att jag vid ett tillfälle gjorde mitt yttersta för att lära samlingen av människor första versen av "Oh Tannenbaum".
Lagom slutkörd följde jag sedan igår med mina korridorskamrater för att äta taco- och pizzabufffé på Droskan nere i stan. Jag kan inte minnas när jag senast var så mätt som då. Det var så otroligt gott att man helst av allt bara ville äta tills det kom tillbaka ut samma väg och sen äta igen. Dock så fick man se sig besegrad efter två tacotallrikar och fyra pizzaslicar, vilket ju för min del var den ultimata bakfyllemiddagen.
På kvällen gick jag, Stina och C.J. hem till Johan och tittade på film. Först såg vi Prinsessan + Krigaren (som jag numera har tappat räkningen på hur ofta jag sett den) och sedan dokumentären The Friedmans, som också är mitt första recensionsuppdrag för studenttidningen Vertex. Det var min namne Magnus Bergström, i tvåan på vetenskapjournalistiken, som frågade om jag ville ta över hans plats som filmrecensent när han går på praktik. Det är desssutom ett betalt jobb. Man får någon femtilapp för varje recension plus att man får behålla filmen man recenserar, så jag är nöjd. Det är ju ändå att överhuvudtaget få något publicerat som känns viktigt. Recensionerna får inte vara allt för långa dock, men jag kommer ändå att publicera dem här så ni får läsa.
7 november 2005
Grus i maskineriet
Steget är inte långt mellan heroin och kokain...
- C.J. om sin övergång från korsord till sudoku.
Det har hänt 3-4 gånger tidigare. Jag har planerat att se The Hellacopters men någonting har alltid kommit emellan. Därför såg jag detta som den ultimata chansen. Nöjesfabriken den 16 december. Jag såg framför mig hur jag precis lagom skulle kunna trycka mig undan den sista skoldagen och åka hem till Värmland på natten den 15:e. Det var innan sista veckan schemalagdes strax före helgen. Då fick jag till min fasa erfara att den sista dagen består av ett obligatoriskt seminarium. Mina planer började sakta suddas ut.
Idag har jag skickat ett mail till personen som håller i kursen strax före jul, i hopp om att kunna lösa det hela på ett sätt som får mig att fortfarande kunna se lite rock i Karlstad. Jag väntar för tillfället med spänning på ett svar, inte minst eftersom jag redan införskaffat en biljett. "Köpt biljett återlöses ej" står det dessutom på den. Och några planer på att återlösa den har jag inte, jag är fast besluten om att stå framför scenen på fabriken en vecka före julafton. Det jag egentligen hoppas på är att det inte kommer innebära att jag måste skolka ett obligatoriskt seminarium utan att kunna göra rätt för mig på något annat vis. Jag antar att det bara är att hålla tummarna från nu som gäller.
Imorgon ska jag ringa både Elisabeth Rynell (författarinnan av boken Hohaj som blev den tyska filmen Schneeland) och Lars Nilsson (socialdemokrat och sittande i barn- och bildningsnämnden i Hagfors Kommun). Mitt mål är att intervjua dem och skriva artiklar av det till två separata uppgifter som ska vara inlämnade i slutet av veckan. I intervjun med Rynell så kommer jag fokusera på att hennes bok blivit film och hennes tankar kring det. Lars Nilsson ska jag ställa diverse frågor om hur hans parti på lokal nivå kommer driva kulturfrågor inför valet. Om ni har bra tips på frågor så är ni välkomna att lämna dem genom kommentarsfunktionen.
- C.J. om sin övergång från korsord till sudoku.
Det har hänt 3-4 gånger tidigare. Jag har planerat att se The Hellacopters men någonting har alltid kommit emellan. Därför såg jag detta som den ultimata chansen. Nöjesfabriken den 16 december. Jag såg framför mig hur jag precis lagom skulle kunna trycka mig undan den sista skoldagen och åka hem till Värmland på natten den 15:e. Det var innan sista veckan schemalagdes strax före helgen. Då fick jag till min fasa erfara att den sista dagen består av ett obligatoriskt seminarium. Mina planer började sakta suddas ut.
Idag har jag skickat ett mail till personen som håller i kursen strax före jul, i hopp om att kunna lösa det hela på ett sätt som får mig att fortfarande kunna se lite rock i Karlstad. Jag väntar för tillfället med spänning på ett svar, inte minst eftersom jag redan införskaffat en biljett. "Köpt biljett återlöses ej" står det dessutom på den. Och några planer på att återlösa den har jag inte, jag är fast besluten om att stå framför scenen på fabriken en vecka före julafton. Det jag egentligen hoppas på är att det inte kommer innebära att jag måste skolka ett obligatoriskt seminarium utan att kunna göra rätt för mig på något annat vis. Jag antar att det bara är att hålla tummarna från nu som gäller.
Imorgon ska jag ringa både Elisabeth Rynell (författarinnan av boken Hohaj som blev den tyska filmen Schneeland) och Lars Nilsson (socialdemokrat och sittande i barn- och bildningsnämnden i Hagfors Kommun). Mitt mål är att intervjua dem och skriva artiklar av det till två separata uppgifter som ska vara inlämnade i slutet av veckan. I intervjun med Rynell så kommer jag fokusera på att hennes bok blivit film och hennes tankar kring det. Lars Nilsson ska jag ställa diverse frågor om hur hans parti på lokal nivå kommer driva kulturfrågor inför valet. Om ni har bra tips på frågor så är ni välkomna att lämna dem genom kommentarsfunktionen.
1 november 2005
The Adventures of Birch Boy and the Pigeon Hill Collective in the City of the Sun
Jaha, är du här också...
- Min bror Daniels reaktion över mitt överraskningsbesök.
Det här är som du ser ett jävligt långt inlägg. Ville bara säga det.
Nu kan jag äntligen skriva öppet här om mitt besök hemma i Värmland. Jag mörkade hela resan för mina vänner och bekanta för att överraska dem med min närvaro när jag väl kommit fram. Det var i onsdags kväll som jag och C.J. bestämde oss för att göra slag i saken. Vi köpte biljetter till våra respektive hemorter (eller ja, Karlstad för min del då) och drog samma dag.
Vi åkte nattåget ner, vilket för min del var det som skapade mest tvivel kring hela resan. Jag brukar ifrågasätta värdet i att åka hem över en helg när man slösar totalt ca. 30 timmar (tur & retur) bara för att ta sig mellan sträckan Umeå - Karlstad. Men när man väl satt på tåget kändes det ganska skönt. Man började se det positiva i att få återse alla människor och kanske rent av äta lite god mat (trots att jag inte förvarnade ens mina föräldrar om min ankomst). När jag tittar ut genom nattågets fönster brukar jag fundera över människorna som bor i alla hus längs vägen. Varje byggnad som ger ifrån sig ett sken är någons hem, precis lika mycket som det hem jag sakta men säkert själv rör mig mot. Det är en både uppfriskande och nedslående tanke, eftersom det dels trissar upp min längtan efter att få återse hemtrakterna, men å andra sidan gör mig påmind om den långa sträcka jag varje gång måste färdas för att komma dit.
Väl framme i Hallsberg, inte särskilt pigga men desto gladare, så hoppade C.J. på första tåget till Örebro medan jag satte mig och väntade in tåget till Karlstad som skulle komma en timme efter min ankomst. Så blev det dock inte. På grund av nått slags strömavbrott sköts tågets avgångstid sakta fram en halvtimme i taget på den digitala tavlan. När den var en timme försenad bjöd SJ på kaffe och smörgås till resenärerna som drabbades och när den var två och en halv timme efter sin planerade tid - fortfarande utan något större hopp att överhuvudtaget lämna hemstationen - lotsades jag tillsammans med tre andra med hjälp av taxi vidare till Karlstad. Jag var nog lite halvt osocial när jag på grund av min långa tågfärd sakta somnade in i taxins baksäte till de övrigas samtal. Jag vaknade ungefär 20 minuter före ankomst och kunde guida chauffören till Kronoparken. Såmed slapp jag slösa ännu mer tid på stadsbuss och liknande. Josef, som var den enda jag vid tidpunkten hade berättat om mitt besök för, hade dock självfallet åkt in till stan för att möta mig. Jag bestämde mig att jag istället för att stå ute och vänta på honom lika gärna kunde överraska Tobias som första "offer".
Tobias öppnade inte dörren direkt när jag ringde på. Han är van att de han känner bara stiger på efter en lättare knackning och trodde såmed att jag var från Jehovas eller en liknande organisation. Jag tror dock han var lika glad över att hitta mig bakom andra sidan titthålet som jag var lycklig över att återse honom. Han bjöd dessutom på mat, vilket var precis vad min kropp behövde då. Av ett "misstag" avslöjades i samma veva för Hanna att jag var där. Jag stod som bäst i hallen och hämtade något ur min väska när hon, på samma vis som jag inte gjorde, knackade lätt på dörren och steg på. Jag skuttade förvisso in i Tobias sovrum så graciöst som jag förmådde (vilket väl är lika med noll), men hon hade redan skymtat någons rygg så det blev lika bra att avslöja sig. Hon skulle dock in till stan, så hon lämnade nästan lika hastigt som hon dök upp. När Josef anlände snackade vi allmänt om mitt liv i norr innan jag tillsammans med honom och Tobbe gick och köpte daimtårta som vi tog med upp för att fika hos Petter. Där fanns även min syster. Vi spelade ett litet spratt på dem genom att jag tog på mig Josef jacka, fällde upp huvan och ensam klev på (ungefär genom samma metod som Hanna klev på hos Tobbe). Jag märkte hur min syster tittade på mig när jag vände kroppen mot dörren och sakta stängde den. När jag sedan vände mig mot henne och fällde ner huvan följde ett kort ögonblicks tystnad innan hon insåg att det var jag och blev helt hysteriskt. Petter blickade förvånat ut i hallen med ett leende på läpparna när Janina började ropa.
En stor del av Duvkullekollektivet hade såmed blivit informerade av min närvaro samt vilka övriga som visste om den, så vi kunde lämna öppet för fler överraskningar. Vi firade med tårtan, en redig kopp kaffe och några härliga glas rödvin. Min plan var från början att redan samma dag åka hem till Hole, men efter att Josef vunnit fem biljetter till den utsålda The Kristet Utseende-spelningen på Kåren (med sin motivering att han får en kompis på besök som kommer ända från Umeå för att se dem) så bestämde jag mig för att ta två heldagar i stan och sedan lämna lika lång tid till övers för att slappa i Ekshäradstrakterna. Så på torsdagskvällen hakade jag istället på Tobbe och Josef hem till Hanna som hade bjudit hem ett gäng klasskamrater. De stod i köket och var duktiga. Gjorde pastasallad åt hela kompaniet. Det var både gott och trevligt, men jag tror hennes klasskamrater såg mig som en lite underlig person. Jag vet inte varför, men kanske hade jag på grund av min trötthet från resandet fortfarande inte den sociala manteln på mig. Jag satt nog mest och såg sliten ut medan de andra hade sina diskussioner. Kvällen avslutades för min del med filmen Viking Women and the Sea Serpent (som väl inte precis är det bästa jag sett) hemma hos Josef.
Förutom att ha sovit över hos Petter (vars säng kändes som moln i himlariket i jämförelse med den som jag dras med i mitt förmöblerade studentrum) minns jag inte mycket mer från fredagen än uppladdningen inför Kristet. Någon gång på eftermiddagen/kvällen dök ett helt gäng upp hos Petter med bland andra Daniel (min bror alltså) och Markus (Johansson). Efter att ha överraskat dem och lite oplanerat råka avslöja mitt besök på ett halvtaffligt sätt även för Frida så började hur som helst allt fler droppa hem till Petters lya. Fast det var inte bara bekanta ansikten. Träffade bland annat en klasskamrat till Frida som kommer från Kiruna och har bott i Umeå ett tag, så vi pratade lite om olika bra uteställen i stan och liknande.
Själva spelningen med Kristet var helt hysterisk från sällskapets sida. Jag vill inte ens gå in på vad den tokberusade Josef tog för sig och råkade ut för den kvällen, mest för att jag tror att många inte skulle se humorn i det hela. Jag tror man måste känna Josef för att förstå det till fullo. Uppträdandet från bandet i sig var dock lite lamt. Det var helt klart bättre ljud än på Arvika åtminstone, där man knappt hörde sången från varken publiken eller själva sångaren på grund av de överröstande instrumenten. Natten till lördag sov jag hemma hos Tobbe. Han stack hem till Hanna och lämnade sin säng till mig, ungefär som Petter gjorde genoma att övernatta hos Janina kvällen innan. Ännu en gång blev jag väldigt avundsjuk på bädden som min vän får sova i om nätterna och kände nästan ångest över att snart vara tillbaka på studentrummets träiga stycke.
Lördagen inleddes med ett kortare besök ute vid affärerna i Bergvik, men long story short så hamnade jag strax före fem på eftermiddagen utanför dörren i Hole. Min mor blev lite halvt sur över att se mig först. "Du ljuger för mig" påstod hon eftersom hon ringt på fredagen och jag då berättade att jag var hemma hos en kompis och tittade på TV och drack kaffe (vilket ju egentligen var helt sant). Hon var dock inte särskilt allvarlig och blev snart glad över att jag var där. Efter att ha överraskat mina morföräldrar åkte vi och handlade lite slapphetsproviant i form av yoghurt och liknande. Från affären ringde jag även min far och överraskade honom genom att fråga om han redan köpt tidningen. Det var ganska kul, eftersom det tog ett tag för honom att inse hur irrelevant den frågan skulle vara om jag befann mig Umeå. Helgen därifrån tillbringades på slappaste vis genom filmtittande och intagandet av den härliga hematmosfären. På söndagen gjorde jag ett besök i Emmas café och åt några efterlängtade portioner av pasta med hemmagjord tomatsås. På kvällen gav Daniel och Markus mig sedan sällskap i mitt slappa varande tills jag blev tvungen att sova.
Strax före sju på måndagen steg jag upp för att äta frukost. Pappa skjutsade mig till bussen i Hagfors när han åkte till jobbet och min resa tillbaka hade såmed inletts officiellt. På bussen träffade jag Viktor (Oskarsson) som var påväg tillbaka till Uppsala där han pluggar/jobbar. Han fick även biljett till samma tåg, så vi fikade med Josef i någon timme i Karlstad innan vi gav oss iväg mot huvudstaden. Väl där skildes våra vägar och Niklas, min äldre bror, hämtade upp mig för att skjutsa mig till Arlanda. Jag hade blivit så trött på tanken över att åka nattåg att jag bestämt mig för att försöka flyga stand by till Umeå istället. Det gick enklare än vad jag trodde och såmed var min första flygtur någonsin ett faktum.
Jo, det är sant. Jag hade dessförinnan aldrig flugit i hela mitt liv. Till det finns många anledningar, men den största är nog att flyg alltid har varit en kostnadsfråga för min del när jag ska resa. När jag åker utomlands på semester så har jag sällan pengar samtidigt som mina vänner, vilket ofta leder till att jag åker solo till Berlin några veckor och bara hänger där snarare än att hänga med dem till Grekland eller whatever. Och resor till Berlin har alltid varit billigare med buss/tåg. Finns det något som dröjsmålet av mitt flygliv absolut inte beror på så är det flygrädsla. Tvärtom har jag alltid varit spänd på att få prova på det och längtat in i det sista. Dessutom så är det ju i detta fall underligt nog lika dyrt som att åka nattåget från Stockholm (300 pix på stand by). Jag fick genast mersmak, men risken finns att det kan vara lite väl tätt för att ta sig hem så billigt runt juletid, vilket troligtvis är nästa tidpunkt som en hemresa är aktuell.
Väl hemma i Umeå igen så ingav sig en känsla av välbehag, trots att jag lämnat mitt verkliga hem bakom mig ännu en gång. Jag ställde ifrån mig väskan och tog av mig jackan och bara log. Tills jag satte mig i sängen.
- Min bror Daniels reaktion över mitt överraskningsbesök.
Det här är som du ser ett jävligt långt inlägg. Ville bara säga det.
Nu kan jag äntligen skriva öppet här om mitt besök hemma i Värmland. Jag mörkade hela resan för mina vänner och bekanta för att överraska dem med min närvaro när jag väl kommit fram. Det var i onsdags kväll som jag och C.J. bestämde oss för att göra slag i saken. Vi köpte biljetter till våra respektive hemorter (eller ja, Karlstad för min del då) och drog samma dag.
Vi åkte nattåget ner, vilket för min del var det som skapade mest tvivel kring hela resan. Jag brukar ifrågasätta värdet i att åka hem över en helg när man slösar totalt ca. 30 timmar (tur & retur) bara för att ta sig mellan sträckan Umeå - Karlstad. Men när man väl satt på tåget kändes det ganska skönt. Man började se det positiva i att få återse alla människor och kanske rent av äta lite god mat (trots att jag inte förvarnade ens mina föräldrar om min ankomst). När jag tittar ut genom nattågets fönster brukar jag fundera över människorna som bor i alla hus längs vägen. Varje byggnad som ger ifrån sig ett sken är någons hem, precis lika mycket som det hem jag sakta men säkert själv rör mig mot. Det är en både uppfriskande och nedslående tanke, eftersom det dels trissar upp min längtan efter att få återse hemtrakterna, men å andra sidan gör mig påmind om den långa sträcka jag varje gång måste färdas för att komma dit.
Väl framme i Hallsberg, inte särskilt pigga men desto gladare, så hoppade C.J. på första tåget till Örebro medan jag satte mig och väntade in tåget till Karlstad som skulle komma en timme efter min ankomst. Så blev det dock inte. På grund av nått slags strömavbrott sköts tågets avgångstid sakta fram en halvtimme i taget på den digitala tavlan. När den var en timme försenad bjöd SJ på kaffe och smörgås till resenärerna som drabbades och när den var två och en halv timme efter sin planerade tid - fortfarande utan något större hopp att överhuvudtaget lämna hemstationen - lotsades jag tillsammans med tre andra med hjälp av taxi vidare till Karlstad. Jag var nog lite halvt osocial när jag på grund av min långa tågfärd sakta somnade in i taxins baksäte till de övrigas samtal. Jag vaknade ungefär 20 minuter före ankomst och kunde guida chauffören till Kronoparken. Såmed slapp jag slösa ännu mer tid på stadsbuss och liknande. Josef, som var den enda jag vid tidpunkten hade berättat om mitt besök för, hade dock självfallet åkt in till stan för att möta mig. Jag bestämde mig att jag istället för att stå ute och vänta på honom lika gärna kunde överraska Tobias som första "offer".
Tobias öppnade inte dörren direkt när jag ringde på. Han är van att de han känner bara stiger på efter en lättare knackning och trodde såmed att jag var från Jehovas eller en liknande organisation. Jag tror dock han var lika glad över att hitta mig bakom andra sidan titthålet som jag var lycklig över att återse honom. Han bjöd dessutom på mat, vilket var precis vad min kropp behövde då. Av ett "misstag" avslöjades i samma veva för Hanna att jag var där. Jag stod som bäst i hallen och hämtade något ur min väska när hon, på samma vis som jag inte gjorde, knackade lätt på dörren och steg på. Jag skuttade förvisso in i Tobias sovrum så graciöst som jag förmådde (vilket väl är lika med noll), men hon hade redan skymtat någons rygg så det blev lika bra att avslöja sig. Hon skulle dock in till stan, så hon lämnade nästan lika hastigt som hon dök upp. När Josef anlände snackade vi allmänt om mitt liv i norr innan jag tillsammans med honom och Tobbe gick och köpte daimtårta som vi tog med upp för att fika hos Petter. Där fanns även min syster. Vi spelade ett litet spratt på dem genom att jag tog på mig Josef jacka, fällde upp huvan och ensam klev på (ungefär genom samma metod som Hanna klev på hos Tobbe). Jag märkte hur min syster tittade på mig när jag vände kroppen mot dörren och sakta stängde den. När jag sedan vände mig mot henne och fällde ner huvan följde ett kort ögonblicks tystnad innan hon insåg att det var jag och blev helt hysteriskt. Petter blickade förvånat ut i hallen med ett leende på läpparna när Janina började ropa.
En stor del av Duvkullekollektivet hade såmed blivit informerade av min närvaro samt vilka övriga som visste om den, så vi kunde lämna öppet för fler överraskningar. Vi firade med tårtan, en redig kopp kaffe och några härliga glas rödvin. Min plan var från början att redan samma dag åka hem till Hole, men efter att Josef vunnit fem biljetter till den utsålda The Kristet Utseende-spelningen på Kåren (med sin motivering att han får en kompis på besök som kommer ända från Umeå för att se dem) så bestämde jag mig för att ta två heldagar i stan och sedan lämna lika lång tid till övers för att slappa i Ekshäradstrakterna. Så på torsdagskvällen hakade jag istället på Tobbe och Josef hem till Hanna som hade bjudit hem ett gäng klasskamrater. De stod i köket och var duktiga. Gjorde pastasallad åt hela kompaniet. Det var både gott och trevligt, men jag tror hennes klasskamrater såg mig som en lite underlig person. Jag vet inte varför, men kanske hade jag på grund av min trötthet från resandet fortfarande inte den sociala manteln på mig. Jag satt nog mest och såg sliten ut medan de andra hade sina diskussioner. Kvällen avslutades för min del med filmen Viking Women and the Sea Serpent (som väl inte precis är det bästa jag sett) hemma hos Josef.
Förutom att ha sovit över hos Petter (vars säng kändes som moln i himlariket i jämförelse med den som jag dras med i mitt förmöblerade studentrum) minns jag inte mycket mer från fredagen än uppladdningen inför Kristet. Någon gång på eftermiddagen/kvällen dök ett helt gäng upp hos Petter med bland andra Daniel (min bror alltså) och Markus (Johansson). Efter att ha överraskat dem och lite oplanerat råka avslöja mitt besök på ett halvtaffligt sätt även för Frida så började hur som helst allt fler droppa hem till Petters lya. Fast det var inte bara bekanta ansikten. Träffade bland annat en klasskamrat till Frida som kommer från Kiruna och har bott i Umeå ett tag, så vi pratade lite om olika bra uteställen i stan och liknande.
Själva spelningen med Kristet var helt hysterisk från sällskapets sida. Jag vill inte ens gå in på vad den tokberusade Josef tog för sig och råkade ut för den kvällen, mest för att jag tror att många inte skulle se humorn i det hela. Jag tror man måste känna Josef för att förstå det till fullo. Uppträdandet från bandet i sig var dock lite lamt. Det var helt klart bättre ljud än på Arvika åtminstone, där man knappt hörde sången från varken publiken eller själva sångaren på grund av de överröstande instrumenten. Natten till lördag sov jag hemma hos Tobbe. Han stack hem till Hanna och lämnade sin säng till mig, ungefär som Petter gjorde genoma att övernatta hos Janina kvällen innan. Ännu en gång blev jag väldigt avundsjuk på bädden som min vän får sova i om nätterna och kände nästan ångest över att snart vara tillbaka på studentrummets träiga stycke.
Lördagen inleddes med ett kortare besök ute vid affärerna i Bergvik, men long story short så hamnade jag strax före fem på eftermiddagen utanför dörren i Hole. Min mor blev lite halvt sur över att se mig först. "Du ljuger för mig" påstod hon eftersom hon ringt på fredagen och jag då berättade att jag var hemma hos en kompis och tittade på TV och drack kaffe (vilket ju egentligen var helt sant). Hon var dock inte särskilt allvarlig och blev snart glad över att jag var där. Efter att ha överraskat mina morföräldrar åkte vi och handlade lite slapphetsproviant i form av yoghurt och liknande. Från affären ringde jag även min far och överraskade honom genom att fråga om han redan köpt tidningen. Det var ganska kul, eftersom det tog ett tag för honom att inse hur irrelevant den frågan skulle vara om jag befann mig Umeå. Helgen därifrån tillbringades på slappaste vis genom filmtittande och intagandet av den härliga hematmosfären. På söndagen gjorde jag ett besök i Emmas café och åt några efterlängtade portioner av pasta med hemmagjord tomatsås. På kvällen gav Daniel och Markus mig sedan sällskap i mitt slappa varande tills jag blev tvungen att sova.
Strax före sju på måndagen steg jag upp för att äta frukost. Pappa skjutsade mig till bussen i Hagfors när han åkte till jobbet och min resa tillbaka hade såmed inletts officiellt. På bussen träffade jag Viktor (Oskarsson) som var påväg tillbaka till Uppsala där han pluggar/jobbar. Han fick även biljett till samma tåg, så vi fikade med Josef i någon timme i Karlstad innan vi gav oss iväg mot huvudstaden. Väl där skildes våra vägar och Niklas, min äldre bror, hämtade upp mig för att skjutsa mig till Arlanda. Jag hade blivit så trött på tanken över att åka nattåg att jag bestämt mig för att försöka flyga stand by till Umeå istället. Det gick enklare än vad jag trodde och såmed var min första flygtur någonsin ett faktum.
Jo, det är sant. Jag hade dessförinnan aldrig flugit i hela mitt liv. Till det finns många anledningar, men den största är nog att flyg alltid har varit en kostnadsfråga för min del när jag ska resa. När jag åker utomlands på semester så har jag sällan pengar samtidigt som mina vänner, vilket ofta leder till att jag åker solo till Berlin några veckor och bara hänger där snarare än att hänga med dem till Grekland eller whatever. Och resor till Berlin har alltid varit billigare med buss/tåg. Finns det något som dröjsmålet av mitt flygliv absolut inte beror på så är det flygrädsla. Tvärtom har jag alltid varit spänd på att få prova på det och längtat in i det sista. Dessutom så är det ju i detta fall underligt nog lika dyrt som att åka nattåget från Stockholm (300 pix på stand by). Jag fick genast mersmak, men risken finns att det kan vara lite väl tätt för att ta sig hem så billigt runt juletid, vilket troligtvis är nästa tidpunkt som en hemresa är aktuell.
Väl hemma i Umeå igen så ingav sig en känsla av välbehag, trots att jag lämnat mitt verkliga hem bakom mig ännu en gång. Jag ställde ifrån mig väskan och tog av mig jackan och bara log. Tills jag satte mig i sängen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
