The Adventures of Birch Boy and the Pigeon Hill Collective in the City of the Sun

Jaha, är du här också...
- Min bror Daniels reaktion över mitt överraskningsbesök.

Det här är som du ser ett jävligt långt inlägg. Ville bara säga det.

Nu kan jag äntligen skriva öppet här om mitt besök hemma i Värmland. Jag mörkade hela resan för mina vänner och bekanta för att överraska dem med min närvaro när jag väl kommit fram. Det var i onsdags kväll som jag och C.J. bestämde oss för att göra slag i saken. Vi köpte biljetter till våra respektive hemorter (eller ja, Karlstad för min del då) och drog samma dag.

Vi åkte nattåget ner, vilket för min del var det som skapade mest tvivel kring hela resan. Jag brukar ifrågasätta värdet i att åka hem över en helg när man slösar totalt ca. 30 timmar (tur & retur) bara för att ta sig mellan sträckan Umeå - Karlstad. Men när man väl satt på tåget kändes det ganska skönt. Man började se det positiva i att få återse alla människor och kanske rent av äta lite god mat (trots att jag inte förvarnade ens mina föräldrar om min ankomst). När jag tittar ut genom nattågets fönster brukar jag fundera över människorna som bor i alla hus längs vägen. Varje byggnad som ger ifrån sig ett sken är någons hem, precis lika mycket som det hem jag sakta men säkert själv rör mig mot. Det är en både uppfriskande och nedslående tanke, eftersom det dels trissar upp min längtan efter att få återse hemtrakterna, men å andra sidan gör mig påmind om den långa sträcka jag varje gång måste färdas för att komma dit.

Väl framme i Hallsberg, inte särskilt pigga men desto gladare, så hoppade C.J. på första tåget till Örebro medan jag satte mig och väntade in tåget till Karlstad som skulle komma en timme efter min ankomst. Så blev det dock inte. På grund av nått slags strömavbrott sköts tågets avgångstid sakta fram en halvtimme i taget på den digitala tavlan. När den var en timme försenad bjöd SJ på kaffe och smörgås till resenärerna som drabbades och när den var två och en halv timme efter sin planerade tid - fortfarande utan något större hopp att överhuvudtaget lämna hemstationen - lotsades jag tillsammans med tre andra med hjälp av taxi vidare till Karlstad. Jag var nog lite halvt osocial när jag på grund av min långa tågfärd sakta somnade in i taxins baksäte till de övrigas samtal. Jag vaknade ungefär 20 minuter före ankomst och kunde guida chauffören till Kronoparken. Såmed slapp jag slösa ännu mer tid på stadsbuss och liknande. Josef, som var den enda jag vid tidpunkten hade berättat om mitt besök för, hade dock självfallet åkt in till stan för att möta mig. Jag bestämde mig att jag istället för att stå ute och vänta på honom lika gärna kunde överraska Tobias som första "offer".

Tobias öppnade inte dörren direkt när jag ringde på. Han är van att de han känner bara stiger på efter en lättare knackning och trodde såmed att jag var från Jehovas eller en liknande organisation. Jag tror dock han var lika glad över att hitta mig bakom andra sidan titthålet som jag var lycklig över att återse honom. Han bjöd dessutom på mat, vilket var precis vad min kropp behövde då. Av ett "misstag" avslöjades i samma veva för Hanna att jag var där. Jag stod som bäst i hallen och hämtade något ur min väska när hon, på samma vis som jag inte gjorde, knackade lätt på dörren och steg på. Jag skuttade förvisso in i Tobias sovrum så graciöst som jag förmådde (vilket väl är lika med noll), men hon hade redan skymtat någons rygg så det blev lika bra att avslöja sig. Hon skulle dock in till stan, så hon lämnade nästan lika hastigt som hon dök upp. När Josef anlände snackade vi allmänt om mitt liv i norr innan jag tillsammans med honom och Tobbe gick och köpte daimtårta som vi tog med upp för att fika hos Petter. Där fanns även min syster. Vi spelade ett litet spratt på dem genom att jag tog på mig Josef jacka, fällde upp huvan och ensam klev på (ungefär genom samma metod som Hanna klev på hos Tobbe). Jag märkte hur min syster tittade på mig när jag vände kroppen mot dörren och sakta stängde den. När jag sedan vände mig mot henne och fällde ner huvan följde ett kort ögonblicks tystnad innan hon insåg att det var jag och blev helt hysteriskt. Petter blickade förvånat ut i hallen med ett leende på läpparna när Janina började ropa.

En stor del av Duvkullekollektivet hade såmed blivit informerade av min närvaro samt vilka övriga som visste om den, så vi kunde lämna öppet för fler överraskningar. Vi firade med tårtan, en redig kopp kaffe och några härliga glas rödvin. Min plan var från början att redan samma dag åka hem till Hole, men efter att Josef vunnit fem biljetter till den utsålda The Kristet Utseende-spelningen på Kåren (med sin motivering att han får en kompis på besök som kommer ända från Umeå för att se dem) så bestämde jag mig för att ta två heldagar i stan och sedan lämna lika lång tid till övers för att slappa i Ekshäradstrakterna. Så på torsdagskvällen hakade jag istället på Tobbe och Josef hem till Hanna som hade bjudit hem ett gäng klasskamrater. De stod i köket och var duktiga. Gjorde pastasallad åt hela kompaniet. Det var både gott och trevligt, men jag tror hennes klasskamrater såg mig som en lite underlig person. Jag vet inte varför, men kanske hade jag på grund av min trötthet från resandet fortfarande inte den sociala manteln på mig. Jag satt nog mest och såg sliten ut medan de andra hade sina diskussioner. Kvällen avslutades för min del med filmen Viking Women and the Sea Serpent (som väl inte precis är det bästa jag sett) hemma hos Josef.

Förutom att ha sovit över hos Petter (vars säng kändes som moln i himlariket i jämförelse med den som jag dras med i mitt förmöblerade studentrum) minns jag inte mycket mer från fredagen än uppladdningen inför Kristet. Någon gång på eftermiddagen/kvällen dök ett helt gäng upp hos Petter med bland andra Daniel (min bror alltså) och Markus (Johansson). Efter att ha överraskat dem och lite oplanerat råka avslöja mitt besök på ett halvtaffligt sätt även för Frida så började hur som helst allt fler droppa hem till Petters lya. Fast det var inte bara bekanta ansikten. Träffade bland annat en klasskamrat till Frida som kommer från Kiruna och har bott i Umeå ett tag, så vi pratade lite om olika bra uteställen i stan och liknande.

Själva spelningen med Kristet var helt hysterisk från sällskapets sida. Jag vill inte ens gå in på vad den tokberusade Josef tog för sig och råkade ut för den kvällen, mest för att jag tror att många inte skulle se humorn i det hela. Jag tror man måste känna Josef för att förstå det till fullo. Uppträdandet från bandet i sig var dock lite lamt. Det var helt klart bättre ljud än på Arvika åtminstone, där man knappt hörde sången från varken publiken eller själva sångaren på grund av de överröstande instrumenten. Natten till lördag sov jag hemma hos Tobbe. Han stack hem till Hanna och lämnade sin säng till mig, ungefär som Petter gjorde genoma att övernatta hos Janina kvällen innan. Ännu en gång blev jag väldigt avundsjuk på bädden som min vän får sova i om nätterna och kände nästan ångest över att snart vara tillbaka på studentrummets träiga stycke.

Lördagen inleddes med ett kortare besök ute vid affärerna i Bergvik, men long story short så hamnade jag strax före fem på eftermiddagen utanför dörren i Hole. Min mor blev lite halvt sur över att se mig först. "Du ljuger för mig" påstod hon eftersom hon ringt på fredagen och jag då berättade att jag var hemma hos en kompis och tittade på TV och drack kaffe (vilket ju egentligen var helt sant). Hon var dock inte särskilt allvarlig och blev snart glad över att jag var där. Efter att ha överraskat mina morföräldrar åkte vi och handlade lite slapphetsproviant i form av yoghurt och liknande. Från affären ringde jag även min far och överraskade honom genom att fråga om han redan köpt tidningen. Det var ganska kul, eftersom det tog ett tag för honom att inse hur irrelevant den frågan skulle vara om jag befann mig Umeå. Helgen därifrån tillbringades på slappaste vis genom filmtittande och intagandet av den härliga hematmosfären. På söndagen gjorde jag ett besök i Emmas café och åt några efterlängtade portioner av pasta med hemmagjord tomatsås. På kvällen gav Daniel och Markus mig sedan sällskap i mitt slappa varande tills jag blev tvungen att sova.

Strax före sju på måndagen steg jag upp för att äta frukost. Pappa skjutsade mig till bussen i Hagfors när han åkte till jobbet och min resa tillbaka hade såmed inletts officiellt. På bussen träffade jag Viktor (Oskarsson) som var påväg tillbaka till Uppsala där han pluggar/jobbar. Han fick även biljett till samma tåg, så vi fikade med Josef i någon timme i Karlstad innan vi gav oss iväg mot huvudstaden. Väl där skildes våra vägar och Niklas, min äldre bror, hämtade upp mig för att skjutsa mig till Arlanda. Jag hade blivit så trött på tanken över att åka nattåg att jag bestämt mig för att försöka flyga stand by till Umeå istället. Det gick enklare än vad jag trodde och såmed var min första flygtur någonsin ett faktum.

Jo, det är sant. Jag hade dessförinnan aldrig flugit i hela mitt liv. Till det finns många anledningar, men den största är nog att flyg alltid har varit en kostnadsfråga för min del när jag ska resa. När jag åker utomlands på semester så har jag sällan pengar samtidigt som mina vänner, vilket ofta leder till att jag åker solo till Berlin några veckor och bara hänger där snarare än att hänga med dem till Grekland eller whatever. Och resor till Berlin har alltid varit billigare med buss/tåg. Finns det något som dröjsmålet av mitt flygliv absolut inte beror på så är det flygrädsla. Tvärtom har jag alltid varit spänd på att få prova på det och längtat in i det sista. Dessutom så är det ju i detta fall underligt nog lika dyrt som att åka nattåget från Stockholm (300 pix på stand by). Jag fick genast mersmak, men risken finns att det kan vara lite väl tätt för att ta sig hem så billigt runt juletid, vilket troligtvis är nästa tidpunkt som en hemresa är aktuell.

Väl hemma i Umeå igen så ingav sig en känsla av välbehag, trots att jag lämnat mitt verkliga hem bakom mig ännu en gång. Jag ställde ifrån mig väskan och tog av mig jackan och bara log. Tills jag satte mig i sängen.