18 november 2005

The Constant Gardener

När jag går på bio brukar jag alltid försöka bygga upp ett objektivt och sakligt tänkande inför filmen jag ska se. Ibland är det svårare än annars. När jag skulle se The Constant Gardener var ett sådant tillfälle, eftersom regissören inte är någon mindre än Fernando Meirelles.

"Vem sa du, sa du!?" kanske ni utbrister då, men om jag nämner filmen Cidade de Deus (Guds Stad) så hänger genast många fler med. Det här är alltså den senaste rullen från en regissör som gjort en av de mest förkrossande filmupplevelserna någonsin. Extra intressant är dessutom att han förutom denna film och Cidade de Deus har varit väldigt anonym hittills i filmvärlden. Han är trots sin ålder på 50 år en av de mest fräscha och lovande i branschen.

The Constant Gardener är baserad på en roman av John Le Carré med samma namn, i Sverige kallad Den trägne odlaren. Storyn kretsar kring en brittisk diplomat vid namn Justin Quayle, vars fru mördas under mystiska omständigheter när de tillsammans besöker Kenya dit Justin har skickats för diplomatiska uppdrag. Justin vet att hans fru alltid har varit intresserad av rättvisefrågor i världen och att hon strax före sin död hade hamnat i dispyter med läkemedelsföretag som är aktiva i området. När han bestämmer sig för att gräva fram sanningen hamnar han i en mycket farlig karusell.

Filmens kanske största problem är Rachel Weisz, som spelar Justins fru Tessa. Hon gör förvisso ovanligt bra ifrån sig i filmen, men jag hade väldigt lätt för att förknippa henne med tidigare roller som de i Mumien-filmerna. Ralph Fiennes är jag dock en stor fantast av (även om han också gjort felsteg likt Maid in Manhattan) och han lyckas ge ett stort djup och stark sentimentalitet till karaktären Justin. Mycket av den maktlöshet som han förkroppsligar förs effektivt över till tittaren. Även birollerna är mycket bra castade. Bill Nighy som motbjudande, brittisk företagsmagnat är ett snilledrag och alla biroller som spelas av nästan helt okända, afrikanska skådisar är suveräna. Meirelles visar än en gång att man med stor framgång kan hämta skådisar från plats istället för att importera t.ex. amerikanska skådisar.

The Constant Gardener är en ny Cidade de Deus på vissa punkter, men når inte upp till samma starka resultat. Meirelles verkar dock ha hittat sin nisch i att vilja berätta om de stora och viktiga problemen i världen och han gör det ånyo på ett snyggt, effektivt och nedslående vis. När man har sett filmen känner man sig arg och frustrerad, men samtidigt imponerad och i viss mån lycklig. Precis som det ska vara efter att man har sett en Meirelles, antar jag.

3 kommentarer:

punger sa...

Du satte inget betyg, men jag antar att du tyckte att det var bättre än "Snygg, sexig och singel" som jag vet att du gillar ;)

Jag får helt enkelt slänga ett öga på den när tid och lust finnes.

Nemralis sa...

Ja, det är fan skam att "Snygg, sexig och singel" varken vunnit pris för bästa film eller originalmanus i någon tävling... ;) Brukar utelämna betyg ur rent skriftliga recensioner, men för de som använder filmtipset.se så finns det tydligare där. (En 4:a, för de som ändå undrar.)

punger sa...

Borde ha tittat där... det brukar jag göra.