Kom, katharsis!

Presently my soul grew stronger, hesitating then no longer,
'Sir', I said, 'or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there and nothing more.
- The Raven av Edgar Allan Poe

Av någon anledning känner jag mig väldigt träffad av vår käre ingenjör Murphys ord i min nuvarande situation. Någonting har gått hemskt snett. Den nedåtstigande spiralen av apati som jag nämnde i ett tidigare inlägg har till synes inget slut. Allt har fått lida för det. Mitt skolarbete. Mina klasskamrater och vänner. Jag har börjat tappa inspirationen totalt och sitter för många kvällar bara lyssnandes till ännu en sångares syn på ångestens och vemodens helvete. Jag förstår inte hur jag kunde låta mig själv halka ner i den här gropen. Det gick ju ändå tillräckligt långsamt för att man borde kunna ha ingripit i tid. Är det åtminstone en fördel att själv vara medveten om det?

Har fått reda på att min mormors cancer har kommit tillbaka. Hon ska läggas in på strålningsbehandling igen. När de berättade det så blev jag alldeles för förstörd för att ens kunna gråta. Allting rämnar sakterligen runt omkring mig och inuti mig. Samtidigt klarar jag inte av att öppna mig själv för nån om det, när jag träffar människor vill jag inte tänka på all ångest som vanligtvis omgärdar mina tankar. Jag har nog på sätt och vis alltid tänkt så. Jag och Lenitha diskuterade häromdagen vem vi först ringer i jobbiga situationer. Jag skämdes över att jag ens tvekade på frågan. Jag skäms ännu mer över att jag inte ens nu har ett självklart svar på den.

Jag antar att jag försöker hitta bot i väl arrangerade toner och ljuva sångröster, men musik kan bara hjälpa så mycket.

När tystnaden fick sin talan

Tyskar och skidskytte går ihop som spanjorer och tjurfäktning.
- Andreas sätter huvudet på spiken.

"Jag säger då det, ingen framförhållning" skulle min mor ha domderat. När jag var något längre än halvvägs till Elli, Titti och Stina dog batteriet i iPod:en ut. Det kändes underligt, jag hade precis lyssnat färdigt på Wake Up (Arcade Fire) och den plötsliga tystnaden framhävde min puls som fortfarande slog i takt med musiken som sakta hade tonat bort. Det var som att jag faktiskt kunde höra den slå, likt trummor. Jag kände för att gråta, inte bara för att tonerna slocknat utan även på grund av den överväldigande känslan som växte inom mig helt utan förvarning. Men jag lyckades hålla mig samman. Några djupa andetag, sen var jag nästan framme.

Väl nere på stan finner jag tjejerna slappt sittande framför Runaway Bride. De diskuterar om Richard Gere och Julia Roberts någonsin varit tillsammans på riktigt. Jag kunde inte bry mig mindre, men låter dem hållas. På CJ:s rum börjar jag ladda spelaren inför min nattstundande hempromenad, innan jag pressar fram en gigantisk kopp kaffe i köket. Med den i handen går jag tillbaka och sätter mig framför TV:n med Stina. Direkt efter brudspringarrullen börjar Järngänget. "TV4 vet verkligen vilka filmer man ska välja för att hålla folk borta från dumburken" tänker jag för mig själv, innan jag kommer på att jag ju faktiskt själv sitter och tittar på skiten.

Elli och Titti gick iväg till Norrlandsoperan runt midnatt. De skulle dansa några timmar på klubben. Jag och Stina tittade klart på filmen med milt sagt skeptiska ögon. Efter det diskuterade vi livet i allmänhet och filmen i synnerhet ute i köket. Jag diskade och hon drack te. Lagom till att de andra tjejerna kom hem igen strax efter tvåslaget så hade Stina gått och lagt sig och jag hade plockat ihop mina saker och tagit på mig jackan, redo för att vandra. Jag tog mitt farväl och rullade åter igen igång musiken i lurarna.

Batteriet hade inte fått ladda tillräckligt länge, så när jag nådde Tunnelbacken började musiken att halta sig fram. Something's... coming over... me, I... see you... in the... doorway... Paul Banks röst känns plötsligt än mer vemodig och jag lyssnar, trots det uppenbara brottet mot musikens takt, vidare tills tonerna helt ger upp till följd av energibristen. Till slut tar Paul sitt sista andetag och allt blir tyst. Jag kan återigen höra mitt hjärta fortsätta de bitterljuva takterna. Mina ögon tåras.

Tänk dig att kunna säga att du pussat Carl XVI Gustaf på munnen

That rug really tied the room together.
-The Dude, The Big Lebowski

Jag vaknar, fortfarande trött. Min mun är klibbig och smakar oregano. Brödsmulorna och glaset med mjölktorka i botten förtäljer svaret på gåtan. Fyllemacka. Jag drar fram en t-shirt bland de kringslängda kläderna som pryder mitt rum. Ur högtalarna hörs Aimee Mann som späder på min ångest ytterliggare. Driving Sideways. Jag borstar tänderna medan jag lyssnar. Hela munnen är full av den gröna kryddan, som gömt sig mellan mina betar. Ett tecken på mitt tappade omdöme till följd av drickandet.

Jag skickar ett meddelande till Elli. Om hon och Titti vill hitta på nått ska hon höra av sig. Hon hör inte av sig. Jag letar upp kollinumret på paketet jag beställt från CdOn. Postens spårningstjänst på nätet krånglar, så jag drar på mig kläderna för att höra om det kommit fram till servicestället på Ålidhem. Det har det inte. "Men om du går in på postens hemsida" börjar killen i kassan predika, men jag slutar lyssna när jag förstår vart han vill komma och nickar bara tillbaka. Jag går in och handlar mat till en bakfyllemiddag att ladda batterierna med. Chorizo, paprika, lök, champinjoner och couscous.

Jag kollar text-tv medan det puttrar i pannan. Nytt guld till Sverige. Jag sov naturligtvis bort det, men myser ändå över de svenska framgångarna. Sällan jag är varken nationalpatriotisk eller särskilt sportintresserad, men sen tänker jag tillbaka på de senaste två vinterolympiaderna och inser succén.

Johan börjar brygga kaffe medan jag tar den sista tuggan. Medan vi dricker diskuterar vi religion och tittar på Rapport. "Religion och rationalitet är som två helt skilda saker" säger Johan och håller upp händerna för att symbolisera en våg. Jag nickar och sörplar vidare på det svarta guldet. Något irriterar mellan tänderna. Jag lyckas skölja bort det. Oregano.

Senare tittar vi på Team America. Jag äter mig mätt på apelsiner. Telefonen ringer. Det är Elli. Jag tar på mig hörlurarna och börjar vandra mot stan.

Where have all the good times gone?

Ja, men det är klart, efter några ensamma veckor vill ju alla ha sig en blöt fylla! Den som inte kan uppskatta det är det ju något fel på.
- CJ strax efter att han sågat idén på en utekväll.

Vaknade alldeles för sent imorse. Klockan var nästan 11. Skolan började klockan 9 och lektionen skulle sluta 12, så jag gick aldrig dit. Ångesten blev som en sten i min mage, idag skulle jag ha behövt hjälpa till med Inkognito och få lite jobb gjort. Ringde till Johan som med sin komfortabla röst lugnade ner mig. Han skulle till Skellefteå med Jessica senare, så de andra tog också tidig helg som jag förstod det. Tror jag ska pressa lite jobb imorgon eller på söndag, beroende på hur lördagen ter sig.

Ja, vad som händer imorgon är lite beroende av idag. Jennie i klassen har inflyttningsfest och från början såg det ganska stort ut med tanke på hur många som skulle dit. Nu har det tunnat ut rejält och jag sitter hos CJ, Titti och Elli som den enda personen av oss fyra som är på väg dit. Pratade med Björn förut och han skulle ringa när han, Hannes och Elin var på gång.

Har drunknat en del i musiklyssnandet och beställde häromkvällen skivor (och lite film) för lite över tusenlappen. Fick första laddningen idag och drog i mig de klassiska Interpol-skivorna, New Pornographers samt senaste Coheed and Cambria tills jag inte stod ut med mitt osociala leverne längre. Det var ungefär i samma veva som jag fått veta att många ångrat sig i Jennie-frågan, vilket gjorde att jag bara blev ännu mer besviken och deppig över hur mina ensamma kvällar inte heller idag skulle få sig ett slut. Det hjälpte inte att jag insåg ångesten i texterna jag satt och sjöng med i under timmarna som gick. Förbannad över min egen inställning tog jag till slut tag i det hela och hasade mig ner till stan.

Nu sitter jag här, med en liten känsla av uppgivenhet. Dricker öl för att komma in i flowet inför festen men tänker vid sidan om på min vardagsångest som jag måste försöka förhindra på något vis. Larten och jag har diskuterat fika igen, kanske ska ta och ringa honom imorgon eller på söndag för att komma ifrån allt ett tag. Å andra sidan kommer jag vara upptagen med redigering av Inkognito på söndag. Fördelen med det är att jag kommer få träffa Kickis, Johan och de andra och kanske bygga upp min ambitionsnivå igen.

Jag, en medelmåtta.

CJ: Carro berättade hur hon satte sig vid dörren och lyssnade på när polisen tog fast alkisen utanför. Han var ju helt... Ja, han var inte med i matchen helt enkelt.
Jag: Nä, han var ju dopad.
- Metaphore galore.

Jag är inte särskilt sund av mig, långt ifrån vältränad och torterar min kropp med barnsliga experiment som att äta enbart bananer tills jag inte orkar längre. Jag gillar att spela lag- och bollsporter men är sällan nån av de som utmärker sig. Jag klär mig inte propert, tycker att jeans och t-shirt är ett tidlöst mode som fungerar både på fest och till vardags och att mörkare, naturliga färger som inte sticker ut ur mängden är snyggt. Jag har ganska lågt självförtroende, tycker inte jag ser särskilt bra ut och ogillar att se mig själv på bild. Jag är även en ganska ömklig person. Var aldrig den som vågade mig på allt för dumdristiga pojkstreck, har lätt för att gråta vid känsloladdade tillfällen och mitt adrenalin slår i taket i paniska situationer.

Jag är intresserad av politik, men inte så insatt som jag skulle vilja vara. Jag diskuterar hellre oväsentliga ting som dansk film eller kanadensisk indierock och skäms ofta över samma faktum. Jag har inga större färdigheter att prata om. Jag kan knappt vidröra ett instrument utan att skämmas över min oförmåga, överskattar antagligen min egen taktkänsla och tycker att pasta med pulversås som inte smakar brännt är en lyckad middag. Jag kan flytande tyska, men får sällan användning av det vid ett relevant tillfälle. Jag brukar intala mig själv att jag åtminstone kan skriva ganska bra fast tvivlar egentligen på min förmåga. Jag har inte heller några större erfarenheter att dela med mig av. Jag gillar att resa men har aldrig lämnat Europa och nästan aldrig kommit längre än till Tyskland. Första gången jag flög var i höstas från Stockholm till Umeå. Jag gillar att åka tåg för det är billigare, man får se mycket och det är vänligare mot miljön. Mina aktiva intressen sträcker sig inte mycket längre än till det kulturella och att umgås med andra, ändå är jag en ganska blyg person som är rädd för att göra bort mig i sociala situationer. Jag avskyr att vara ensam och uppfattar varje timme jag inte tillbringar med en annan människa som evinnerlig.

Alla dessa sidor till trots lever jag ett liv jag knappast kan klaga över. Även om jag är en pessimist lever jag åtminstone med förhoppning om att livets lågpunkter kommer att vägas upp av lika höga toppar. Dagarna ut omges jag av människor jag tycker om och som får mig att må bra, och jag får ofta möjlighet att träffa nytt spännande folk. Jag har privilegiet att få studera till ett yrke jag drömmer om att få utöva resten av mitt liv. Jag får utlopp för mina nischade intressen och får respons för mitt arbete. Jag saknar vissa saker för att känna att mitt liv är komplett, samtidigt som sträckan till att uppfylla de målen inte bara innehåller ångest och vemod.

Jag känner att jag lever i en omgivning där alla mina tillkortakommanden inte spelar någon roll. Jag behöver inte skämmas för att jag är mig själv och det är en känsla alla borde få känna.

Jag är en medelmåtta. Och jävligt stolt över det.

Destruktiv nyhetsjournalistik

Will they ever measure up to the way you left me?
Here by the roadside. The bloodiest cadaver.
Marked in your words:
I'm the joke, I'm the bastard.
Coheed and Cambria- Willing Well IV: The Final Cut

Jag fick ihop ett nyhetsinslag av snowboarduppvisningen till slut. Det var snowboardgymnasiet i Vännäs (rikstäckande intag f.ö.) som hade uppvisning för allmänheten så gott som mitt i centrala stan. Ska som jag tidigare nämnt försöka hitta ett sätt att lägga upp filer så ni kan få lyssna på den i Mp3-format. Annat jag pratat en längre tid om att jag ska lägga upp är bl.a. min C-uppsats i litteraturvetenskap.

Idag hände ett jävligt roligt missöde. Det var när våra nyhetssändningar skulle gå av stapeln som Jenny hade råkat ställa in obehagligt hög volym på mikrofonen i studion. Vi som satt och lyssnade utanför hoppade till rejält, och själv studsade jag in i stolsryggen så hårt att obäket rasade ihop som ett korthus. Det blev några minuters paus innan sändningarna kunde sätta igång, eftersom skrattet låg tungt i luften. Jag satt själv kvar på golvet, med förlamade magmuskler, ett bra tag.

Nu är det curling på TV och sportförstörd som man ju har blivit av OS så är det dit jag är på väg.

Passion är lidande

In the worst of all your fears,
you have come so far to hear.
Then turn to shout where your name
is the laughingstock.
/
I'll make you wish
you hadn't burned our time before.
I'll live through this
in a manner cursed in my own accord.
/
In my presence you will make
sure the fiction meets its fate.
The death will brace your face like a charachter.
Through these lessons you have learned
all the worlds from here must burn.
For as God demands in the end we miss.
Coheed and Cambria - Willing Well III: Apollo II: The Telling Truth

Ikväll gör jag premiär i radio. Det är radioprogrammet Rekyl på Umeås studentradio som gäller. Temat i kvällens program är "Passion" och jag recenserar filmen The Passion of the Christ. Så alla i Umeå-området, rulla in på frekvensen 102,3 klockan 18:30. Till er andra, testa webbradion.

Nu ska jag ner på stan och titta på snowboardåkning och göra intervjuer.

Sagan om den förlorade motivationens ångest

As father told son, in the make of his final escape,
should all good boys die,
god at their side at the grace of his gates.
No, the robot holds none, with the mind and a heart to comply.
Then I will disguise
and grieve of those dead when i'm given the time.
Coheed and Cambria - Willing Well II: Fear Through the Eyes of Madness

Jag har börjat tappa all form av motivation. Framför allt den som krävs för alla slags skolarbeten och det som finns runt omkring. Jag kommer ofta på mig själv när jag sitter på skolan att jag mest jobbar med mina egna plojgrejer istället för det jag borde. Imorgon måste jag göra iordning ett nyhetsinslag till sändningen på onsdag. Det var nästan tänkt att jag skulle vara hallåa för programmet, men som det verkar hade jag tur och slapp undan den uppgiften så jag kan ordna med mitt istället. Jag vill försöka komma tillbaka i ett flow igen så jag kan ordna upp med Inkognito och annat utan att känna arbetsoviljan växa fram. Tur att man har bra klasskamrater som rycker tillbaka en i gemet igen.

Största frustrations- och orosmolnet över mig är fortfarande praktiken. Får man ingen praktik hamnar man i en provisorisk redaktion på skolan tillsammans med de andra som inte gjorde det. De två tråkiga punkterna med det scenariot är att det kommer landa på typ fyra-fem personer om så blir fallet (vilket inte skulle kännas så seriöst) och det andra skulle vara att man inte kommer iväg för att använda de två veckorna som en slags eskapism från skoltänkandet.

Nu ska jag läsa ett kapitel ur V for Vendetta för att projicera min ångest på något annat innan jag somnar.

Söndagstankar som penetrerar musikens sorl

This is how I feel, my God, from what's been dealt,
the flies that flutter flight tonight.
Is it love that I'm feeling or is this hate the same?
The emotion's enough to kill the sane.
/
From start to finish, I've made you feel this
discomfort in turn with the world you've learned.
To love through this hate, to live with its weight.
A burden discerned in the blood you taste.
Coheed and Cambria - Willing Well I: Fuel for the Feeding End

Denna ovanligt slappa helg började riktigt uppfriskande i fredags. Jag kom hem från skolan utan några som helst förväntningar på vad dagen skulle bringa. I köket satt Ola och Johan. De tittade på OS-semifinalen i damhockey. Föga förvånande hade USA en 2-0-ledning mot Sverige, men jag greppade ändå det som var kvar av min tonfisksallad ur kylskåpet, knäckebröd ur skafferiet och satte mig för att följa några minuter. Rätt som det var så hade Sverige gjort två mål och låg på riktigt bra mot amerikanskorna. Vi satt som på nålar, flög ur stolarna/soffan och skrek av frustration och lättnad som om det "vanliga" Tre Kronor skulle spela om guldmedalj. Jag har tidigare tyckt att Damkronorna visar större hjärta och lagsammanhållning i sitt spel och jag tror aldrig det har märkts så tydligt som i den matchen. Så fort Sverige hade kvitterat så fick de, kanske som bekant, en hel del utvisningar mot sig, men de försvarade sig som om det gällde liv och död. När avgörandet kom i straffläggningen stod vi upp och skrek och slog i väggarna som om vi var apor i bur. Emma, Linda och Meis som kommit ner till köket för att laga mat skrattade och skakade på sina huvuden, men det var tydligt att även de var glada över att Sverige säkrat en medalj. Meis förbannade sig över att hon inte hade sin digitalkamera till hands i avgörandets ögonblick. Jag kan tänka mig att det hade blivit en kul bild, man ser alltid helt sjuk ut när man släpper alla hämningar.

OS drar som sagt fram helt oväntade sidor ur en. Förutom att man tittar på sporter man aldrig skulle ta del av annars så växer ett tillfälligt sportintresse av maximal form fram för att stanna under två veckors tid. Man har plötsligt stenkoll på vad som händer i curlingen eller vilken nation som är favorit i freestyleåkningen. Lite skrämmande, men samtidigt skoj att man inte är ensam på den punkten utan att OS förenar oss alla i nån slags sporttittarpsykos.

Hur som helst, efter hockeyn slängde jag ihop några grejer i väskan, tog på mig mina hörlurar och promenerade ner till stan. Härligt uppfriskande att få gå i mörkret och kylan tills jeansen frusit sig stela, samtidigt som man själv är försjunken i tonerna som bär en ångestladdad text. Det blir som en lättare form av dubbel självplågeri, som att gå genom skärselden för att återfödas likt en Fenixfågel. Härligt, på ett lätt masochistiskt vis.
Väl nere på stan laddade jag upp rejält med frukt på Hemköp och gick sen till CJ och de andra. Titti var på besök hemma i Gävle och Elli satt uppe på skolan. Stina låg och sov, fortfarande helt utslagen. Otroligt, stackarn har varit sjuk i närmare två veckor nu. CJ skrev på en av sina texter till Inkognito så jag slapptittade på OS, spelade in några grejer till mitt radioprogram och dansade loss i Tittis rum med hörlurarna på huvudet. Senare kom Elli hem och hennes pojlvän Jonathan kom på besök från Linköping (eller var det Norrköping? Nä, Linköping måste det ha varit). Riktigt rolig kille. Med CJ lösryckt från skrivandet satt vi alla i köket mot kvällen och pratade en massa roligt strunt. Till slut var jag alldeles för trött för att promenera hem, så vi slängde på en filt som provisoriskt lakan på Tittis säng (och då menar jag verkligen "på" som i "uppå överkastet och hela skiten") så jag kunde sussa i frid där istället.

Lördagen blev minst lika slapp. Efter att jag och CJ hängt framför TV:n och lunchat på McDollars p.g.a. dålig matlagningsmotivation tog jag bussen hem för att få lite saker gjorda och duscha. Ganska snabbt var jag dock i stegandet nerför Svingen igen. Fast när jag kom fram till CJ så var han inte hemma. Han hade gått till O'Learys för att se fotboll. Han brukar spela på Expekt och den här gången kunde en match (den mellan Messina och Juventus för den som kanske skulle undra) avgöra huruvida han skulle vinna över 2000 kronor eller inte. Jag svängde dit jag med, sen satt vi och tog två öl var. Matchen gick åt helvete, så lite besviket och med blickarna lätt nedböjda gick vi tillbaka hem till honom. Resten av lördagskvällen kan sammanfattas med OS-tittande och övertalningsförsök från CJ att gå ut och festa. Av nån anledning så hade han drabbats av en akut festsjuka, så han pressade mig stup i kvarten att vi skulle försöka ta oss in på Rex (jag har inte åldern inne ännu och har försökt där tidigare utan framgång) dit bl.a. Johan och Lenitha med sina respektiva häng skulle gå. Såhär i efterhand kan man fråga sig om han var seriös när han försökte övertala mig eller inte, för jag kände mig ganska tråkig och skyldig för att jag inte ville hänga på och försöka komma in. Han påstod senare själv att han bara skämtade om det hela, men jag undrar jag. Något i hans blick sa mig att han ville dricka öl och riva upp dansgolvet. Fotbollsförlustångest månne? Själv var jag inte bara för ung utan kände inte heller den där riktiga partajgnistan. Tror det berodde på att jag redan tidigt samma dag, om inte på fredagen rent utav, hade ställt in mig på att ta en lugn helg.
Något betryckt och med skuldkänslor av att jag förstört vad som kunde ha blivit en rolig kväll började jag traska hem någon gång efter ett på sena kvällen, med bl.a. At the Drive-In och Nick Cave att trösta mitt huvud.

Imorse när jag steg upp tittade jag på The Passion of the Christ till frukosten. Ingen särskilt normal frukost-TV antar jag, men anledningen var att jag ska recensera den för radioprogrammet Rekyl som sänds på tisdag här uppe på studentradion. Så efter att ha tittat på den vandrade jag till skolan och spelade in samt redigerade mitt tycke och tänkande kring filmen. Vi var 6-7 stycken från klassen där som jobbade och vi hängde kvar tills ungefär runt sjuslaget på kvällen innan alla gick åt sina respektive håll. Hemma väntade korridorsfikat och en gigantisk tomatmacka som belöning för några timmars helhjärtat arbete. Det blev en ganska slapp och skön avslutning på en väldigt slapp och skön helg. Inte riktigt som jag planerat den, eftersom jag var grymt festsugen i mitten av förra veckan. Man får väl börja hålla tummarna inför nästa istället.

I'll live through this in a manner cursed in my own accord

Skeletor är en man (?) att vara rädd för. Särskilt i den svenskdubbade versionen av tecknade He-Man, för där görs hans röst av Peter Harrysson.
- Jag kommenterar ett inlägg i Karins blogg.

Första veckan av radiomomentet är snart slut. Jobbigt, men roligt. Fast främst är det jobbigt för att det är så mycket som hänger i luften förutom radion. Inkognito (hum.fak.-magasinet) ska redigeras och publiceras, skrivuppgifter till skolan som hänger kvar ska ordnas och så ska jag skriva några recensioner till Inkognito och Rekyl (vår utbildnings program på studentradion). Till det sistnämnda ska jag även läsa in den färdiga recensionen till användning i radion, så man blir ju lite nervös inför sin första eterinsats. Kort sagt händer mycket nu, vilket väl är anledning till viss ineffektivitet just här. Uppå allt detta är alla i värsta OS-hysterin nu också, vilket har kommit att styra mycket av mitt eget beteende och tittande också.

Jag har även börjat fila på ett "radioinslag" utifrån temat konceptalbum efter mitt förra inlägg. Kan vara bra för övning och så kan det ju vara roligt för andra att få höra några inslag från låtarna och skivorna jag nämner för att kunna skaffa sig en bättre bild av vad jag pratar om. När jag är klar ska jag ordna det hela i Mp3-format eller liknande så ni kan ladda ner det eller få det tillskickat från mig. Har ni fler tips på konceptplattor ni tycker jag ska kolla upp inför inspelningen så droppa det genom kommentarsfunktionen här i bloggen.

Nu blir det snart dags för mig att gå ner på en midnattstvätt i stugan. Inget i mitt liv är i synk just nu och en så diminutiv grej som att fixa tvättider i god tid är säkerligen inget undantag.