Jag, en medelmåtta.

CJ: Carro berättade hur hon satte sig vid dörren och lyssnade på när polisen tog fast alkisen utanför. Han var ju helt... Ja, han var inte med i matchen helt enkelt.
Jag: Nä, han var ju dopad.
- Metaphore galore.

Jag är inte särskilt sund av mig, långt ifrån vältränad och torterar min kropp med barnsliga experiment som att äta enbart bananer tills jag inte orkar längre. Jag gillar att spela lag- och bollsporter men är sällan nån av de som utmärker sig. Jag klär mig inte propert, tycker att jeans och t-shirt är ett tidlöst mode som fungerar både på fest och till vardags och att mörkare, naturliga färger som inte sticker ut ur mängden är snyggt. Jag har ganska lågt självförtroende, tycker inte jag ser särskilt bra ut och ogillar att se mig själv på bild. Jag är även en ganska ömklig person. Var aldrig den som vågade mig på allt för dumdristiga pojkstreck, har lätt för att gråta vid känsloladdade tillfällen och mitt adrenalin slår i taket i paniska situationer.

Jag är intresserad av politik, men inte så insatt som jag skulle vilja vara. Jag diskuterar hellre oväsentliga ting som dansk film eller kanadensisk indierock och skäms ofta över samma faktum. Jag har inga större färdigheter att prata om. Jag kan knappt vidröra ett instrument utan att skämmas över min oförmåga, överskattar antagligen min egen taktkänsla och tycker att pasta med pulversås som inte smakar brännt är en lyckad middag. Jag kan flytande tyska, men får sällan användning av det vid ett relevant tillfälle. Jag brukar intala mig själv att jag åtminstone kan skriva ganska bra fast tvivlar egentligen på min förmåga. Jag har inte heller några större erfarenheter att dela med mig av. Jag gillar att resa men har aldrig lämnat Europa och nästan aldrig kommit längre än till Tyskland. Första gången jag flög var i höstas från Stockholm till Umeå. Jag gillar att åka tåg för det är billigare, man får se mycket och det är vänligare mot miljön. Mina aktiva intressen sträcker sig inte mycket längre än till det kulturella och att umgås med andra, ändå är jag en ganska blyg person som är rädd för att göra bort mig i sociala situationer. Jag avskyr att vara ensam och uppfattar varje timme jag inte tillbringar med en annan människa som evinnerlig.

Alla dessa sidor till trots lever jag ett liv jag knappast kan klaga över. Även om jag är en pessimist lever jag åtminstone med förhoppning om att livets lågpunkter kommer att vägas upp av lika höga toppar. Dagarna ut omges jag av människor jag tycker om och som får mig att må bra, och jag får ofta möjlighet att träffa nytt spännande folk. Jag har privilegiet att få studera till ett yrke jag drömmer om att få utöva resten av mitt liv. Jag får utlopp för mina nischade intressen och får respons för mitt arbete. Jag saknar vissa saker för att känna att mitt liv är komplett, samtidigt som sträckan till att uppfylla de målen inte bara innehåller ångest och vemod.

Jag känner att jag lever i en omgivning där alla mina tillkortakommanden inte spelar någon roll. Jag behöver inte skämmas för att jag är mig själv och det är en känsla alla borde få känna.

Jag är en medelmåtta. Och jävligt stolt över det.