Söndagstankar som penetrerar musikens sorl

This is how I feel, my God, from what's been dealt,
the flies that flutter flight tonight.
Is it love that I'm feeling or is this hate the same?
The emotion's enough to kill the sane.
/
From start to finish, I've made you feel this
discomfort in turn with the world you've learned.
To love through this hate, to live with its weight.
A burden discerned in the blood you taste.
Coheed and Cambria - Willing Well I: Fuel for the Feeding End

Denna ovanligt slappa helg började riktigt uppfriskande i fredags. Jag kom hem från skolan utan några som helst förväntningar på vad dagen skulle bringa. I köket satt Ola och Johan. De tittade på OS-semifinalen i damhockey. Föga förvånande hade USA en 2-0-ledning mot Sverige, men jag greppade ändå det som var kvar av min tonfisksallad ur kylskåpet, knäckebröd ur skafferiet och satte mig för att följa några minuter. Rätt som det var så hade Sverige gjort två mål och låg på riktigt bra mot amerikanskorna. Vi satt som på nålar, flög ur stolarna/soffan och skrek av frustration och lättnad som om det "vanliga" Tre Kronor skulle spela om guldmedalj. Jag har tidigare tyckt att Damkronorna visar större hjärta och lagsammanhållning i sitt spel och jag tror aldrig det har märkts så tydligt som i den matchen. Så fort Sverige hade kvitterat så fick de, kanske som bekant, en hel del utvisningar mot sig, men de försvarade sig som om det gällde liv och död. När avgörandet kom i straffläggningen stod vi upp och skrek och slog i väggarna som om vi var apor i bur. Emma, Linda och Meis som kommit ner till köket för att laga mat skrattade och skakade på sina huvuden, men det var tydligt att även de var glada över att Sverige säkrat en medalj. Meis förbannade sig över att hon inte hade sin digitalkamera till hands i avgörandets ögonblick. Jag kan tänka mig att det hade blivit en kul bild, man ser alltid helt sjuk ut när man släpper alla hämningar.

OS drar som sagt fram helt oväntade sidor ur en. Förutom att man tittar på sporter man aldrig skulle ta del av annars så växer ett tillfälligt sportintresse av maximal form fram för att stanna under två veckors tid. Man har plötsligt stenkoll på vad som händer i curlingen eller vilken nation som är favorit i freestyleåkningen. Lite skrämmande, men samtidigt skoj att man inte är ensam på den punkten utan att OS förenar oss alla i nån slags sporttittarpsykos.

Hur som helst, efter hockeyn slängde jag ihop några grejer i väskan, tog på mig mina hörlurar och promenerade ner till stan. Härligt uppfriskande att få gå i mörkret och kylan tills jeansen frusit sig stela, samtidigt som man själv är försjunken i tonerna som bär en ångestladdad text. Det blir som en lättare form av dubbel självplågeri, som att gå genom skärselden för att återfödas likt en Fenixfågel. Härligt, på ett lätt masochistiskt vis.
Väl nere på stan laddade jag upp rejält med frukt på Hemköp och gick sen till CJ och de andra. Titti var på besök hemma i Gävle och Elli satt uppe på skolan. Stina låg och sov, fortfarande helt utslagen. Otroligt, stackarn har varit sjuk i närmare två veckor nu. CJ skrev på en av sina texter till Inkognito så jag slapptittade på OS, spelade in några grejer till mitt radioprogram och dansade loss i Tittis rum med hörlurarna på huvudet. Senare kom Elli hem och hennes pojlvän Jonathan kom på besök från Linköping (eller var det Norrköping? Nä, Linköping måste det ha varit). Riktigt rolig kille. Med CJ lösryckt från skrivandet satt vi alla i köket mot kvällen och pratade en massa roligt strunt. Till slut var jag alldeles för trött för att promenera hem, så vi slängde på en filt som provisoriskt lakan på Tittis säng (och då menar jag verkligen "på" som i "uppå överkastet och hela skiten") så jag kunde sussa i frid där istället.

Lördagen blev minst lika slapp. Efter att jag och CJ hängt framför TV:n och lunchat på McDollars p.g.a. dålig matlagningsmotivation tog jag bussen hem för att få lite saker gjorda och duscha. Ganska snabbt var jag dock i stegandet nerför Svingen igen. Fast när jag kom fram till CJ så var han inte hemma. Han hade gått till O'Learys för att se fotboll. Han brukar spela på Expekt och den här gången kunde en match (den mellan Messina och Juventus för den som kanske skulle undra) avgöra huruvida han skulle vinna över 2000 kronor eller inte. Jag svängde dit jag med, sen satt vi och tog två öl var. Matchen gick åt helvete, så lite besviket och med blickarna lätt nedböjda gick vi tillbaka hem till honom. Resten av lördagskvällen kan sammanfattas med OS-tittande och övertalningsförsök från CJ att gå ut och festa. Av nån anledning så hade han drabbats av en akut festsjuka, så han pressade mig stup i kvarten att vi skulle försöka ta oss in på Rex (jag har inte åldern inne ännu och har försökt där tidigare utan framgång) dit bl.a. Johan och Lenitha med sina respektiva häng skulle gå. Såhär i efterhand kan man fråga sig om han var seriös när han försökte övertala mig eller inte, för jag kände mig ganska tråkig och skyldig för att jag inte ville hänga på och försöka komma in. Han påstod senare själv att han bara skämtade om det hela, men jag undrar jag. Något i hans blick sa mig att han ville dricka öl och riva upp dansgolvet. Fotbollsförlustångest månne? Själv var jag inte bara för ung utan kände inte heller den där riktiga partajgnistan. Tror det berodde på att jag redan tidigt samma dag, om inte på fredagen rent utav, hade ställt in mig på att ta en lugn helg.
Något betryckt och med skuldkänslor av att jag förstört vad som kunde ha blivit en rolig kväll började jag traska hem någon gång efter ett på sena kvällen, med bl.a. At the Drive-In och Nick Cave att trösta mitt huvud.

Imorse när jag steg upp tittade jag på The Passion of the Christ till frukosten. Ingen särskilt normal frukost-TV antar jag, men anledningen var att jag ska recensera den för radioprogrammet Rekyl som sänds på tisdag här uppe på studentradion. Så efter att ha tittat på den vandrade jag till skolan och spelade in samt redigerade mitt tycke och tänkande kring filmen. Vi var 6-7 stycken från klassen där som jobbade och vi hängde kvar tills ungefär runt sjuslaget på kvällen innan alla gick åt sina respektive håll. Hemma väntade korridorsfikat och en gigantisk tomatmacka som belöning för några timmars helhjärtat arbete. Det blev en ganska slapp och skön avslutning på en väldigt slapp och skön helg. Inte riktigt som jag planerat den, eftersom jag var grymt festsugen i mitten av förra veckan. Man får väl börja hålla tummarna inför nästa istället.