Sagan om den förlorade motivationens ångest

As father told son, in the make of his final escape,
should all good boys die,
god at their side at the grace of his gates.
No, the robot holds none, with the mind and a heart to comply.
Then I will disguise
and grieve of those dead when i'm given the time.
Coheed and Cambria - Willing Well II: Fear Through the Eyes of Madness

Jag har börjat tappa all form av motivation. Framför allt den som krävs för alla slags skolarbeten och det som finns runt omkring. Jag kommer ofta på mig själv när jag sitter på skolan att jag mest jobbar med mina egna plojgrejer istället för det jag borde. Imorgon måste jag göra iordning ett nyhetsinslag till sändningen på onsdag. Det var nästan tänkt att jag skulle vara hallåa för programmet, men som det verkar hade jag tur och slapp undan den uppgiften så jag kan ordna med mitt istället. Jag vill försöka komma tillbaka i ett flow igen så jag kan ordna upp med Inkognito och annat utan att känna arbetsoviljan växa fram. Tur att man har bra klasskamrater som rycker tillbaka en i gemet igen.

Största frustrations- och orosmolnet över mig är fortfarande praktiken. Får man ingen praktik hamnar man i en provisorisk redaktion på skolan tillsammans med de andra som inte gjorde det. De två tråkiga punkterna med det scenariot är att det kommer landa på typ fyra-fem personer om så blir fallet (vilket inte skulle kännas så seriöst) och det andra skulle vara att man inte kommer iväg för att använda de två veckorna som en slags eskapism från skoltänkandet.

Nu ska jag läsa ett kapitel ur V for Vendetta för att projicera min ångest på något annat innan jag somnar.