När tystnaden fick sin talan

Tyskar och skidskytte går ihop som spanjorer och tjurfäktning.
- Andreas sätter huvudet på spiken.

"Jag säger då det, ingen framförhållning" skulle min mor ha domderat. När jag var något längre än halvvägs till Elli, Titti och Stina dog batteriet i iPod:en ut. Det kändes underligt, jag hade precis lyssnat färdigt på Wake Up (Arcade Fire) och den plötsliga tystnaden framhävde min puls som fortfarande slog i takt med musiken som sakta hade tonat bort. Det var som att jag faktiskt kunde höra den slå, likt trummor. Jag kände för att gråta, inte bara för att tonerna slocknat utan även på grund av den överväldigande känslan som växte inom mig helt utan förvarning. Men jag lyckades hålla mig samman. Några djupa andetag, sen var jag nästan framme.

Väl nere på stan finner jag tjejerna slappt sittande framför Runaway Bride. De diskuterar om Richard Gere och Julia Roberts någonsin varit tillsammans på riktigt. Jag kunde inte bry mig mindre, men låter dem hållas. På CJ:s rum börjar jag ladda spelaren inför min nattstundande hempromenad, innan jag pressar fram en gigantisk kopp kaffe i köket. Med den i handen går jag tillbaka och sätter mig framför TV:n med Stina. Direkt efter brudspringarrullen börjar Järngänget. "TV4 vet verkligen vilka filmer man ska välja för att hålla folk borta från dumburken" tänker jag för mig själv, innan jag kommer på att jag ju faktiskt själv sitter och tittar på skiten.

Elli och Titti gick iväg till Norrlandsoperan runt midnatt. De skulle dansa några timmar på klubben. Jag och Stina tittade klart på filmen med milt sagt skeptiska ögon. Efter det diskuterade vi livet i allmänhet och filmen i synnerhet ute i köket. Jag diskade och hon drack te. Lagom till att de andra tjejerna kom hem igen strax efter tvåslaget så hade Stina gått och lagt sig och jag hade plockat ihop mina saker och tagit på mig jackan, redo för att vandra. Jag tog mitt farväl och rullade åter igen igång musiken i lurarna.

Batteriet hade inte fått ladda tillräckligt länge, så när jag nådde Tunnelbacken började musiken att halta sig fram. Something's... coming over... me, I... see you... in the... doorway... Paul Banks röst känns plötsligt än mer vemodig och jag lyssnar, trots det uppenbara brottet mot musikens takt, vidare tills tonerna helt ger upp till följd av energibristen. Till slut tar Paul sitt sista andetag och allt blir tyst. Jag kan återigen höra mitt hjärta fortsätta de bitterljuva takterna. Mina ögon tåras.