Kom, katharsis!

Presently my soul grew stronger, hesitating then no longer,
'Sir', I said, 'or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there and nothing more.
- The Raven av Edgar Allan Poe

Av någon anledning känner jag mig väldigt träffad av vår käre ingenjör Murphys ord i min nuvarande situation. Någonting har gått hemskt snett. Den nedåtstigande spiralen av apati som jag nämnde i ett tidigare inlägg har till synes inget slut. Allt har fått lida för det. Mitt skolarbete. Mina klasskamrater och vänner. Jag har börjat tappa inspirationen totalt och sitter för många kvällar bara lyssnandes till ännu en sångares syn på ångestens och vemodens helvete. Jag förstår inte hur jag kunde låta mig själv halka ner i den här gropen. Det gick ju ändå tillräckligt långsamt för att man borde kunna ha ingripit i tid. Är det åtminstone en fördel att själv vara medveten om det?

Har fått reda på att min mormors cancer har kommit tillbaka. Hon ska läggas in på strålningsbehandling igen. När de berättade det så blev jag alldeles för förstörd för att ens kunna gråta. Allting rämnar sakterligen runt omkring mig och inuti mig. Samtidigt klarar jag inte av att öppna mig själv för nån om det, när jag träffar människor vill jag inte tänka på all ångest som vanligtvis omgärdar mina tankar. Jag har nog på sätt och vis alltid tänkt så. Jag och Lenitha diskuterade häromdagen vem vi först ringer i jobbiga situationer. Jag skämdes över att jag ens tvekade på frågan. Jag skäms ännu mer över att jag inte ens nu har ett självklart svar på den.

Jag antar att jag försöker hitta bot i väl arrangerade toner och ljuva sångröster, men musik kan bara hjälpa så mycket.