Taking out the trash and sorting it

Jag brukar blanda ihop Entombed och Iron Maiden.
- Förlåt, Terner, men den var sjukt kul.

Skola och filmfestival har hållit mig ute ur mitt eget studentrum en längre tid nu. Bortsett från mat- och sovsessioner vill säga. Detta medförde vissa estetiska tillkortakommanden, såsom kläder liggandes på och under allting samt ett tråkigt stabilt dammlager över golvytan. Nog fick vara nog och nu har jag tagit en storrensning av boytan.

Kvällen efter att man städat sin lya är sjukt behaglig. Att bara kunna luta sig tillbaka och njuta av alla pappersfria ytor som är golv och bord, det känns väldigt befriande. Kanske måste man låta det bli riktigt skräpigt någon gång då och då för att kunna kännas så, för när jag håller hemmet konstant fläckfritt har jag sällan känslan av att ha åstadkommit någonting.

Konstiga inlägg det blir här när man låter tankarna ströva fritt. Som om jag skulle vara halvvägs in i ett maniskt städbehov.

World Trade Center

Troligtvis har många sina fördomar om Stones 9/11-filmatisering. Att den ska vara ett vältrande i hjältemod till stråkmusik, amerikansksvulstigt hurrarop för kärnfamiljen och propagerande för Gud som räddare i nöden. De flesta bekräftas redan efter några få minuter, sedan fortsätter det bara utför. Kärnberättelsen i filmen handlar om två polismän som blir fångar under rasmassorna och kämpar för överlevnad med Jesus och sina familjer i åtankarna. Samtidigt får vi följa familjernas sökande efter männen.
World Trade Center är ett förverkligande av de värsta föraningarna, förutsägbar på fler punkter än kännedomen om tornens kollaps. Dessutom är den helt onödig. Att väcka känslor kring händelsen har redan åtskilliga autentiska dokumentärer lyckats långt bättre med. Fiktionen blir totalt överflödig och den krystade dialogen förvandlar stundtals filmen till en komedi. Att välja Nicolas Cage till en av huvudrollerna måste även det ses som idiotiskt, med tanke på vilka tidigare hjälteroller han associeras med. Kort sagt en katastroffilm, i ordets båda bemärkelser. Attackens offer förtjänar verkligen en bättre tribut än så.

Devil Wears Prada

Människor som jobbar i modevärlden är genuint onda, maktgalna och mobbar det sista unset fett ur dig om du inte torkar rumpan med ett moderiktig designerpapper.
Så skildras de i vilket fall här. Nyutexaminerade och drivna journaliststudenten Andrea (Anne Hathaway) får ”jobbet som miljontals tjejer skulle döda för”, som sekreterare för chefredaktören på modemagasinet Runway – Miranda Priestly (Meryl Streep). Det är inte den sortens tidning hon förväntat sig hamna på, men hon har fått veta att om man överlever åtminstone ett år under Mirandas piska så öppnas dörrarna till vilket journalistjobb som helst. Det dröjer inte länge förrän hon inser varför så få klarar den prövoperioden.
Jag hoppas och vill gärna tro att Devil Wears Prada (Djävulen bär Prada) är en slags parodi på sig själv. Karaktärerna är väldigt överdrivna och stereotypa, musik och miljöer plastiga, sensmoralen tveksamt könsrollsstärkande. Därtill är den tekniska biten påfrestande stel. Efter tredje klippmontaget vill man sjunka ner i fåtöljen och skämmas.
Det finns två saker som räddar filmen från total genomklappning och faktiskt lyfter den till betyget sevärd - humorn och skådisarna som levererar den. Snärtiga poänger och punch lines levereras effektivt gång på gång, och Meryl Streep spelar smakdiktator så jobbigt övertygande att man inte kan annat än hånle när hon fördelar totalt orimliga uppdrag till sina undersåtar. Dessutom är Stanley Tuccis ovärderliga roll som smakrådet Nigel hans kanske bästa någonsin.

Scoop

Reportern Joe Strombel (Ian McShane) omkommer och träffar i dödsriket en kvinna som tipsar honom om årets pangnyhet. Han återvänder till jorden som spöke för att tipsa journaliststudenten Sondra Pransky (Scarlett Johansson) om skopet. Hon nappar och börjar genast gräva i fallet.
Höjdpunkterna i Scoop är dialogerna, framför allt de mellan regissören Woody Allen själv och Johansson, som visar prov på bra, komisk timing. Mindre bra fungerar den något fördröjande ramberättelsen med mordmysteriet. Även Hugh Jackman är ganska träig i sin roll, men så spelar han ju å andra sidan brittisk adelsman. Fortfarande är filmen i sina bästa stunder skamligt underhållande. Håll tummarna för att Allen gör film, och då gärna komedier, ytterliggare något decennium.

Over and out

I'm not gonna leave you behind! We are the U.S. marine, and you are our mission!
- Pekoral à la World Trade Center.

Filmfestivalen i Umeå är slut för iår. Jag var och såg de tre avslutande visningarna.

• Teraz Ja (It's me, now) - Väldigt underlig polsk film. Slutet kändes som den var avsedd att vara en twist, men berättarstilen var så hafsig att det uppenbarligen gick över huvudet på hela publiken. Suveränt soundtrack och bra skådisar räddar intrycket.
• World Trade Center - Ett varningens ord: Se den inte. Full recension kommer i Vertex och här i bloggen.
• Requiem - Hans-Christian Schmid har gjort flera starkare filmer än det här, men det är ändå en mycket sevärd berättelse om den tunna linjen mellan galenskap och religiös övertygelse. Under filmens gång kommer de starka intrycken i vågor, men på slutet får man ett gripande helhetsintryck.

Sammanfattningsvis en bra festival, även om många filmer kändes snarlika. Fördomsfullt nog tror jag att årets Fokus Polen-avdelning var en ledande orsak. Hoppas det kommer fler besökare nästa år också.

Vita duken bleknar bort

En ganska populär teori nuförtiden, angående livet efter döden, är ju att precis det du tror kommer hända är det du kommer råka ut för. Tror man att paradiset existerar så kommer man dit och så vidare. Vilken naiv och optimistisk tanke egentligen. När fan kommer vändpunkten för oss pessimister då? Inte ens när vi dör!?
- Jag i en frustrationsfilosofisk situation.

Imorgon, eller rättare sagt idag, är det filmfestivalens sista dag. De två senaste dagarna har, precis som jag misstänkte, inte varit riktigt lika filmfyllda som lördagens något rekordartade frossa. Men en handfull filmer eller kortfilmspaket har det såklart blivit.

Måndag:

• Shut Up and Shoot Me! - Den torra, brittiska humorn från exempelvis The Office, fast i östeuropeisk miljö. En story som påminner om Kaurismäkis I Hired a Contract Killer, men som utmynnar i en oddbuddy-rulle. Svart och kul, men blir lite för urvattnad mot slutet. Fortfarande klart sevärd för en stunds gott skratt.
• Den röda kakaduan (Der Rote Kakadu) - Även kallad Fucking kakadua, Fågeljäveln etc. av Andreas Terner. Kärleksdrama vid tyska östvästgränsen. Börjar några månader före murbygget och fortlöper sedan mot den dagen. Lyckas vara spännande, rörande och rolig i samma film, men saknar många andra lyckade element från nya generationens återblicksfilmer som Tyskland producerat (se Good Bye, Lenin! för ett lyckat exempel). Dessutom är den något för långdragen. De tyska ungdomsskådisarna är otroligt begåvade, i vanlig ordning.
  

Tisdag:

• Verlengd weekend (The Long Weekend) - Ej att förväxla med den urusla pubertetskomedin med samma (engelska) titel. Detta är istället ett belgiskt gisslandrama, även om den har mer fokus på humor än spänning. Påminde mig en hel del om Die Fetten Jahre sind vorbei (De feta åren är förbi) på flera punkter. Gisslanintrigen, triangeldramat, Stockholmssyndromet. Alla de grejerna var snäppet vassare i den tyska rullen, men man måste ändå älska några av scenerna och karaktärerna här. Mysig.
• Grbavica - Filmen som belönades med Guldbjörnen vid senaste Berlinale (Berlins internationella filmfestival). Mycket välspelad berättelse som innehåller en mycket realistisk skildring av ung tonårskärlek. Filmens alla röda trådar hänger ihop med kriget på Balkan. Det blir närgånget och äkta när resultat av dess efterdyningar uppenbarar sig. Filmen har egentligen inga större fel, men den grep inte tag i mig riktigt så mycket som jag ville. Å andra sidan matas man med otaliga filmer under festivalen som trycker på knapparna för samma känslor. Sedan hade jag lite väl högt ställda förväntningar på den, måste jag erkänna. Hur som helst, den är långt ifrån dålig, så får ni möjligheten se den med omedelbar verkan.

På tisdagen såg jag även ett tyskt kortfilmspaket. Det var väldigt konstigt att detta höll en i genomsnitt lägre klass än de tyska studentkortfilmerna. Förvisso var ingen av de här filmerna rent usel heller, men den hade färre guldkorn.

• Än en gång var det en animerad film med bland de bästa. Mr. Schwartz, Mr. Hazen & Mr. Horlocker är snygg, hysterisk och så otroligt underhållande att mungiporna står rakt upp långt efteråt. En kortfilm man kan se närhelst man behöver muntras upp.
• En annan film jag vill slå ett slag för från kortfilmspaketet är Cousin Cousine. En film om omöjlig kärlek, berättad nästan uteslutande med hjälp av stillbilder (främst fotografier), piano och poetisk berättarröst. Ett av de bästa ögonblicken är när Die Ärzte-låten dyker upp som ett avbräck från allvaret.
  

Som sagt, sista dagen på festivalen stundar. Terrorattacker och tyska katoliker. Stay tuned.

Feeling blue, but I ain't

Att rösta före valdagen är som att åka öppet spår i Vasaloppet.
- Kvalitetssäg undertecknat Örjan Westberg.

Filmfestivalens fjärde dag drog över oss i samma veva som Sverige fick en högerregering. Två långfilmer blev det under söndagen.

• Duk haan yum cha (I'll Call You) - Underlig Hong Kong-rulle som ska vara en slags romantisk komedi. Första halvan är mest asiatiskt hysterisk och mot slutet försöker den plötsligt bli seriös och berörande. Att den misslyckas fatalt behöver väl knappast tilläggas.
• Snowcake - En man plockar upp en ung lifterska som sedan omkommer när de råkar ut för en bilolycka. Han söker upp hennes mor som visar sig vara autist. En mysigt berörande film som växlar snyggt mellan drama och komik. Alan Rickman har en närmast skräddarsydd roll där han får leva ut den torra humorn till sin spets. Sigourney Weaver övertygar mig inte helt i rollen som mamman, men filmen är fortfarande mycket sevärd.

Förutom långfilmerna såg jag ett kortfilmspaket med tio tyska studentfilmer. Jag blev mäkta imponerad av den höga kvalitén hos allihop, men här är fem utvalda.

• Our Man in Nirvana - En rockmusiker dör under en konsert och hamnar i världen mellan liv och nirvana (d.v.s. befrielsen från återfödsel). Nu ska det avgöras om han ännu är värdig evig frid. Otroligt stilren och smakfullt animerad, med en tydlig kontrast mellan liv och världen bortom. Tilltalande story berättad på ett drömskt, om än närvarande vis. Fullpoängare.
• Heim (Home) - En man kommer hem och upptäcker att inbrottstjuvar håller på att rensa ur hans lägenhet. Men allt är inte som det verkar. Spänning i svartvitt med ett välskrivet manus som överraskar och övertygar på slutet.
• Delivery - Animerad film om en man som lever i en framtidsvärld, i en stuga som ligger i skuggan av ett industrisamhälle. En dag får han ett paket som ska förändra hela hans intryck av världen. En kortfilm som leker med spännande och filosofiska fantasitankar. Fick flest applåder av filmerna på visningen.
• Kalte Haut (Cold Skin) - En tjej kommer ut från fängelse, där hon avtjänat ett straff för mordet på en våldtäktsman. En överraskande och skrämmande förändring i världen utanför väntar. Socialrealistiskt och skärande på ett sätt som jag blivit ganska från tyska långfilmer, vilket jag tycker regissören Sebastian Kutzli borde ge sig på snarast.
• Promenade d'après-midi - Mycket kort (två minuter) film om en tjej som dansar på gatan med ett paraply. Grymt snygg klippning som lovar gått för Claire Walka främst som blivande musikvideoregissör.

I övrigt har jag inte så mycket att säga. Tankarna har varit ganska uppslukade av både film och valresultat. Det sista på ett obekvämt vis. Ser fram emot att njuta av festivalens sista dagar istället. Det blåser hårt, det blåser kallt.

Sjukligt mycket film

Är det cirkus med djur hamnar det på nöjet. Är det cirkus utan djur hamnar det på kultursidorna.
- Erik Emanuelsson

Det har varit en lång dag. Filmtittandet på Folkets Hus började kl 12:00 och slutade strax före midnatt. Totalt sex rullar. Mitt dagsprogram såg ut som följer:

• Dame Sobh (Day Break) - Gripande iranskt fängelsedrama om en man som sitter och väntar på sin avrättning, som fördröjs om och om igen. Inspelad på ett autentiskt fängelse i Iran och med jobbigt övertygande skådespelare. Sitter kvar i tankarna långt efteråt.
• Nana - Japansk film om två tjejer med samma namn och ålder. I övrigt har de inte mycket gemensamt, men blir ändå bra vänner och lär sig om livet av varandra. Ganska rolig film, även om den innehåller en del påfrestand J-rock och alla dessa skrikiga röster som väl är något av kutym.
• Slunecní stát (The City of the Sun) - Heter enligt Filmtipset Solskensstaten här i Sverige. Kändes lite som en tjeckoslovakisk (den är inspelad i Tjeckien och Slovakien, så jag väljer att använda ländernas gamla benämning) version av den brittiska strippkomedin The Full Monty (Allt eller inget). Dock i en mer socialrealistisk och sofistikerad stil. Humorn är dock fortfarande snarlik.
• Devil Wears Prada (Djävulen bär Prada) - Hade både sina bra och usla stunder. Förvisso var den amerikanska berättarstilen ett jobbigt påfrestande avbräck från de smalare filmerna. Recension för Vertex kommer, så jag lämnar kommentarerna på det planet så länge.
• Legaturi bolnavicioase (Love Sick) - Snygg och vacker film om kärlek och förhållanden över gränser. Två tjejkompisar förälskar sig i varandra, men råkar ut för svartsjukan från den enes bror, som har ett milt sagt gott öga för sin egen syster. Berättelser av den här sorten blir ofta plastiga och överdrivna. Men den här filmen lyckas bibehålla trovärdigheten och realismen. Mycket bra.
• Szalency (Madmen) - Två män flyr från ett mentalsjukhus. En av dem har en skuld att återbetala. Men resan dit bjuder på fler äventyr än så. Otroligt kul film som, om den når ut till en publik, kan bli en riktig kultklassiker. En roadmovie som förde tankarna till Aaltra (Arga män (utan ben)).

Riktigt så många filmer som denna den tredje dagen blir det nog inte under de som återstår, även om festivalen bara kommit halvvägs. Men en hel del lovande titlar kvarstår på listan, så jag har långt ifrån tröttnat ännu. Imorgon ska jag som det ser ut bara se två längre och några fler korta filmer, då hinner jag utan att stressa iväg för att rösta också. Livet är enkelt när det styrs av ett schema, om än lite tråkigt förutsägbart.

Filmfestivalens andra dag

Jag behöver fan kaffe först, annars kommer Day Break bli till en sömn break.
- Peter är trött inför dagens första film.

Två dagar har gått av film Umeå Filmfestival 2006. Igår hann jag med tre av filmerna som visades. Ett svenskt guldkorn och två lågpunkter.

• Farväl Falkenberg - En riktigt gripande skildring av ett gäng ungdomars sista sommar i hemorten, före intåget i vuxenvärlden. Realistiskt skildrad och hög igenkänningsfaktor. Väldigt vemodigt och vackert. En av scenerna var extra stark och tryckte luften ur lungorna på mig som ett knytnävsslag.
• Garcon Stupide (Stupid Boy) - Ganska hafsig film om en kille som har korta, sexuella relationer med män han träffar via nätet. Första delen av filmen gick till synes bara ut på exponering av manslemmar, på ett sätt jag aldrig tidigare sett inom film. Det kan nog klassas som både bra och dåligt. Tröttsamt ansträngt och långdraget är dock slutvärderingen.
• Hyeongsa (The Duelist) - Japansk film som var svår att hänga med i och som dessutom inte verkar kunna bestämma sig vilken genre den vill tillhöra. Slapstickhumor varvas med snygga, men oengagerande svärdsfighter. Höljet snygg och påkostad, men vad hjälper det när man inte har något att fylla det med?

Nu är vi inne på tredje dagen. Har hittills varit och sett Dame Sobh (Day Break), vilket har gett en lovande start. Ser ut att bli en rekorddag med totalt sex filmer att titta på. Hoppas jag är tillräckligt klar i knoppen för att kunna ge en kort sammanfattning i afton/natt.

Filmfesten har börjat!

Peter: Fan, jag är ruggigt peppad på Shut Up and Shoot Me!
Jag: Ja. Brittisk-tjeckisk svart komedi. Låter lovande.
Peter: Skojar du.
- Döm oss inte för våra intressen.

Filmfestivalens första dag är över. Jag kom iväg för att se öppningsfilmen Inga tårar samt Woody Allens senast, Scoop. Den sistnämnda ska jag skriva ihop en recension av, så jag återkommer med kommentarer om den vid senare tillfälle.

Inga tårar var en klart duglig, svensk film. Främst var den otroligt stilrent gjord och hade en tilltalande berättarstil. En slags krönika som utspelade sig över tre generationer och som innehöll ett familjemysterium som skulle lösas. De äldre skådisarna (bl.a. Per Graffman, Alexandra Rapaport och Mikael Persbrandt) skötte sig väldigt bra också, men barnskådismarknaden i Sverige är väl inte direkt något att satsa sina pengar på. Dessutom höll den inte allt på slutet som den lovat under speltidens gång, men allt som allt ett bra hantverk.

Efter tisdagens titt på Die Tödliche Maria (Dödsängeln Maria) i SVT är nu även Tom Tykwer-biblioteket komplett. En klart sevärd film, trots att det är hans svagaste hittills. Därmed inte sagt att den var dålig, tvärtom var den helt förträfflig vad gäller foto, kameraarbete och skådespeleri. Det var nog snarare storyn som tedde sig lite väl svårtillgänglig. En utmärkt debutfilm, hur som helst.

Nu kan jag väl bara rekommendera folk att fortsätta följa Tykwer-specialen i SVT, själv är jag upptagen under helgen and beyond med filmfestivalen. Mer om det kan ni läsa under helgens gång.

Filmmånaden är räddad

Jag pratade faktiskt med en kille häromdagen som aldrig hade sett Convoy. Det var jättekonstigt.
- Ola är med om övernaturliga ting.

Har fått ackreditering till Umeå Filmfestival som går av stapeln en vecka fr.o.m. torsdag. Det innebär, för de som kanske inte har koll på termen, att jag i egenskap av journalist får gå dit utan omkostnader. Känns skönt, jag hade ju gått dit i vilket fall och köpt totalkortet för 700 spänn (eller vad det nu var jag gav förra året) om jag inte hade fått tillgodoräkningen. Ska bli kul att känna lite mer seriositet i skrivandet man gör kring det hela också.

En hel del intressanta filmer på festivalen som jag vill se. Om jag skulle välja fem självklara såhär inför spektaklet så är det Farväl Falkenberg, Requiem, Scoop, Shut Up and Shoot Me och World Trade Center. Den sistnämnda ska jag eventuellt recensera i Vertex, som sagt. Kan hända att de är intresserade av en textrad om Woody Allens senaste (Scoop) också. En sjuhelsikes filmhelg blir det i vilket fall, otroligt lovande startfält.

Men inte nog med det. SVT har ju även haft den goda smaken att köra ett Tom Tykwer-tema de kommande veckorna, passande nog kallat Slump och öde. Det innebär bl.a. att de kommer visa hans enda långfilm som jag ännu inte sett - Die Tödliche Maria (Dödsängeln Maria). Det sker i Filmklubben nu på tisdag, SVT 2 klockan 22:30. Check it out. Dessutom ska de visa en dokumentär om Tykwer, fredag klockan 20:00. Kommer troligtvis vara upptagen med filmfestivalen då, så om nån vill hjälpa mig spela in (eller ännu bättre rippa det till dator) så hör av er! Vore skönt om man kunde spara Maria-filmen till framtida tittande också. I övrigt är det Der Krieger und die Kaiserin (Prinsessan + Krigaren), Lola Rennt (Spring Lola) och Heaven som står på TV-tapeten framöver. Jag behöver väl knappast säga att ni i mån av tid även ska se samtliga av dessa tre rullar, men främst den förstnämnda.

SVT brukar ha regissörteman på sina filmer när skaparna är aktuella med nya filmer, så det kan vara Tykwers snart bioaktuella filmatisering av Das Parfüm (Parfymen) som pushat fram detta underbara beslut.

Äntligen lite flyt i arbetet

Nu rullar det på lite bättre med arbetet på skolan. Skoluppgiften jag nämnde blev jag väl inte helt nöjd med, men jag la också det mesta av mitt krut på frilansjobbet om Dammplasket.

Det var skönt att de tog emot texten helt utan ändringar. De använde t.o.m. mitt rubrikförslag. Då känns det som att man ändå fått ett helt OK resultat. Har förvisso upptäckt några småsaker som kunde ha gjorts annorlunda, men det känns som jag alltid gör det.

Sleep tight, grin bright

Jag: Fan, jag är så jävla okreativ. Har varken börjat på artikeluppgiften eller frilansjobbet, och så har jag inte skrivit i bloggen på över en vecka.
Andreas: Jag hör ju att du behöver en rejäl bläcka ikväll som katalysator.
- Terner vet vad som är viktigt här i livet.

Mycket nu. Eller egentligen inte, vi har bara fredagen schemalagd den här veckan och livet kunde inte vara slappare. Men skolstarten har inte ryckt tag i mig än, så jag har hittills hållit inne på allt arbete. Tills på torsdag ska jag till en skoluppgift ha skrivit en artikel om keramikutbildningar och för universitetets hemsida en artikel om Dammplasket. Blir att pressa en heldag imorgon i telefonen och på campus.

I övrigt så håller jag på att försöka fixa ackreditering till filmfestivalen. Får beslutet ikväll eller imorgon. Ska isåfall bl.a. recensera avslutningsfilmen World Trade Center i kommande Vertex om allt går rätt till. Blir det inget med det så kommer jag ändå köpa totalkortet och se en herrans massa film. Det gjorde jag förra året och det var jäkligt värt pengarna. 20-25 rullar, varav ungefär 15 var klart sevärda. Och en massa annat runt omkring. De e najs.