Vita duken bleknar bort

En ganska populär teori nuförtiden, angående livet efter döden, är ju att precis det du tror kommer hända är det du kommer råka ut för. Tror man att paradiset existerar så kommer man dit och så vidare. Vilken naiv och optimistisk tanke egentligen. När fan kommer vändpunkten för oss pessimister då? Inte ens när vi dör!?
- Jag i en frustrationsfilosofisk situation.

Imorgon, eller rättare sagt idag, är det filmfestivalens sista dag. De två senaste dagarna har, precis som jag misstänkte, inte varit riktigt lika filmfyllda som lördagens något rekordartade frossa. Men en handfull filmer eller kortfilmspaket har det såklart blivit.

Måndag:

• Shut Up and Shoot Me! - Den torra, brittiska humorn från exempelvis The Office, fast i östeuropeisk miljö. En story som påminner om Kaurismäkis I Hired a Contract Killer, men som utmynnar i en oddbuddy-rulle. Svart och kul, men blir lite för urvattnad mot slutet. Fortfarande klart sevärd för en stunds gott skratt.
• Den röda kakaduan (Der Rote Kakadu) - Även kallad Fucking kakadua, Fågeljäveln etc. av Andreas Terner. Kärleksdrama vid tyska östvästgränsen. Börjar några månader före murbygget och fortlöper sedan mot den dagen. Lyckas vara spännande, rörande och rolig i samma film, men saknar många andra lyckade element från nya generationens återblicksfilmer som Tyskland producerat (se Good Bye, Lenin! för ett lyckat exempel). Dessutom är den något för långdragen. De tyska ungdomsskådisarna är otroligt begåvade, i vanlig ordning.
  

Tisdag:

• Verlengd weekend (The Long Weekend) - Ej att förväxla med den urusla pubertetskomedin med samma (engelska) titel. Detta är istället ett belgiskt gisslandrama, även om den har mer fokus på humor än spänning. Påminde mig en hel del om Die Fetten Jahre sind vorbei (De feta åren är förbi) på flera punkter. Gisslanintrigen, triangeldramat, Stockholmssyndromet. Alla de grejerna var snäppet vassare i den tyska rullen, men man måste ändå älska några av scenerna och karaktärerna här. Mysig.
• Grbavica - Filmen som belönades med Guldbjörnen vid senaste Berlinale (Berlins internationella filmfestival). Mycket välspelad berättelse som innehåller en mycket realistisk skildring av ung tonårskärlek. Filmens alla röda trådar hänger ihop med kriget på Balkan. Det blir närgånget och äkta när resultat av dess efterdyningar uppenbarar sig. Filmen har egentligen inga större fel, men den grep inte tag i mig riktigt så mycket som jag ville. Å andra sidan matas man med otaliga filmer under festivalen som trycker på knapparna för samma känslor. Sedan hade jag lite väl högt ställda förväntningar på den, måste jag erkänna. Hur som helst, den är långt ifrån dålig, så får ni möjligheten se den med omedelbar verkan.

På tisdagen såg jag även ett tyskt kortfilmspaket. Det var väldigt konstigt att detta höll en i genomsnitt lägre klass än de tyska studentkortfilmerna. Förvisso var ingen av de här filmerna rent usel heller, men den hade färre guldkorn.

• Än en gång var det en animerad film med bland de bästa. Mr. Schwartz, Mr. Hazen & Mr. Horlocker är snygg, hysterisk och så otroligt underhållande att mungiporna står rakt upp långt efteråt. En kortfilm man kan se närhelst man behöver muntras upp.
• En annan film jag vill slå ett slag för från kortfilmspaketet är Cousin Cousine. En film om omöjlig kärlek, berättad nästan uteslutande med hjälp av stillbilder (främst fotografier), piano och poetisk berättarröst. Ett av de bästa ögonblicken är när Die Ärzte-låten dyker upp som ett avbräck från allvaret.
  

Som sagt, sista dagen på festivalen stundar. Terrorattacker och tyska katoliker. Stay tuned.