Så skildras de i vilket fall här. Nyutexaminerade och drivna journaliststudenten Andrea (Anne Hathaway) får ”jobbet som miljontals tjejer skulle döda för”, som sekreterare för chefredaktören på modemagasinet Runway – Miranda Priestly (Meryl Streep). Det är inte den sortens tidning hon förväntat sig hamna på, men hon har fått veta att om man överlever åtminstone ett år under Mirandas piska så öppnas dörrarna till vilket journalistjobb som helst. Det dröjer inte länge förrän hon inser varför så få klarar den prövoperioden.
Jag hoppas och vill gärna tro att Devil Wears Prada (Djävulen bär Prada) är en slags parodi på sig själv. Karaktärerna är väldigt överdrivna och stereotypa, musik och miljöer plastiga, sensmoralen tveksamt könsrollsstärkande. Därtill är den tekniska biten påfrestande stel. Efter tredje klippmontaget vill man sjunka ner i fåtöljen och skämmas.Det finns två saker som räddar filmen från total genomklappning och faktiskt lyfter den till betyget sevärd - humorn och skådisarna som levererar den. Snärtiga poänger och punch lines levereras effektivt gång på gång, och Meryl Streep spelar smakdiktator så jobbigt övertygande att man inte kan annat än hånle när hon fördelar totalt orimliga uppdrag till sina undersåtar. Dessutom är Stanley Tuccis ovärderliga roll som smakrådet Nigel hans kanske bästa någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar