I likhet med skiv-, film- och bokkullarna vi hade för oss i somras så har Hanna nu packat på mig ett antal frågor att besvara offentligt. Here goes.
4 jobb jag har haft:
- Vaktmästare på ålderdomshemmet Bellmansgården i Ekshärad
- Receptionist och översättare på turistinformationen i samma ort
- Mejeriansvarig på ICA Indianen
- Filmrecensent på Vertex
4 filmer jag kan se om och om igen:
- Prinsessan + Krigaren
- The Big Lebowski
- Guds stad
- Monty Python and the Holy Grail
4 städer jag bott i:
- Ekshärad (stad?)
- Karlstad
- Umeå
- Berlin är det närmaste jag kommer en fjärde stad, men har aldrig haft fast adress där
4 teveserier jag har tittat på:
- 24
- Dexter
- Futurama
- Heroes
4 favoriträtter:
- Mammas pasta med tomatsås
- Kycklingwokar
- Pestopasta
- Västerbottenpaj
4 platser/länder jag vill besöka:
- Island
- Tromsö
- Oceanien
- Centralafrika
4 typer av webbsajter jag besöker dagligen:
- En handfull bloggar
- Nyhetskällor, typ DN
- last.fm
- Filmsidor, typ Filmtipset och IMDb
4 ställen där jag känner mig bekväm:
- Hole
- Umeå
- Morbrors hem utanför Berlin
- Var som helst där jag har en god vän vid min sida
4 personer jag utmanar:
- Dig
- Din granne
- Din vän
- Resten
2 januari 2007
Mer från det gångna året
Topplistan med filmer från det gångna inlägget är en början, men det fattas något. Inspirerad av andras årssammanfattning, kanske främst Axels givande genomgång, insåg jag att det finns fler saker jag vill lyfta fram från 2006 som populärkulturår. Att rangordna eller ta upp specifika händelser under det gångna året finner jag allt för svårt, så jag utelämnar det för denna gång.
Som naturligt steg kan vi från film gå över till musik. Jag har inte kunnat luta mig tillbaka för att rangordna några album specifikt, men vill ändå slå ett slag för tre plattor jag upptäckt bara de senaste veckorna. Först och främst Band of Horses debutplatta Everything All the Time. En skiva som har fått rulla många varv den senaste månaden. För bara någon dag sedan hörde jag dessutom bandet med det suspekta namnet +/-. Skivan heter Let's Build a Fire. Väl värt att kolla upp. Båda banden kan väl beskrivas som gemytlig indiepoprock. Dessutom så släppte ju min egna lilla indiedrottning Aimee Mann, något överraskande, en julskiva (Another Drifter in the Snow) som långt ifrån går av för hackor. Årets julplatta bjuder på en gnistrande gråzon mellan högtidens glädje och ångest. Några andra skivor i urval är:
2006 var annars det året då jag följde fler TV-serier än någonsin tidigare. Bästa uppföljningen var den femte säsongen av 24, som är bland det bästa jag sett i dumburken. Bland nykomlingarna sticker framför allt Dexter fram, en befriande originell berättelse som till skillnad från många andra serier vågar förlita sig på karaktärsutvecklingen. En annan färgstark uppstickare var Heroes, medan Lost och Prison Break fortsatte sjunka mot avgrunden efter sina respektive formidabla startskott.
Till sist: En närstående röst sa till mig efter tidigare nämnda filmlista att jag även skulle lista de sämsta verken för året. Här kommer fem rullar att undvika, i bokstavsordning och i form av femordsrecensioner.
Som naturligt steg kan vi från film gå över till musik. Jag har inte kunnat luta mig tillbaka för att rangordna några album specifikt, men vill ändå slå ett slag för tre plattor jag upptäckt bara de senaste veckorna. Först och främst Band of Horses debutplatta Everything All the Time. En skiva som har fått rulla många varv den senaste månaden. För bara någon dag sedan hörde jag dessutom bandet med det suspekta namnet +/-. Skivan heter Let's Build a Fire. Väl värt att kolla upp. Båda banden kan väl beskrivas som gemytlig indiepoprock. Dessutom så släppte ju min egna lilla indiedrottning Aimee Mann, något överraskande, en julskiva (Another Drifter in the Snow) som långt ifrån går av för hackor. Årets julplatta bjuder på en gnistrande gråzon mellan högtidens glädje och ångest. Några andra skivor i urval är:
- David and the Citizens - Stop the Tape! Stop the Tape!, svängigare än någonsin.
- Khoma - The Second Wave. Årets svenska skivsläpp.
- The Kooks - Inside In/Inside Out. Knappt tjugoåriga britter rockar upp 60- och 70-talet i ett enda långt feelgood-album.
- The Mars Volta - Amputechture. En skiva som delat lyssnarna i fler än två läger. Själv är jag fortfarande imponerad.
- Neko Case - Fox Confessor Brings the Flood. New Pornographers-sångerskans altcountryrock, av henne själv refererad till som "country noir", har årets finaste sång och de svartaste texterna sedan Nick Cave.
- The Sound of Animals Fighting - Lover, The Lord Has Left Us. En av årets mest spännande skivor. Experimentell rock med en ny överraskning bakom varje ton.
- The Strokes - First Impressions of Earth. "Stötarna" smutsar till sig och gör ett lyft efter den halvtråkiga andra skivan.
- Band of Horses - The Funeral och Monsters. Två låtar som blev något av ett soundtrack för min bussresa söderut för två veckor sedan. Vackert gitarrpickande kombinerat med betryggande sångröster.
- The Blood Brothers - Camouflage, Camouflage. Om At the Drive-In hade haft ambitionen att anpassa sin musik till ett dansgolv så hade det nog blivit något i stil med första halvan av den här låten. Michael Jackson-doftande beat i refrängen, till postrockssång som flyter mellan gamla Cedric och Howlin' Pelle.
- David and the Citizens - What If Nobody Would Catch Us? "Catchy" är egentligen det bästa ordet at beskriva låten med. En låt som, trots sin vemodiga text, sätter fart på armar och ben.
- Kasabian - Empire. Årets klubbrock. Kanske inte så dansant ändå, men befriande styltigt och brittiskt samtidigt som den bibehåller sin värdighet.
- Obadiah Parker - Hey Ya. Årets cover. Ett bra exempel på hur man kan ta ett existerande verk och omvandla det till något helt nytt.
- The Sound of Animals Fighting - Skullflower. Konsist trumslagande till vackert ångestladdade röster. En låt man vill gunga katatonskt med huvudet till, utan att för den delen må dåligt.
2006 var annars det året då jag följde fler TV-serier än någonsin tidigare. Bästa uppföljningen var den femte säsongen av 24, som är bland det bästa jag sett i dumburken. Bland nykomlingarna sticker framför allt Dexter fram, en befriande originell berättelse som till skillnad från många andra serier vågar förlita sig på karaktärsutvecklingen. En annan färgstark uppstickare var Heroes, medan Lost och Prison Break fortsatte sjunka mot avgrunden efter sina respektive formidabla startskott.
Till sist: En närstående röst sa till mig efter tidigare nämnda filmlista att jag även skulle lista de sämsta verken för året. Här kommer fem rullar att undvika, i bokstavsordning och i form av femordsrecensioner.
- Basic Instinct 2 - Läroboksexempel på överflödig, provisionsmjölkande uppföljare.
- Last Holiday - Outhärdlig kalkonkomedi, intelligensbefriad och sliskig.
- She's the Man - Odramatisk Shakespeareberättelse med fotomodellssnygga barnrumpor.
- Ultraviolet - Plastiga effekter, miljöer och skådespelare.
- World Trade Center - Pinsam propaganda på offrens bekostnad.
1 januari 2007
Filmtoppen 2006
Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag enbart listar de jag själv sett (potentiella verk som saknas är bl.a. Babel, Science of Sleep, Volver m.fl) samt att endast långfilmer (mer än 60 minuter) räknas. Filmerna ska ha haft biopremiär i Sverige under 2006. Filmer som producerats iår, fast inte har ordinarie premiär förrän 2007 i vårt land, räknas dock också in i listan.
10. Das Leben der Anderen (De andras liv)
Tysklands bidrag till en kommande Oscarsgalan är en riktigt övertygande film om Stasis övervakningsmetoder under 80-talet. Avlyssningssekvenserna är emellanåt perfekt klippta och osar vackert av samma estetik som i 70-talsklassikern The Conversation (Avlyssningen). Människoödena är berörande och verklighetstrogna. Florian Henckel von Donnersmark visar kunnighet och vision i sin debut.
9. United 93
Hade rädslor inför Paul Greengrass filmatisering av 9/11-attackerna. Men han lyckas, till skillnad från Oliver Stone, att hålla sig mer neutral. Hans säregna, dokumentära stil försätter tittaren i händelsernas centrum och spänningen kombinerat med ångesten över att känna till utgången gör det till en film som är delvis jobbig att se. På ett bra sätt.
8. Brokeback Mountain
Det har redan sagts mycket om Ang Lees film, både på skämt och som hyllning. För mig är det däremot inte hans film. I mina ögon tillhör den helt och hållet Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. Ypperlig personkemi tillsammans med övertygande skådespel och jag är såld. Berättelsen hade knappt tilltalat mig annars. Det är en klyscha som nämnts var och varannan gång i samband med snack kring filmen, men samtidigt som filmen handlar om homosexuell kärlek och de sociala problemen de kan medföra så säger den väldigt mycket om alla sorts förhållanden, oavsett kön. Det finns mer vågade, provocerande filmer om sexuella förhållanden över gränser, men det handlar inte lika mycket om vad man säger som hur man säger det. Det har Lee tänkt på.
7. V for Vendetta
Alan Moores stilfullt dystopiska serie förvandlades till en riktigt bra film. Några effektiva ändringar för att korta ner berättelsen och bra skådespelare var det som krävdes. Natalie Portman lyckas spela en ganska annorlunda roll och Hugo Weaving är väldigt passande i rollen som den mystiske, litteräre V. James McTeigues regidebut bådar gott inför framtiden och jag hoppas att även Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen (världens kanske bästa levande novell) kan leverera och nå upp till förväntningarna.
6. Good Night, and Good Luck.
Verklighetstrogen, nästan dokumentär, skildring av CBS-teamets kamp mot senatorn Joseph McCarthy - den skrupellöse "kommunistjägaren". Klanderfritt skådespeleri och perfekt scenografi. Det är egentligen bara spänningsförlusten i och med verklighetsförankringen som står i vägen för filmen. Det verk som kommer föra in George Clooney i Hollywoods finrum som regissör. Eller åtminstone så har det fungerat för tidigare regissörer med historiska skildringar.
5. The Squid and the Whale
Noah Baumbachs halvt självbiografiska film, om två akademiska föräldrar som vid skilsmässan på sofistikerat vis försöker ordna allt till det bästa för sina två söner. Dragna mellan varandra söker de fyra människorna efter bekräftelse, från andra, varandra och sig själva. Skådespelarna, såväl äldre som yngre, imponerar stort. En viss igenkänningsfaktor finns där och en behövlig dos svart humor förvandlar filmen till ett tragikomiskt guldkorn.
4. A Scanner Darkly
Att filmatisera Philip K. Dicks bisarra, kluvna och rent geniala drogroman kräver mer än bara mod. Det kräver en vision, en idé om hur man ska överföra karaktärernas känslor och sinnen till åskådaren. Richard Linklater tog till en snygg och smart animationsteknik för att ge extra dimensioner kring världen runt skådespelarna, nyttjade det på rätt sätt och klämde ur sig sin bästa film hittills. Årets filmadaption, som pinsamt nog inte ens verkar få svensk biopremiär. Åtminstone inte vad jag kunnat se hittills. Köp den billigt på Region 1 DVD redan idag!
3. Farväl Falkenberg
Att en svensk film skulle platsa på min årslista kändes innan årets början som en önsketanke. Att den skulle få en topplacering kändes som fantasi. Jesper Ganslandts regidebut är den kanske mest lyckade skildringen av ungdomens hem- och bortvändarångest som vårt land någonsin har fått ta del av. Där exempelvis 2004 års Masjävlar (som förvisso också är en film med kvalitéer) nyttjade svart humor och ett färgstarkt urval av karaktärer, så kommer jag främst minnas den här filmen för bilderna och vemodet som de lyckas få fram. Falkenberg är Njutånger, inte i ortens utan ordets betydelse.
2. The Departed
Den asiatiska filmen Infernal Affairs är, med sin lite väl invecklade berättarteknik, en av de få filmer jag mer än gärna hade sett en nyinspelning av. Martin Scorsese gjorde den emellertid till mer än så. Han satte sin egna, maffiabrutala prägel på den och lyckades få såväl stjärnor (Jack Nicholson) som mer tveksamma namn (Mark Wahlberg) att bära skutan mer än hela vägen. Att Alec Baldwin är lika träig som vanligt kunde dock inte ens han ändra på. Resultatet är emellertid en av hans bästa filmer - någonsin - och det vore väl kanske dags att han äntligen får den där regi-Oscarn den här gången?
1. Children of Men
I en närbelägen framtid har människan förlorat sin förmåga att fortplanta sig och står inför sin omedelbara utrotning. Städer och länder har fallit och bara London har, förvisso med hjälp av fascistiskt styre, upprätthållit sig. När det omöjliga plötsligt sker och en gravid kvinna dyker upp från ingenstans, bestämmer sig den före detta rebellen Theodore att för sitt liv hjälpa henne nå säkerhet. Filmer som lyckas kombinera minimalism med epik finns det alldeles för få av. Det här är en av dem och den lyckas oerhört bra. I det lilla så har vi karaktärerna och deras resa, i det stora så har vi hela vår glob och betydelsen karaktärerna har för den. Lite löjligt skulle man kunna jämföra det med upplägget i The Lord of the Rings, men Children of Men är en helt annan sorts film. Alfonso Cuaróns verk osar brutalitet och "den moderna människans" brist på empati. Med fulländad regi och stilrent sparsmakade effekter har han filmat scener som är bland det mest intensiva, närgångna och berörande jag har sett. I vissa fall med minuterlånga, klipplösa tagningar.
10. Das Leben der Anderen (De andras liv)
Tysklands bidrag till en kommande Oscarsgalan är en riktigt övertygande film om Stasis övervakningsmetoder under 80-talet. Avlyssningssekvenserna är emellanåt perfekt klippta och osar vackert av samma estetik som i 70-talsklassikern The Conversation (Avlyssningen). Människoödena är berörande och verklighetstrogna. Florian Henckel von Donnersmark visar kunnighet och vision i sin debut.
9. United 93
Hade rädslor inför Paul Greengrass filmatisering av 9/11-attackerna. Men han lyckas, till skillnad från Oliver Stone, att hålla sig mer neutral. Hans säregna, dokumentära stil försätter tittaren i händelsernas centrum och spänningen kombinerat med ångesten över att känna till utgången gör det till en film som är delvis jobbig att se. På ett bra sätt.
8. Brokeback Mountain
Det har redan sagts mycket om Ang Lees film, både på skämt och som hyllning. För mig är det däremot inte hans film. I mina ögon tillhör den helt och hållet Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. Ypperlig personkemi tillsammans med övertygande skådespel och jag är såld. Berättelsen hade knappt tilltalat mig annars. Det är en klyscha som nämnts var och varannan gång i samband med snack kring filmen, men samtidigt som filmen handlar om homosexuell kärlek och de sociala problemen de kan medföra så säger den väldigt mycket om alla sorts förhållanden, oavsett kön. Det finns mer vågade, provocerande filmer om sexuella förhållanden över gränser, men det handlar inte lika mycket om vad man säger som hur man säger det. Det har Lee tänkt på.
7. V for Vendetta
Alan Moores stilfullt dystopiska serie förvandlades till en riktigt bra film. Några effektiva ändringar för att korta ner berättelsen och bra skådespelare var det som krävdes. Natalie Portman lyckas spela en ganska annorlunda roll och Hugo Weaving är väldigt passande i rollen som den mystiske, litteräre V. James McTeigues regidebut bådar gott inför framtiden och jag hoppas att även Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen (världens kanske bästa levande novell) kan leverera och nå upp till förväntningarna.
6. Good Night, and Good Luck.
Verklighetstrogen, nästan dokumentär, skildring av CBS-teamets kamp mot senatorn Joseph McCarthy - den skrupellöse "kommunistjägaren". Klanderfritt skådespeleri och perfekt scenografi. Det är egentligen bara spänningsförlusten i och med verklighetsförankringen som står i vägen för filmen. Det verk som kommer föra in George Clooney i Hollywoods finrum som regissör. Eller åtminstone så har det fungerat för tidigare regissörer med historiska skildringar.
5. The Squid and the Whale
Noah Baumbachs halvt självbiografiska film, om två akademiska föräldrar som vid skilsmässan på sofistikerat vis försöker ordna allt till det bästa för sina två söner. Dragna mellan varandra söker de fyra människorna efter bekräftelse, från andra, varandra och sig själva. Skådespelarna, såväl äldre som yngre, imponerar stort. En viss igenkänningsfaktor finns där och en behövlig dos svart humor förvandlar filmen till ett tragikomiskt guldkorn.
4. A Scanner Darkly
Att filmatisera Philip K. Dicks bisarra, kluvna och rent geniala drogroman kräver mer än bara mod. Det kräver en vision, en idé om hur man ska överföra karaktärernas känslor och sinnen till åskådaren. Richard Linklater tog till en snygg och smart animationsteknik för att ge extra dimensioner kring världen runt skådespelarna, nyttjade det på rätt sätt och klämde ur sig sin bästa film hittills. Årets filmadaption, som pinsamt nog inte ens verkar få svensk biopremiär. Åtminstone inte vad jag kunnat se hittills. Köp den billigt på Region 1 DVD redan idag!
3. Farväl Falkenberg
Att en svensk film skulle platsa på min årslista kändes innan årets början som en önsketanke. Att den skulle få en topplacering kändes som fantasi. Jesper Ganslandts regidebut är den kanske mest lyckade skildringen av ungdomens hem- och bortvändarångest som vårt land någonsin har fått ta del av. Där exempelvis 2004 års Masjävlar (som förvisso också är en film med kvalitéer) nyttjade svart humor och ett färgstarkt urval av karaktärer, så kommer jag främst minnas den här filmen för bilderna och vemodet som de lyckas få fram. Falkenberg är Njutånger, inte i ortens utan ordets betydelse.
2. The Departed
Den asiatiska filmen Infernal Affairs är, med sin lite väl invecklade berättarteknik, en av de få filmer jag mer än gärna hade sett en nyinspelning av. Martin Scorsese gjorde den emellertid till mer än så. Han satte sin egna, maffiabrutala prägel på den och lyckades få såväl stjärnor (Jack Nicholson) som mer tveksamma namn (Mark Wahlberg) att bära skutan mer än hela vägen. Att Alec Baldwin är lika träig som vanligt kunde dock inte ens han ändra på. Resultatet är emellertid en av hans bästa filmer - någonsin - och det vore väl kanske dags att han äntligen får den där regi-Oscarn den här gången?
1. Children of Men
I en närbelägen framtid har människan förlorat sin förmåga att fortplanta sig och står inför sin omedelbara utrotning. Städer och länder har fallit och bara London har, förvisso med hjälp av fascistiskt styre, upprätthållit sig. När det omöjliga plötsligt sker och en gravid kvinna dyker upp från ingenstans, bestämmer sig den före detta rebellen Theodore att för sitt liv hjälpa henne nå säkerhet. Filmer som lyckas kombinera minimalism med epik finns det alldeles för få av. Det här är en av dem och den lyckas oerhört bra. I det lilla så har vi karaktärerna och deras resa, i det stora så har vi hela vår glob och betydelsen karaktärerna har för den. Lite löjligt skulle man kunna jämföra det med upplägget i The Lord of the Rings, men Children of Men är en helt annan sorts film. Alfonso Cuaróns verk osar brutalitet och "den moderna människans" brist på empati. Med fulländad regi och stilrent sparsmakade effekter har han filmat scener som är bland det mest intensiva, närgångna och berörande jag har sett. I vissa fall med minuterlånga, klipplösa tagningar.
29 december 2006
Sockerchock!
90 procent är skräp och av resten så gjordes mer än hälften på 70-talet.
- Jag chattar polisfilmer.
Somnade inte förrän efter klockan fem inatt. Det börjar bli ganska tröttsamt att ligga vaken länge (eller ja, uppenbarligen inte "tröttsamt" som i "jag tror jag somnar"), men jag tror jag har insett nu vad boven i dramat är. Socker.
Det är somewhat två år sedan som jag senast köpte godis, sockersnacks eller choklad som var avsett till mig själv. Att sluta med det var mitt första steg mot ett sundare liv och bättre studentekonomi. Däremot slutade jag inte äta någon av delarna, utan tackade gärna ja om det bjöds. Nu är jag hemma över jul, en högtid med uteslutande energipackad föda. Dessutom äts det varannan timme och däremellan sticker folk till en chokladbit eller två i din hand. Överskottsenergi är ett för litet ord för att täcka upp situationen.
Nåväl, när på året ska man annars få njuta av att stoppa sin kropp likt en kalkon? Det är ju inte precis som om jag hade världens bästa dygnsrytm innan jag kom hem till Ekshärad.
- Jag chattar polisfilmer.
Somnade inte förrän efter klockan fem inatt. Det börjar bli ganska tröttsamt att ligga vaken länge (eller ja, uppenbarligen inte "tröttsamt" som i "jag tror jag somnar"), men jag tror jag har insett nu vad boven i dramat är. Socker.
Det är somewhat två år sedan som jag senast köpte godis, sockersnacks eller choklad som var avsett till mig själv. Att sluta med det var mitt första steg mot ett sundare liv och bättre studentekonomi. Däremot slutade jag inte äta någon av delarna, utan tackade gärna ja om det bjöds. Nu är jag hemma över jul, en högtid med uteslutande energipackad föda. Dessutom äts det varannan timme och däremellan sticker folk till en chokladbit eller två i din hand. Överskottsenergi är ett för litet ord för att täcka upp situationen.
Nåväl, när på året ska man annars få njuta av att stoppa sin kropp likt en kalkon? Det är ju inte precis som om jag hade världens bästa dygnsrytm innan jag kom hem till Ekshärad.
25 december 2006
Karamellkungens största konkurrenter
Bullbaronen
Chokladkejsaren
Daimdiktatorn
Fudgeführern
Gelégeneralen
Glassguvernören
Godisguden
Gräddgreven
Kolakonstapeln
Lakritslorden
Mintministern
Mumsmonarken
Pralinprinsen
Sockertsaren
Sötsakssergeanten
23 december 2006
And then they go flying in the London fog
Vafan, är det kostym som gäller på nyårsfesten? Jag som har så bra klädsmak, kan jag inte få leva ut den då?
- Höga tankar, Josef.
Kom till Stockholm med någon halvtimmes försening igår. Utan mat på över tio timmar satte jag mig till slut hemma hos Niklas, med pastejmacka i handen och Filmkrönikan/Seinfeld på TV. Tröttad av resandet somnade jag som en stock på soffan, som liksom det mesta andra underlag här i världen var himmelsk jämfört med sängen hemma i korridorsrummet.
Idag började sen krånglet. För de som inte känner Niklas kan berättas att han kan bli ganska (host) kinkig när saker inte går som han vill eller planerat. Särskilt om det gäller materiella ting, som bilen eller elektronika. Det började när han skulle åka till jobbet, då jag fortfarande låg och sussade i stillhet. Han hade glömt en lampa på i bilen, så en arbetskamrat fick svänga förbi och ge honom starthjälp. Efter det har bilstereon krånglat oavbrutet. "Batteriet har nog problem med slutsteget", eller vad Niklas hade för teori.
Hur som helst, när han kom hem åkte vi och letade runt efter Biltema ute i Huddinge i någon timme. Såg det precis när vi åkte förbi avfarten, vilket försenade oss rejält. Väl där köpte vi en luftmadrass i dubbelbäddsstorlek, vilken Janina och Petter skulle sova på när de anlände.
Planen var att Janina först skulle komma från Ekshärad/Karlstad med tåget strax före 20:00 för att följa med och hämta Petter på Arlanda strax före midnatt. I väntan på att schemat skulle inträffa började jag och Niklas äta mat och titta på film, Niklas redan märkbart irriterad av att saker inte fungerat som det skulle. Rätt som det är så börjar hans förstärkare till högtalarsystemet att krångla. Och till slut la den av helt. Nog för att han tog det förvånansvärt bra, men jag höll mig tyst för att undvika vulkanutbrott.
Efter film och mat ringde vi Janina. Hennes tåg var nästan en timme försenat. Samtidigt som vi väntade kollade vi Arlandas och även Heathrows (där Petter skulle mellanlanda) hemsidor. Anledningen var att han skulle ha hört av sig till Janina när han kom till London, planerad tid ca. 13:30. Han hade vid åttatiden fortfarande inte ringt. Svaret på gåtan var ohyggligt väder och dimma samt offantligt stark jultraffik i den brittiska södern. Vi åkte för att hämta Janina.
När det var gjort och vi hade handlat lite småplock på närmaste öppna mack återvände vi hem och ringde runt (vid något tillfälle alla tre i respektive mobiler) för att kolla läget med vår försvunne vän. Rätt som det är ringer han själv upp oss. Han har just anlänt på Heathrow, men det finns inga tecken på att ta sig därifrån varken under natten eller hela morgondagen. Janina blir naturligtvis tokigt frustrerad, jag och Niklas lusläser avgångar på samtliga brittiska flygplatser. Omäktiga att sätta oss in i situationen somewhat hundrade mil härifrån har vi till slut inget val än att lämna Petter åt hans öde och ber honom höra av sig så fort det händer något nytt.
Där är vi nu. Jag känner mig lite stressad att hjälpa honom komma hem till familjen över jul. Han har trots allt varit i Indien sedan augusti, det vore förjävligt för honom att snubbla på mållinjen.
De tre syskonen Bergström här i Stockholm kommer sova med telefonen intill öronen inatt. Och jag hoppas vi klarar oss utan Hulken-liknande utbrott från Niklas sida när allt det här kan komma att kulminera. No offense, Nicki.
- Höga tankar, Josef.
Kom till Stockholm med någon halvtimmes försening igår. Utan mat på över tio timmar satte jag mig till slut hemma hos Niklas, med pastejmacka i handen och Filmkrönikan/Seinfeld på TV. Tröttad av resandet somnade jag som en stock på soffan, som liksom det mesta andra underlag här i världen var himmelsk jämfört med sängen hemma i korridorsrummet.
Idag började sen krånglet. För de som inte känner Niklas kan berättas att han kan bli ganska (host) kinkig när saker inte går som han vill eller planerat. Särskilt om det gäller materiella ting, som bilen eller elektronika. Det började när han skulle åka till jobbet, då jag fortfarande låg och sussade i stillhet. Han hade glömt en lampa på i bilen, så en arbetskamrat fick svänga förbi och ge honom starthjälp. Efter det har bilstereon krånglat oavbrutet. "Batteriet har nog problem med slutsteget", eller vad Niklas hade för teori.
Hur som helst, när han kom hem åkte vi och letade runt efter Biltema ute i Huddinge i någon timme. Såg det precis när vi åkte förbi avfarten, vilket försenade oss rejält. Väl där köpte vi en luftmadrass i dubbelbäddsstorlek, vilken Janina och Petter skulle sova på när de anlände.
Planen var att Janina först skulle komma från Ekshärad/Karlstad med tåget strax före 20:00 för att följa med och hämta Petter på Arlanda strax före midnatt. I väntan på att schemat skulle inträffa började jag och Niklas äta mat och titta på film, Niklas redan märkbart irriterad av att saker inte fungerat som det skulle. Rätt som det är så börjar hans förstärkare till högtalarsystemet att krångla. Och till slut la den av helt. Nog för att han tog det förvånansvärt bra, men jag höll mig tyst för att undvika vulkanutbrott.
Efter film och mat ringde vi Janina. Hennes tåg var nästan en timme försenat. Samtidigt som vi väntade kollade vi Arlandas och även Heathrows (där Petter skulle mellanlanda) hemsidor. Anledningen var att han skulle ha hört av sig till Janina när han kom till London, planerad tid ca. 13:30. Han hade vid åttatiden fortfarande inte ringt. Svaret på gåtan var ohyggligt väder och dimma samt offantligt stark jultraffik i den brittiska södern. Vi åkte för att hämta Janina.
När det var gjort och vi hade handlat lite småplock på närmaste öppna mack återvände vi hem och ringde runt (vid något tillfälle alla tre i respektive mobiler) för att kolla läget med vår försvunne vän. Rätt som det är ringer han själv upp oss. Han har just anlänt på Heathrow, men det finns inga tecken på att ta sig därifrån varken under natten eller hela morgondagen. Janina blir naturligtvis tokigt frustrerad, jag och Niklas lusläser avgångar på samtliga brittiska flygplatser. Omäktiga att sätta oss in i situationen somewhat hundrade mil härifrån har vi till slut inget val än att lämna Petter åt hans öde och ber honom höra av sig så fort det händer något nytt.
Där är vi nu. Jag känner mig lite stressad att hjälpa honom komma hem till familjen över jul. Han har trots allt varit i Indien sedan augusti, det vore förjävligt för honom att snubbla på mållinjen.
De tre syskonen Bergström här i Stockholm kommer sova med telefonen intill öronen inatt. Och jag hoppas vi klarar oss utan Hulken-liknande utbrott från Niklas sida när allt det här kan komma att kulminera. No offense, Nicki.
21 december 2006
En ofullkomlig sömn från södern
With christmas trees and two thousand light bulbs
to beat the darkness and make it leave us;
clear a path for spring and summer, it doesn't help
'cause I always connect it to you.
And I saw space on a summer morning
but I'm still lucky, since I wasn't born into it.
And now it's time to finish and say goodbye,
so hear this song and ask yourself:
Is this all we get, is it never getting better than this?
And you're so far away from me.
David and the Citizens - Belly Full of Butterflies
Torsdagen den 21 december, klockan 12:10. Då rullar bussen iväg och jag kan inte sluta tänka att jag är på väg mot månader av längtan tillbaka till min nuvarande värld. Kommer jag någonsin kunna se Karlstad som hemma igen, som jag gjorde förr? Kommer det vara samma Umeå jag återvänder till efteråt? Själva praktiken och examensarbetet känns som ett avlägset problem i sammanhanget. Jag har knappt orkat tänka på det än.
Skoluppgifter har fått lida av mina svävande tankar. Inte förrän i mellandagarna eller efter nyår, då jag kanske äntligen har satt mig ner och sett mig omkring, kommer jag orka tänka på dem ordentligt. Jag skulle behöva en motivationsspruta. Dubbel dos.
Samtidigt är jag kluven. Jag vill träffa folket igen. Juldagsgänget. Tobbe. Pär. Daniel. Punger också, att inte få se honom förrän i sommar känns jobbigt just nu. Jag vet att andra människor jag träffar kommer att göra min dag. Bara att åter igen stå på Ekshärads mark, kunna hälsa på alla och veta att de känner igen en. Det kommer alltid finnas en hatkärlek i det momentet att återvända till.
Men vad händer sen? När julgranen slocknat?
to beat the darkness and make it leave us;
clear a path for spring and summer, it doesn't help
'cause I always connect it to you.
And I saw space on a summer morning
but I'm still lucky, since I wasn't born into it.
And now it's time to finish and say goodbye,
so hear this song and ask yourself:
Is this all we get, is it never getting better than this?
And you're so far away from me.
David and the Citizens - Belly Full of Butterflies
Torsdagen den 21 december, klockan 12:10. Då rullar bussen iväg och jag kan inte sluta tänka att jag är på väg mot månader av längtan tillbaka till min nuvarande värld. Kommer jag någonsin kunna se Karlstad som hemma igen, som jag gjorde förr? Kommer det vara samma Umeå jag återvänder till efteråt? Själva praktiken och examensarbetet känns som ett avlägset problem i sammanhanget. Jag har knappt orkat tänka på det än.
Skoluppgifter har fått lida av mina svävande tankar. Inte förrän i mellandagarna eller efter nyår, då jag kanske äntligen har satt mig ner och sett mig omkring, kommer jag orka tänka på dem ordentligt. Jag skulle behöva en motivationsspruta. Dubbel dos.
Samtidigt är jag kluven. Jag vill träffa folket igen. Juldagsgänget. Tobbe. Pär. Daniel. Punger också, att inte få se honom förrän i sommar känns jobbigt just nu. Jag vet att andra människor jag träffar kommer att göra min dag. Bara att åter igen stå på Ekshärads mark, kunna hälsa på alla och veta att de känner igen en. Det kommer alltid finnas en hatkärlek i det momentet att återvända till.
Men vad händer sen? När julgranen slocknat?
14 december 2006
Krossa klockorna!
Now we're out of time,
I said it's my fault.
It's my fault.
/
Can't make good decisions.
It won't stop.
I can't stop.
/
Give me some time,
I just need a little time.
Give me some time,
I just need a little time.
The Strokes - You Talk Way Too Much
Fan vad saker går snabbt. Det är inte ens två veckor kvar till jul, vilket betyder att jag teoretiskt sett borde sitta i något slags fordon söderut om ungefär en vecka. Och jul, ja det har aldrig varit en så hemsk högtid som iår. Inombords gråter jag redan. Lämna Umeå, människorna, klasskamraterna. Många av dem kommer jag inte få se förrän i slutet av maj.
Imorgon är det avskedsfest på Gula Villan. Byggnaden bredvid Norrlandsoperan som har stått bostad för CJ, Titti och Elli. Någon dag senare kommer alla tre vara borta och stället kommer aldrig bli sig likt igen. Frågan är om staden någonsin kommer bli det för mig, med alla människor som försvinner. Det är som om en betongvägg närmar sig min skalle i oväjbar hastighet. Aldrig tidigare har jag varit i större behov av att stanna klockan. I mitt huvud ekar Casablancas sträva ord, nästan som om även han ber till högre makter för vår skull.
Give 'em some time, they just need a little time.
I said it's my fault.
It's my fault.
/
Can't make good decisions.
It won't stop.
I can't stop.
/
Give me some time,
I just need a little time.
Give me some time,
I just need a little time.
The Strokes - You Talk Way Too Much
Fan vad saker går snabbt. Det är inte ens två veckor kvar till jul, vilket betyder att jag teoretiskt sett borde sitta i något slags fordon söderut om ungefär en vecka. Och jul, ja det har aldrig varit en så hemsk högtid som iår. Inombords gråter jag redan. Lämna Umeå, människorna, klasskamraterna. Många av dem kommer jag inte få se förrän i slutet av maj.
Imorgon är det avskedsfest på Gula Villan. Byggnaden bredvid Norrlandsoperan som har stått bostad för CJ, Titti och Elli. Någon dag senare kommer alla tre vara borta och stället kommer aldrig bli sig likt igen. Frågan är om staden någonsin kommer bli det för mig, med alla människor som försvinner. Det är som om en betongvägg närmar sig min skalle i oväjbar hastighet. Aldrig tidigare har jag varit i större behov av att stanna klockan. I mitt huvud ekar Casablancas sträva ord, nästan som om även han ber till högre makter för vår skull.
Give 'em some time, they just need a little time.
12 december 2006
True stories - Kapitel I: Studiebesök på Vägverket
Föreläsare: På följande tabell kan vi alltså se hur många som hitills omkommit i den svenska trafiken det här året.
Elev: Räknas drive-by:s?
Elev: Räknas drive-by:s?
8 december 2006
Reality? Check.
I veckan avslutade TV4 sin senaste dokusåpa Bonde söker fru. Jag trodde vi hade fått nog av den sortens TV-program, men återigen har vi sugit åt oss av smeten likt tvättsvampar. Vad är det som får oss att fortsätta titta? Hela tiden lyckas de hitta nya vägar att locka oss till soffan. Exotism, pengavinster och pinsamheter. Hur absurda de nya idéerna än må vara, eller kanske just därför, har man radat upp show efter show. För svenskarna började det med Expedition: Robinson, sedan haglade det vidare. Big Brother. Farmen. Efter det blickade kanalernas inköpare över Atlanten. Bachelor. Bachelorette. For Love or Money. Date My Mom. Jänkarna skulle alltid vara värst. Vissa fick svenska nyinspelningar när det inte fanns fler program att köpa för att mätta massorna. Sverige var inte sämre och delade även vi med oss av vår skörd.
Hur gärna skulle jag inte vilja se mötet där en driven kille på produktionsbolaget försöker sälja Bonde möter fru till den amerikanska marknaden. ”So, what we’re presenting here is a show known as Farmer Seeks Wife” skulle han börja och sedan proklamera hur originell den nya dokusåpan är och hur den skulle klistra fast USA framför burkarna. Den trötte, amerikanske köparen skulle sedan ge honom en skeptisk blick och svara: ”I don’t know, could you make it… like… Virgin Farmer Seeks Wife? And I’m not saying we’re looking for a young farmer stud or something like that, but more like... you know… 40-Year-Old Virgin Farmer Seeks Wife. Yeah, that’s what we want. And also, couldn’t we make the wifes like... playboy girls or something? Maybe we could... put one regular chick in there... and if he chooses her, he wins like a million dollars or something...? Yeah, that would be cool! I think we have a show!”
Varför kallas det ens “Reality TV”? Tror de verkligen att folk beter sig naturligt när de har kameror uppkörda i ansiktet från alla otänkbara vinklar? Och när människor i den verkligt verkliga världen (om den fortfarande finns) diskuterar programmen i fråga så låter det mer som en dramatiserad TV-serie. ”Tror du att han kommer välja henne? Men han snackade ju så mycket skit bakom hennes rygg med den där andra tjejen”. Naturligt, men förgäves, väntar jag på dramatiska Shakespeare-teorier som ”jag tror att alla kommer dö på slutet”.
Värst är att dokusåporna inte är ensamma om att hela tiden söka nya metoder att hålla kvar sina tittare. Nämnda TV-dramer befinner sig i samma situation. Inte längre verkar de kunna, eller för den delen vilja, förlita sig på karaktärs- eller dialogdrivna program, likt Oz. Istället får vi Lost. Evighetsberättelser. En serie som blev så populär att den nu gjort förankringar i vår verkliga värld. Fiktiva företag har dykt upp med egna hemsidor och TV-reklam. Virtuella pussel finns att lösa. Allt känns som en täckmantel för att dölja var serien egentligen är på väg någonstans. För ibland verkar den inte ens veta det själv. Frågorna hopas på varandra, utan svar i sikte. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske vi får reda på sanningen? Prison Break, en av de andra riktigt stora serierna just nu, har samma problem. När karaktärerna satt i fängelse låg spänningsmomentet i deras pusslande som var att ta sig ut därifrån, men så fort de kom utanför murarna var de inte längre tillräckligt intressanta för att hålla åtminstone mitt intresse på samma nivå som tidigare. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de åker fast igen?
Tursamt nog verkar vi gå mot bättre tider, om jag för egen del får tycka så. Dokusåporna har varit seglivade men verkar åtminstone smalna i den svenska tablån och TV-draman har en framtid i serier som suveräna Dexter. En serie som, trots att den genom mordmysterier blir ett pussel likt tidigare nämnda dramer, vinner mycket mer på karaktärs- och relationsutvecklingar. Eftersom den är baserad på en litterär förlaga har den dessutom ett självklart slut. Så länge man håller sig trogen skriften kan den inte fortgå i all evighet och varje avsnitt måste ha en eller flera vändpunkter som är viktiga för fortsättningen. Bara en sån sak ger oss tittare trygghet. Jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de kraschar på en mystisk ö?
Hur gärna skulle jag inte vilja se mötet där en driven kille på produktionsbolaget försöker sälja Bonde möter fru till den amerikanska marknaden. ”So, what we’re presenting here is a show known as Farmer Seeks Wife” skulle han börja och sedan proklamera hur originell den nya dokusåpan är och hur den skulle klistra fast USA framför burkarna. Den trötte, amerikanske köparen skulle sedan ge honom en skeptisk blick och svara: ”I don’t know, could you make it… like… Virgin Farmer Seeks Wife? And I’m not saying we’re looking for a young farmer stud or something like that, but more like... you know… 40-Year-Old Virgin Farmer Seeks Wife. Yeah, that’s what we want. And also, couldn’t we make the wifes like... playboy girls or something? Maybe we could... put one regular chick in there... and if he chooses her, he wins like a million dollars or something...? Yeah, that would be cool! I think we have a show!”
Varför kallas det ens “Reality TV”? Tror de verkligen att folk beter sig naturligt när de har kameror uppkörda i ansiktet från alla otänkbara vinklar? Och när människor i den verkligt verkliga världen (om den fortfarande finns) diskuterar programmen i fråga så låter det mer som en dramatiserad TV-serie. ”Tror du att han kommer välja henne? Men han snackade ju så mycket skit bakom hennes rygg med den där andra tjejen”. Naturligt, men förgäves, väntar jag på dramatiska Shakespeare-teorier som ”jag tror att alla kommer dö på slutet”.
Värst är att dokusåporna inte är ensamma om att hela tiden söka nya metoder att hålla kvar sina tittare. Nämnda TV-dramer befinner sig i samma situation. Inte längre verkar de kunna, eller för den delen vilja, förlita sig på karaktärs- eller dialogdrivna program, likt Oz. Istället får vi Lost. Evighetsberättelser. En serie som blev så populär att den nu gjort förankringar i vår verkliga värld. Fiktiva företag har dykt upp med egna hemsidor och TV-reklam. Virtuella pussel finns att lösa. Allt känns som en täckmantel för att dölja var serien egentligen är på väg någonstans. För ibland verkar den inte ens veta det själv. Frågorna hopas på varandra, utan svar i sikte. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske vi får reda på sanningen? Prison Break, en av de andra riktigt stora serierna just nu, har samma problem. När karaktärerna satt i fängelse låg spänningsmomentet i deras pusslande som var att ta sig ut därifrån, men så fort de kom utanför murarna var de inte längre tillräckligt intressanta för att hålla åtminstone mitt intresse på samma nivå som tidigare. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de åker fast igen?
Tursamt nog verkar vi gå mot bättre tider, om jag för egen del får tycka så. Dokusåporna har varit seglivade men verkar åtminstone smalna i den svenska tablån och TV-draman har en framtid i serier som suveräna Dexter. En serie som, trots att den genom mordmysterier blir ett pussel likt tidigare nämnda dramer, vinner mycket mer på karaktärs- och relationsutvecklingar. Eftersom den är baserad på en litterär förlaga har den dessutom ett självklart slut. Så länge man håller sig trogen skriften kan den inte fortgå i all evighet och varje avsnitt måste ha en eller flera vändpunkter som är viktiga för fortsättningen. Bara en sån sak ger oss tittare trygghet. Jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de kraschar på en mystisk ö?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
