Mer från det gångna året

Topplistan med filmer från det gångna inlägget är en början, men det fattas något. Inspirerad av andras årssammanfattning, kanske främst Axels givande genomgång, insåg jag att det finns fler saker jag vill lyfta fram från 2006 som populärkulturår. Att rangordna eller ta upp specifika händelser under det gångna året finner jag allt för svårt, så jag utelämnar det för denna gång.

Som naturligt steg kan vi från film gå över till musik. Jag har inte kunnat luta mig tillbaka för att rangordna några album specifikt, men vill ändå slå ett slag för tre plattor jag upptäckt bara de senaste veckorna. Först och främst Band of Horses debutplatta Everything All the Time. En skiva som har fått rulla många varv den senaste månaden. För bara någon dag sedan hörde jag dessutom bandet med det suspekta namnet +/-. Skivan heter Let's Build a Fire. Väl värt att kolla upp. Båda banden kan väl beskrivas som gemytlig indiepoprock. Dessutom så släppte ju min egna lilla indiedrottning Aimee Mann, något överraskande, en julskiva (Another Drifter in the Snow) som långt ifrån går av för hackor. Årets julplatta bjuder på en gnistrande gråzon mellan högtidens glädje och ångest. Några andra skivor i urval är:

• David and the Citizens - Stop the Tape! Stop the Tape!, svängigare än någonsin.
  
• Khoma - The Second Wave. Årets svenska skivsläpp.
  
• The Kooks - Inside In/Inside Out. Knappt tjugoåriga britter rockar upp 60- och 70-talet i ett enda långt feelgood-album.
  
• The Mars Volta - Amputechture. En skiva som delat lyssnarna i fler än två läger. Själv är jag fortfarande imponerad.
  
• Neko Case - Fox Confessor Brings the Flood. New Pornographers-sångerskans altcountryrock, av henne själv refererad till som "country noir", har årets finaste sång och de svartaste texterna sedan Nick Cave.
  
• The Sound of Animals Fighting - Lover, The Lord Has Left Us. En av årets mest spännande skivor. Experimentell rock med en ny överraskning bakom varje ton.
  
• The Strokes - First Impressions of Earth. "Stötarna" smutsar till sig och gör ett lyft efter den halvtråkiga andra skivan.
  

Låtar då? Liksom många andra år finns det ju alltid ett gäng låtar som spelas oftare än andra, ibland kanske för ofta rent av. En handfull kommer här:

• Band of Horses - The Funeral och Monsters. Två låtar som blev något av ett soundtrack för min bussresa söderut för två veckor sedan. Vackert gitarrpickande kombinerat med betryggande sångröster.
• The Blood Brothers - Camouflage, Camouflage. Om At the Drive-In hade haft ambitionen att anpassa sin musik till ett dansgolv så hade det nog blivit något i stil med första halvan av den här låten. Michael Jackson-doftande beat i refrängen, till postrockssång som flyter mellan gamla Cedric och Howlin' Pelle.
• David and the Citizens - What If Nobody Would Catch Us? "Catchy" är egentligen det bästa ordet at beskriva låten med. En låt som, trots sin vemodiga text, sätter fart på armar och ben.
  
• Kasabian - Empire. Årets klubbrock. Kanske inte så dansant ändå, men befriande styltigt och brittiskt samtidigt som den bibehåller sin värdighet.
• Obadiah Parker - Hey Ya. Årets cover. Ett bra exempel på hur man kan ta ett existerande verk och omvandla det till något helt nytt.
• The Sound of Animals Fighting - Skullflower. Konsist trumslagande till vackert ångestladdade röster. En låt man vill gunga katatonskt med huvudet till, utan att för den delen må dåligt.

Jag vet inte vad jag ska utse som årets bottennapp i musikväg, men största besvikelsen måste vara Moneybrothers övergång till Pengabrorsan. Hyllat som få skivor iår, smaklöst tycker jag. Många bra låtar som slaktas. När jag hörde hans version på My Morning Jackets Off the Record blev det för pinsamt för att ens lyssna vidare.

2006 var annars det året då jag följde fler TV-serier än någonsin tidigare. Bästa uppföljningen var den femte säsongen av 24, som är bland det bästa jag sett i dumburken. Bland nykomlingarna sticker framför allt Dexter fram, en befriande originell berättelse som till skillnad från många andra serier vågar förlita sig på karaktärsutvecklingen. En annan färgstark uppstickare var Heroes, medan Lost och Prison Break fortsatte sjunka mot avgrunden efter sina respektive formidabla startskott.

Till sist: En närstående röst sa till mig efter tidigare nämnda filmlista att jag även skulle lista de sämsta verken för året. Här kommer fem rullar att undvika, i bokstavsordning och i form av femordsrecensioner.

• Basic Instinct 2 - Läroboksexempel på överflödig, provisionsmjölkande uppföljare.
  
• Last Holiday - Outhärdlig kalkonkomedi, intelligensbefriad och sliskig.
  
• She's the Man - Odramatisk Shakespeareberättelse med fotomodellssnygga barnrumpor.
  
• Ultraviolet - Plastiga effekter, miljöer och skådespelare.
  
• World Trade Center - Pinsam propaganda på offrens bekostnad.