En ofullkomlig sömn från södern

With christmas trees and two thousand light bulbs
to beat the darkness and make it leave us;
clear a path for spring and summer, it doesn't help
'cause I always connect it to you.
And I saw space on a summer morning
but I'm still lucky, since I wasn't born into it.
And now it's time to finish and say goodbye,
so hear this song and ask yourself:
Is this all we get, is it never getting better than this?
And you're so far away from me.
David and the Citizens - Belly Full of Butterflies

Torsdagen den 21 december, klockan 12:10. Då rullar bussen iväg och jag kan inte sluta tänka att jag är på väg mot månader av längtan tillbaka till min nuvarande värld. Kommer jag någonsin kunna se Karlstad som hemma igen, som jag gjorde förr? Kommer det vara samma Umeå jag återvänder till efteråt? Själva praktiken och examensarbetet känns som ett avlägset problem i sammanhanget. Jag har knappt orkat tänka på det än.

Skoluppgifter har fått lida av mina svävande tankar. Inte förrän i mellandagarna eller efter nyår, då jag kanske äntligen har satt mig ner och sett mig omkring, kommer jag orka tänka på dem ordentligt. Jag skulle behöva en motivationsspruta. Dubbel dos.

Samtidigt är jag kluven. Jag vill träffa folket igen. Juldagsgänget. Tobbe. Pär. Daniel. Punger också, att inte få se honom förrän i sommar känns jobbigt just nu. Jag vet att andra människor jag träffar kommer att göra min dag. Bara att åter igen stå på Ekshärads mark, kunna hälsa på alla och veta att de känner igen en. Det kommer alltid finnas en hatkärlek i det momentet att återvända till.

Men vad händer sen? När julgranen slocknat?