Reality? Check.

I veckan avslutade TV4 sin senaste dokusåpa Bonde söker fru. Jag trodde vi hade fått nog av den sortens TV-program, men återigen har vi sugit åt oss av smeten likt tvättsvampar. Vad är det som får oss att fortsätta titta? Hela tiden lyckas de hitta nya vägar att locka oss till soffan. Exotism, pengavinster och pinsamheter. Hur absurda de nya idéerna än må vara, eller kanske just därför, har man radat upp show efter show. För svenskarna började det med Expedition: Robinson, sedan haglade det vidare. Big Brother. Farmen. Efter det blickade kanalernas inköpare över Atlanten. Bachelor. Bachelorette. For Love or Money. Date My Mom. Jänkarna skulle alltid vara värst. Vissa fick svenska nyinspelningar när det inte fanns fler program att köpa för att mätta massorna. Sverige var inte sämre och delade även vi med oss av vår skörd.

Hur gärna skulle jag inte vilja se mötet där en driven kille på produktionsbolaget försöker sälja Bonde möter fru till den amerikanska marknaden. ”So, what we’re presenting here is a show known as Farmer Seeks Wife” skulle han börja och sedan proklamera hur originell den nya dokusåpan är och hur den skulle klistra fast USA framför burkarna. Den trötte, amerikanske köparen skulle sedan ge honom en skeptisk blick och svara: ”I don’t know, could you make it… like… Virgin Farmer Seeks Wife? And I’m not saying we’re looking for a young farmer stud or something like that, but more like... you know… 40-Year-Old Virgin Farmer Seeks Wife. Yeah, that’s what we want. And also, couldn’t we make the wifes like... playboy girls or something? Maybe we could... put one regular chick in there... and if he chooses her, he wins like a million dollars or something...? Yeah, that would be cool! I think we have a show!”

Varför kallas det ens “Reality TV”? Tror de verkligen att folk beter sig naturligt när de har kameror uppkörda i ansiktet från alla otänkbara vinklar? Och när människor i den verkligt verkliga världen (om den fortfarande finns) diskuterar programmen i fråga så låter det mer som en dramatiserad TV-serie. ”Tror du att han kommer välja henne? Men han snackade ju så mycket skit bakom hennes rygg med den där andra tjejen”. Naturligt, men förgäves, väntar jag på dramatiska Shakespeare-teorier som ”jag tror att alla kommer dö på slutet”.

Värst är att dokusåporna inte är ensamma om att hela tiden söka nya metoder att hålla kvar sina tittare. Nämnda TV-dramer befinner sig i samma situation. Inte längre verkar de kunna, eller för den delen vilja, förlita sig på karaktärs- eller dialogdrivna program, likt Oz. Istället får vi Lost. Evighetsberättelser. En serie som blev så populär att den nu gjort förankringar i vår verkliga värld. Fiktiva företag har dykt upp med egna hemsidor och TV-reklam. Virtuella pussel finns att lösa. Allt känns som en täckmantel för att dölja var serien egentligen är på väg någonstans. För ibland verkar den inte ens veta det själv. Frågorna hopas på varandra, utan svar i sikte. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske vi får reda på sanningen? Prison Break, en av de andra riktigt stora serierna just nu, har samma problem. När karaktärerna satt i fängelse låg spänningsmomentet i deras pusslande som var att ta sig ut därifrån, men så fort de kom utanför murarna var de inte längre tillräckligt intressanta för att hålla åtminstone mitt intresse på samma nivå som tidigare. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de åker fast igen?

Tursamt nog verkar vi gå mot bättre tider, om jag för egen del får tycka så. Dokusåporna har varit seglivade men verkar åtminstone smalna i den svenska tablån och TV-draman har en framtid i serier som suveräna Dexter. En serie som, trots att den genom mordmysterier blir ett pussel likt tidigare nämnda dramer, vinner mycket mer på karaktärs- och relationsutvecklingar. Eftersom den är baserad på en litterär förlaga har den dessutom ett självklart slut. Så länge man håller sig trogen skriften kan den inte fortgå i all evighet och varje avsnitt måste ha en eller flera vändpunkter som är viktiga för fortsättningen. Bara en sån sak ger oss tittare trygghet. Jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de kraschar på en mystisk ö?