31 mars 2009

Lärarhumor (del 2)


Toalett vid Stjerneskolans lärarrum.

30 mars 2009

Ett plus i kanten

Som en uppenbarelse från ingenstans kom jag att tänka på ett sätt att motivera mig till att ta springturer under min planerade rekreations- och motionssommar. Surfade runt på hemsidan för Nike+ och fick spring i fötterna efter bara några minuters läsning!
Fast jag insåg att om jag vill kunna köra träning med hjälp av iPod så måste jag skaffa eller låna en Nano, eftersom utrustningen inte funkar på hårddiskspelare (gissningsvis hade Apple fått ersätta en hel drös söndersprungna diton annars).

Någon som har en iPod Nano att låna ut eller erfarenheter av Nike+ att dela med sig av?

28 mars 2009

Bakom ugglemasken

Filmkonceptet Watchmen har från ingenstans skapat en av de roligaste, mest informationsrika och snyggast utförda mockumentärerna jag sett på länge. Ett inslag ur ett CBS 60 Minutes-liknande tv-program (kallat The Culpeper Minute), där programledaren intervjuar karaktären Hollis Mason (även känd som den förste Nite Owl) om dennes autobiografi Under the Hood. Boken, och tv-inslaget, återberättar hur maskerade brottsbekämpare började dyka upp i landet och reaktionerna det väckte. Den täcker upp bakgrundsstorys för flera av karaktärerna.
Ett utmärkt komplement till fansen, men framför allt en oumbärlig nyckel för nytillkomna som tyckte det fanns för lite bakgrundsstoff i filmen. Den ungefär 40-minutiga kortfilmen kommer med all säkerhet ingå i den utlovat mäktiga dvd-utgåvan, tillsammans med en förlängd version av filmen som bland annat inkluderar Tales of the Black Freighter. Under the Hood ingår även på den enskilda dvd:n för den sistnämnda kortfilmen.

25 mars 2009

"I didn't mean to wake you up, but I really wanna show you something."

Peppen inför Spike Jonze nya film kan börja på allvar! Nu har en teasertrailer släppts för Where the Wild Things Are, baserad på boken av Maurice Sendak. Den har i teorin alla förutsättningar att bli den yngre generationens svar på The Neverending Story och den avskalade stilen på effekterna talar verkligen för det.
En intressant detalj är att Karen O, sångerska i Yeah Yeah Yeahs, har varit med och skrivit filmmusiken. Att sedan den vackra Wake Up av Arcade Fire ackompanjerar trailern gör ju inte heller någon ledsen.

The Mars Volta till Arvika!

Och plötsligt så fick man en definitiv anledning till att försöka passa in ett festivalbesök under sommaren. Trots många försök att komma loss så har jag aldrig fått se Omar och Cedrics gäng live. De spelar samma dag som Nine Inch Nails dessutom, så åtminstone en endagars känns inte avlägsen! Förhoppningsvis går det även ihop med det eviga dilemmat tid/pengar.

Peppa med en Spotify-länk!

23 mars 2009

Borne on the naked backs of murdered men

Nu har parallellstoryn till Watchmen släppts på dvd i staterna. Tales of the Black Freighter spelar en väldigt central, symbolisk del i serieromanen och har producerats som en animerad kortfilm på knappt 25 minuter för att ackompanjera biofilmen. Rykten gör gällande att de båda berättelserna ska sammanfogas i den av mig högt efterlängtade Director's Cut-utgåvan. Och sett till vilken roll Black Freighter har i förlagan så kan en varvning av animation och spelfilm fungera oväntat bra.
Även som självständig kortfilm är det klart sevärt, men ser man den som nytillkommen tittare enbart för den utlovade kopplingen till Watchmen kan man bli besviken, eftersom den är allt annat än uppenbar i nuläget. Behållningen är istället den likaledes trogna återberättningen och Gerard Butlers oväntat passande röstskådespel.

"Silent, but violent."

Hör opp nu, skivbolag och artister där ute! Värmlandspôjkera Daniel Wirtberg och Jonas Rudström är killarna ni vill ha för att regissera er musikvideo.
Ett urval (i fallande nyhetsordning) to prove my point:

Dada Life - Happy Hands & Happy Feet
Timbuktu - Välj Mej
Tingsek - Let it Shine
Detektivbyrån - Lyckans Undulat

Fler ekonomifällor för Hagfors

Hagfors anmäls till tv-programmet Lyxfällan. Ett tydligare tecken på att invånarna är missnöjda med sin kommun går väl knappast att få? Självklart är det en ekshäring som kommit på det snajdiga initiativet. Knappast för att det kommer bli verklighet av förfrågan (även om tanken på det eventuella programmet redan kittlar skrattstrupen), men skapa reaktioner och ge kommunen ett wake up call tycks det ju ha lyckats med när nyhetsartikeln (Aftonbladets version, dock) blivit en av de mest länkade i bloggosfären.

19 mars 2009

"We need a way to weaponize pumpkins!"

För alla de som kommer sakna Pushing Daisies, som lades ner alldeles för tidigt, kan jag rekommendera ABC:s nya komedi Better Off Ted. En serie med liknande, absurd humor, om människans underliga strävan efter nya, vetenskapliga upptäckter.
Pilotavsnittet var kanske inte det bästa jag någonsin sett, kanske var det rent av lite ljummet, men det lovar gott för fortsättningen att befästa sig hos tittaren, i takt med att karaktärerna utvecklas.
Sen är det nog alltid svårt för en halvtimmes-sitcom att fånga tittaren från första början. Särskilt de som försöker sig på en för formatet mer otraditionell humor.

18 mars 2009

En färgsprakande resa till efterlivet!

I väntan på att en Spotify-liknande tjänst ska dyka upp för film så får man gång på gång hålla tummarna för att de där riktigt bra kortfilmerna läggs ut på att annat vis för allmän beskådan. Och efter ett par år så har nu äntligen Our Man in Nirvana dykt upp på YouTube! Jan Koesters animerade hyllning till rockstjärnedöden, och gitarristens "liv" därefter, var en av de bästa upplevelserna på Umeå Filmfestival 2006. Tyvärr går det inte att använda sitens high definition-inställning för just den här versionen.

What makes the Irish heart beat

Amerikanska tv-serier och talkshows har för vana att uppmärksamma stora helgdagar i sina sändningar. I veckan hyllades det irländska arvet under St. Patrick's Day. Bäst var sångaren Glen Hansards två kontrasterande inhopp: En grym cover av REM:s Hairshirt hos Jimmy Fallon och en reprisering av sin roll i Once hos The Simpsons (i ett specialavsnitt som sändes exklusivt på brittiska Sky1).

Glen Hansard gästar The Simpsons:

Brandgula pinnjävlar!

Ett av de största hoten mot mitt pluggande tycks vara den fortsatta strömmen av beroendeframkallande minispel på Xbox Live Arcade. Senast i raden är Peggle. Ett pusselspel med barnsligt naiv design, men efter några få omgångar så gör min frustration gällande att gulligullet bara är en vilseledande förklädnad av något långt mer stimulerande. Peggle är en gigantisk utmaning med väldigt lång hållbarhet. Klart värt småslantarna det kostar.
Snart släpps dessutom uppföljaren till Puzzle Quest (i rymdmiljö, kallat Puzzle Quest Galactrix). För att inte nämna alla lockande fullpristitlar de kommande månaderna. Vad skulle jag inte ge för lite mer ledig tid.

16 mars 2009

Bra saker vecka 12:

  • The Road av Cormac McCarthy. Började läsa den postapokalyptiska Pulitzer-vinnaren på bussen från Stockholm. Otroligt medryckande redan en sjättedel in i boken. Kan Viggo Mortensen tolka fadersrollen ända upp på Oscars-nivå?
  • The Memory of Running av Ron McLarty. Senaste ljudboken som rullar i iPod:en är en rak, ärlig och trovärdig skildring av amerikanska livsöden. Ser redan Alfonso Cuaróns visionära filmatisering framför mig! Särskilt med tanke på att författaren själv står för manuset.
  • Watchmen-peppen fortsätter, även efter mitt biobesök! På onsdag (d.v.s. enligt amerikansk tv-tablå) tar sig South Park an att parodiera berättelsen. Mitt intresse för satirserien har saktat in rejält under senare år, men det ska bli spännande att se vad de hittar på. Dessutom var senaste avsnittet, där de kängade Disney och Jonas Brothers rejält, ett av de bästa på länge!
Appropå Watchmen så kan de som är någorlunda bekanta med berättelsen i någon form kolla in följande klipp med behållning. Stor humor!

15 mars 2009

"Tonight, a comedian died in New York."

Hur ska man sammanfatta en filmupplevelse efterlängtad i två års tid (om inte längre)? Jag har aldrig haft så svårt för att koppla bort en skriven förlaga från mitt mentala bildspel, som strax innan jag satte mig för att se Watchmen. Men det hjälpte ju föga. Kanske var det svårare än någonsin även för skaparna. Vid filmatiseringar av traditionella, skönlitterära verk finns inga färdiga bilder och karaktärsutseenden att följa.
Men på den punkten fanns inget att oroa sig över. Precis som lyxnörden Zack Snyder själv påstått i åtskilliga intervjuer så finns det en tydlig strävan i filmen att följa serieromanen till bästa möjliga exakthet. Den visar sig främst i de nästan identiska kostymerna, den bildlika sminkningen och kameravinklarna som på ett övertygande sätt härmar bildrutorna.
Skillnaderna är främst narratologiska. Befogade ändringar har gjorts både för att göra berättelsen mer vänlig för filmmediet i stort och anpassad för spellängden på 162 minuter. Bara ett fåtal, detaljpetiga ändringar har gjorts så gott som i onödan. Den mest irriterande, för egen del, var nog ett ögonblick som delvis omställde karaktären Rorschach från bokens tysta, utstuderade sociopat till ett mer handfast dito. Ett störningsmoment som kanske till stor del beror på min otroliga fascination för karaktären, en av mina absoluta "favoriter" i litteraturhistorien.
Filmen höll verkligen inte tillbaka när det gäller våld av det mest magstarka slaget. Den är inte fylld av det, men de få scenerna är brutala. Ännu mer magstarkt är det då att se filmen med fel publik, som otroligt nog lyckas hylla det nämnda våld som berättelsen i sig vill fördöma. I vårt fall var det en handfull killar som skrattade högt genom en oväntat brutal (försök-till-)våldtäktscen. Det är även anmärkningsvärt hur vissa lyckas gapskratta när de får se en blå penis för femte gången, medan folk rycker på axlarna åt det tveksamma sätt som kvinnor skildras på i rader av Hollywood-produktioner.
När vi ändå är inne på temat Dr. Manhattan. Filmens effekter var riktigt pråliga och den troligtvis ganska svåranimerade blå gubben framställdes med hyfsad dignitet, vilket ju krävs för att ge karaktären rätt respekt. Särskilt som de i filmen har ökat hans betydelse för berättelsens utveckling. Ett av mina favoritkapitel i boken, som återberättar Jon Ostermans omvandling, blev en förkortad men ändå ganska speciell del av filmversionen. Billy Crudups ominöst monotona röst passade också riktigt bra.
Musikvalet till filmen var väldigt intressant och försatte berättelsen till en annan sinnesstämning än den lästa. Vissa val var lika självklara som passande, sett till citeringar i förlagan (timingen på textraden "two riders were approaching" var väldigt effektfull). Sedan var öppningssekvensen, ackompanjerad till Bob Dylans The Times They Are a-Changin', ett annorlunda och väldigt lyckat anslag. Till och med de mer lekfulla styckena, som 99 Luftballons(!), smälte in oväntat bra. Sedan fanns det även närapå katastrofal användning av kända stycken, som alldeles för överanvända Hallelujah (i detta fall Leonard Cohens egna version) i en sexscen som kanske blev onödigt cheesy och långdragen. Även om den på sätt och vis också känns menad som en parodi. En väldigt mixad musikpott med andra ord.
Sammanfattningsvis är det en väldigt maffig filmupplevelse, som enligt mina medbesökare inte alls var särskilt svår att hänga med i för oinvigda (vilket den fått rejäl kritik för). För de som däremot läst och gillat serien kan jag bara understryka vikten av att se filmen så öppetsinnat som möjligt, hellre som ett eget verk vid sidan av förlagan snarare än en återgivning av densamma. Sen kan ni göra som mig och längta efter den beryktade cirka-tre-timmar-och-tre-kvart-Extended/Director's Cut-utgåvan på dvd.

Vill ni ha en all-out-nerdfest-recension av filmen (vilket några kanske väntade sig på den här sidan) så kan ni även lyssna på Kevin Smiths välsammanfattande besök hos /Filmcast podcast. Cirka tre timmar långt.

11 mars 2009

Bra saker vecka 11:

  • Shutter Island (eller Patient 67, som den heter på svenska). Börjar närma mig slutet på Dennis Lehanes väderruggiga berättelse. Ljudboksbiten som jag blivit så låter jag Peter Andersson läsa boken för mig. Och det med stor pondus och bravur. Den på papperet lovande filmatiseringen dyker upp i höst!
  • Vikariat. Bra cashflow med två heldagar bakom katedern, även om det kan tära en hel del på krafterna när man skickas till ett klassrum med energiska tioåringar. Men behöver en liten boost till ekonomin om min planerade (och allt mer troliga) "less work/more inspiration"-sommar ska gå ihop (som i korta drag går ut på mer kulturkonsumtion, -kreation och kroppsmotion än vad jag hunnit med under de senaste två åren).
  • Laura Prepons gästspel i How I Met Your Mother. Inte sett henne sedan That 70's Show slutade.
  • Stockholm. Drar iväg på weekendbesök till hufvudstaden på torsdag. Hälsa på bröderna, vänner och se Watchmen-premiären på Sveriges största bioduk. Lovande upplägg.

4 mars 2009

Doing the old switcheroo!

Nu är det igång. Jimmy Fallons version av Late Night har börjat sändas i USA och forum på nätet fylls med kommentarer som "I miss Conan" eller "Fallon sucks". Själv satt jag tämligen imponerad genom första programmet! Humorn är något annorlunda från tidigare, men så ska det ju också vara en helt ny show. Och för att från början vara sketchskådis hanterar den nye programledaren sina gäster väldigt väl.

Intryck efter första showen:
  • Öppningen. I en sketch (se nedan) möter Fallon och O'Brien varandra i sminkrummet. Conan hämtar sina grejer, Jimmy gör sig iordning för sitt allra första uppträdande. Ett ögonblick som på ett varmt sätt lämnar över stafettpinnen och samtidigt markerar Fallons styrka i sketcherna.
  • Nerverna. Fallon har fått mycket kritik över hela nätet för sin nervösa hållning under den inledande monologen. Men för fan people, har ni sett Conan O'Briens allra första program? Han var ju ett skeppsvrak hela första säsongen, ge det tid. Dessutom visade Fallon redan nu fantastisk kvickhet när det gäller att fånga publikens olika utrop och världsvant slängde tillbaka sarkastiska skämt. Det här kan bli riktigt bra.
  • The Roots! Det enda som överträffar idén att ha dem som husband är faktumet att de tackat ja och nu står på scenen i Rockefeller Center varje kväll. Deras tillbakalutade stil bäddar för en hel del roliga inhopp i sketcher.
  • Gästerna. Nu är väl just första veckan särskilt speciell, men drömgäster som Robert de Niro och Van Morrison redan i första programmet ger ju mersmak! Tills på fredag kommer Jimmy hinna beta av flera stjärnsmällar att göra honom varm i kläderna.

3 mars 2009

"Yo soy He-Man!"

Gårdagens inlägg om musiksagor och ljudböcker fick mig att tänka tillbaka på andra kravlöst rogivande minnen från barndomen. Vi som växt upp under Disneydags-eran har, bland andra skador som 80-talet fört med sig, fått förmågan att när som helst kunna sjunga med i ett slumpvis givet intro till någon tecknad serie. De är inpräntade i vår skalle som djupa hack i vinyl, redo att upprepas gång på gång.
Skadan har den roliga bieffekten att alla themes som har dubbningar på andra språk blir hysteriska, eftersom de om möjligt är än mer löjligt cheesy än den svenska.

Fem favoriter bland utländska intron:

5. Teenage Mutant Hero Turtles - Tyska versionen

4. DuckTales - Finska versionen

3. Masters of the Universe - Spanska versionen

2. Masters of the Universe - Danska versionen

1. Masters of the Universe - Finska versionen


Ganska tråkig topp-3 kanske, men det är tacksamt med mycket snack i introt! Dessutom roligt när He-Man låter lika trött som en Oddasat-presentatör på förstaplatsen.

Om du vänder på kassetten kan du höra hela berättelsen en gång till, och du behöver inte spola tillbaka bandet.

I veckorna har jag återupptäckt min gamla passion, ljudboken. Att lyssna på en berättelse istället för (eller i kombination med) att läsa den har en väldigt rogivande effekt på mig. Dessutom är det enkelt att effektivisera sysslor genom sitt "läsande". Länge sedan var det exempelvis så kul att köra bil eller att diska som när man lyssnar på en riktigt bra bok.

Jag tror att den behagliga känslan kommer från mitt ihärdiga lyssnande på musiksagor när jag var en liten spoling. Jag hade nog en handfull Titta Lyssna Läs, eller TITTA på bilderna. LYSSNA på sagan. LÄS i boken. som vissa kallar dem i sin helhet. Favoriterna var nog en He-Man-saga och en Ducktales-berättelse som kunde rulla tre gånger var per kväll innan mini-Magnus slumrade in.
Även de bästa ljudböckerna är de där uppläsaren lyckas spela rollerna och framföra en slags enmansradioteater. Ett ufo gör entré är ett starkt tips från förra veckan, Jonas Karlsson gör en suverän tolkning av berättelsen, varvat med delar lästa av författaren Jonas Gardell själv.

Sist men inte minst så är den lagliga tillgången på ljudböcker både stor och billig just nu. Till och med de mindre biblioteken har ett ganska bra urval, bara att låna hem och ladda iPod:en. Dessutom finns det riktiga fynd att göra på Tradera, fildelningskulturen har troligtvis fått folk att sälja av sig sina cd-böcker billigt. Många tunga titlar går för inte ens en femtedel av inköpspriset.

Och när du hör det här ljudet, så är det dags att vända blad.

1 mars 2009

"Just a matter of time, I suppose."

Five days from now, director Zack Snyder will either be the most beloved man in pop culture, or he will be dead - murdered by a chubby guy with bad hygiene wielding a replica lightsaber. What Snyder is attempting borders on insanity. To many, it is most certainly heresy. The chances that it could go very wrong are high, and if it does, you'd do well to get inside and lock your doors.
- Reed Tucker, New York Post

Sanningens minut är slagen i staterna. Nördeliten är på tå. På fredag har Watchmen premiär (en vecka senare här i Sverige, med lite tur sitter jag i en stor salongs biofåtölj i Stockholm vid tillfället) och de första recensionerna har börjat rulla in. Än så länge är det väldigt blandade åsikter kring filmen, men å andra sidan var inte heller serieromanen någon helt lättsmält historia.
Dessutom verkar en av de genomgående attityderna gentemot filmatiseringen vara att man främst kommer gilla den om man är ett tidigare fan av berättelsen. Exempelvis ger Kirk Honeycutt (Hollywood Reporter) kritik och påstår att skaparna vid inget tillfälle i filmen ger utrymme för nytillkomna att bry sig om berättelsen, medan Ian Nathan (Empire) sätter ett högt betyg och samtidigt håller med att det kan vara en nackdel att inte ha läst serien innan.
Kyle SmithNew York Post skyr emellertid inte sina hyllningsord. Han ger högsta betyg, kallar filmen för "nervkittlande sofistikerad" redan i rubriken och jämför den med flera av Stanley Kubricks verk och hur de togs emot på sin tid.