Ingen rast och ingen ro

Nordirland är ju som Monaco, fast för alkoholister.
- Andreas Terner

Det är fullspäckad vecka. Tre stycken hemtentauppgifter, som ska vara klara på måndag, är det som främst ligger och gror. Samtidigt lägger man naturligtvis tid på en hel del annat. Igår var det exempelvis ännu en Rekyl-sändning (glömde förvarna här denna gång) och det kom sig av någon anledning att jag på egen hand skötte både teknik och snack denna gång. CJ var med som mentalt stöd i studion, men vägrade snacka i micken. Fast jag tror att man sakta kan nöta in honom på radiospåret, han har ju radiovänlig röst så det förslår. Nåväl, det var en givande erfarenhet att få sköta allt själv. Hade dessutom med en recension av filmen Requiem for a Dream (temat för programmet var "Drömmar") som ni kan lyssna på här.

Såhär i hemtentatider återupptäcker jag ännu en gång hur snabb jag är på att fylla skrivbordet med allehanda papper och, ibland onödiga, atteraljer. Skönt att min nya plattskärm troligtvis dyker upp imorgon, arbetsyta är lika med arbetsro i min värld. Vore skönt om man kunde göra sig av med åtminstone två av uppgifterna innan helgen står vid dörren.

Bra just nu:

• Khoma - Har fått ett uppsving i mitt lyssnande (igen) och den fjärde november uppträder sommarens bästa liveband här hemma i Umeå.
  
• Seriefrossa - Förutom följetonger som Lost och Prison Break, som man redan nöter av under veckorna, så har det dykt upp flera andra lovande. Heroes har ryckt upp sig efter det halvdana pilotavsnittet och Terner har peppat såväl Studio 60 on the Sunset Strip som Dexter. Nice.

Inte så bra just nu:

• Festpeppen - Jag tar varje tillfälle i akt att festa just nu, det är ju trots allt den "sista" terminen som man har en konkret möjlighet att umgås med klassen. Alla verkar dock inte vara lika på, vilket blir tämligen frustrerande ju närmre vita skägg och bjällerklang vi kommer. Dessutom tycks jag vara en av väldigt få som (vill?) umgås i båda årskullarnas läger om helgerna. Mer integration! Get with it, dammit!
• Matvanorna - Kaffekopp till frukost, pastatallrik till lunch och knäckebröd till middag. You get the point.
  

Punger for President

Här är en sex eller sju år gammal film som några vänner till mig gjort. Något av en mockumentär om min kompis Mattias "Punger" Unger som planerar bli president över världen. Ganska kul för mig att se tillbaka på, eftersom Punger ju inte var mer än en grabbhalva vid 17 års ålder. En äkta klassiker. Visades på sin tid även i SVT:s ungdomsprogram Ramp.

The Crystal Caravan på SVT

Fick tag i senaste avsnittet av Login från SVT2, och klippte med hjälp av Final Cut ut styckena där The Crystal Caravan var med och testade mediaspelare. Det hela blev en ganska krånglig historia, med konvertering av filmformat och manuellt ljudsynk med hjälp av ProTools-inspelningar, vilket märks om man kollar noga. Ljudet ligger inte helt rätt, men efter mer än tre timmar en fredagskväll i övre red.lok. hade jag tappat omdömet något också. Men ändå, håll till godo!

Du står i vägen, jag kör över dig. Punkt slut.

Här är inslaget som jag, CJ och Tomas gjorde på TV-kursen, om Steve Galloway. Visst finns det mycket i inslaget man inte är helt nöjd med, dåligt med klippbilder och liknande. Men jag kan ändå se det om igen och om igen, mest för Steves sköna one-liners. Håll till godo!

Apsnygga filmaffischer

Har sedan det lilla skivomslagslistandet, som pågick i bloggetern under sommaren, funderat på att slänga upp några riktigt snygga, fiffiga och stilrena filmaffischer också. Här kommer några stycken

Den första, amerikanska affischen av Tom Tykwers film Perfume (Parfymen, 2006) var den som fick mig att återkomma till den här listan egentligen. Såg den för första gången idag (igår) och var omedelbart hänförd. Även om den europeiska (tyska) affischen är helt OK så står denna ut rejält. Stilrent, spännande och färger i White Stripes-estetik. Right up my alley, med andra ord. Dessutom fick den mig att tänka på ett av de absolut snyggaste t-shirttrycken som finns, vars bild ni ser under affischen. Skådespelerskan som syns i bild på postern är troligtvis Karoline Herfurth, som spelar en av rollerna i filmen. Ansiktsprofilen ser onekligen ut som hennes i vilket fall. Det ska bli kul att se henne i en mer seriös film, hon har ofta spelat i ganska trötta, tyska komedier trots att hon är en väldigt duktig aktris.

Apocalypse Now (1979), Francis Ford Coppolas egen tolkning av Joseph Conrads roman Heart of Darkness, har haft många olika affischer. Fast personligen tycker jag att det är denna, mer moderna version som är snyggast. Otroligt stilren färg- och designmässigt. De varma, flamröda färgerna stärker dessutom filmens namn och pekar åt en jämförelse av Vietnam med helvetet. Flodbanken och helikoptrarna i bilden är dessutom vitala delar av berättelsen och ger därför affischen ett bra värde som storyförmedlare.

Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964), ännu en film som haft ett otal variationer på sina posters. Men det är framför allt den liggande versionen jag gillar. Dels är designen enkel och snygg, dels känns det innovativt att inte alltid använda sig av det stående formatet. Även denna affisch har en bra storyförankring i sina illustrationer. Avslöjar inte för mycket för den som inte sett filmen, men säger den inbitne allt. Stanley Kubricks film har även en av de roligaste och mest experimentella filmtrailers jag känner till, trots att den har nästan ett halvt sekel på nacken.

Här är några ganska tidiga promotionaffischer som jag verkligen gillade, från Michael Gondry och Charlie Kaufmans film Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004). Förutom att de stilistiskt går väl ihop med filmens tema så blev de oerhört snygga när de dök upp på väggar eller som helsidor i tidningar, då det vid en snabb anblick verkligen ser ut som någon fysiskt slitit bort ögonen på pappersbilderna. De små papperslagren som syns i rivspåren stärker den illusionen avsevärt. Jag hade som en liten önskedröm när jag såg affischerna första gången, att rama in alla tre och hänga dem på rad i en hall eller liknande. Fortfarande en idé som jag skulle kunna tänka mig, även om den nog kräver ett något större boende än ett studentrum isåfall. Innan jag hade sett filmen tyckte jag mest att de var riktigt snygga och stilrena, med intressant budskap. I samband med filmen känns de fulländade, framför allt klart bättre än den alternativa affischen där Jim Carrey och Kate Winslets karaktärer ligger på den spruckna isen.

Det var ett litet smakprov på filmposters som faller mig i smaken. Fler kan dyka upp framöver! Vi har ju exempelvis inte ens gått in på Ryssland och andra östeuropeiska länders filmaffischer ännu, som ibland har den goda smaken att helt omdesigna dem och måla abstrakta bilder med utgång i filmens handling istället.

Rekyl - Tema: Krogen

Eftersom sändaren var trasig i tisdags sänder vi ett extrainsatt, ungefär halvtimmes långt program av Rekyl ikväll klockan 18:30. Temat för kvällen är Krogen och jag gör min debut som programhallåa i studion. Frekvensen är 102,3 som vanligt.

OCD and the ABC

Some English friends of mine are having an Ugly American party in honor of the 4th of July. We're gonna toss back a coupl'a cold brewskis, watch the ball game and not use the metric system.
- Daphne Moon, Fraiser

Det finns en väldigt speciell sida av mig själv som jag ännu inte delat med mig av här. Jag menar, jag är en otroligt okomplicerad människa egentligen och relativt spontan. Jag tar allt som det kommer och ogillar att planera saker allt för långt i förväg. Jag har inte heller något större behov av ordning i mitt liv. Inte nämnvärt i vilket fall.

Men, det finns en detalj som följer mig slaviskt i mitt, och ibland andras, hem. Bokstavsordningen. Min enda tvångstanke i livet. Min nemesis. Den finns överallt. Bokhyllan, filmsamlingen och CD-väskan. Jag kan inte lyssna på playlisten i min Winamp förrän jag klickat "sort list by title". Inte sätta mig till ro förrän jag ordnat om filmerna så de nya DVD:erna ska hamna på rätt plats. Hellre lägger jag dem någon annanstans i rummet under tiden än att ställa dem på fel plats i hyllan.













Av någon anledning ser jag dock inget problem eller hinder med denna mani. Det är bekvämt att alltid veta var man har någonting när man behöver det. Dessutom är det som en gemytlig rit, att jämföra med vilken annan hobby som helst antar jag, när man får sortera in några nyförvärvade tingest i sina bibliotek.

Gu' hass di taler, dässa!

Ikväll sänds avsnittet av 100 höjdare! som spelats in i Värmland. Som jag nämnde i ett av sommarens inlägg så stötte jag på Filip & Fredrik (som i press och TV-priser ju numera framstår som en enda person) i min hemort Ekshärad. Så det blir intressant att se om de har med nått material därifrån. Om inte annat finns det ju spännande människor lite varstans i det landskapet. 21:55 i Kanal 5.

Sleepless in Physics Alley

Some people think they're always right.
Others are quiet and uptight.
Others they seem so very nice.
Inside they might feel sad and wrong.
Twenty-nine different attributes.
Only seven that you like.
Twenty ways to see the world,
are twenty ways to start a fight.
The Strokes - You Only Live Once

Jag kunde inte sova inatt. Jag vet inte vad det var som höll mig vaken, men mina tankar kretsade kring både djupa och ytliga ting. Relationer och färgen på tapeten. Kärlek och bananen jag åt till mellanmål. Min dygnsrytm hade en längre tid krupit in på nattens småtimmar, så det var nog oundvikligt att jag en natt skulle hamna en handfull timmar ensam med mina egna tankar.

Man ser inget större hopp om att somna heller, när man lägger sig på rygg med båda händerna bakom huvudet och stirrar upp i rummets tak. Den äggskalsvita ytan förvandlas till en silverduk, dit mina mest bisarra funderingar projiceras och blir till filmen om mitt liv som jag inte har någon större förhoppning om att någon kommer ta del av. Och när jag väl tror att denna b-produktion i självaste verket är en dröm och man äntligen somnat in, så vänder jag huvudet och blir motbevisad av väckarklockans ödesmättade, röda siffror. 06:45. Morgonstund har ångest i huvudet. Till slut slumrar jag till, bara för att vakna en timme senare och gå till dagens föreläsning.

Passande nog har jag utsett Fear of Sleep av The Strokes till veckans låt. Har varit inne i ett Strokes-stim överhuvudtaget den senaste tiden. Sedan såg jag trailern till The Science of Sleep, där regissören (och tillika musikvideogeniet) Michael Gondry tagit till vara på låtens innebörd ypperligt.

An ode to the people down the hallway

Först går nån tjej fram och klagar hos chauffören att det är för kallt och att han ska skruva upp till minst 47 grader, sen blir det iskallt åt armen intill fönstret men bastu för fötterna, senare skruvar personen framför dig ner sin stol så du har hans huvud i knät och när det gått sex timmar tar batterierna i freestylen slut.
- Johan Råberg om att ta bussen mellan Stockholm och Umeå.

En era går mot sitt slut. Den första personen i korridoren, sedan jag kom hit, har flyttat ut. Det är Ola i dörren bredvid som nu flyttat in med sin flickvän på Ålidhöjd. Det känns lite konstigt. Vi har bara bott grannar lite mer än ett år, men det kommer bli ovant att inte se honom lika ofta.

Imorgon flyttar den nya grannen in. Träffade honom igår när han satte upp sin namnskylt på postlådan. Kalle heter han, men på namnlappen stod det "C-J". Så jag misstänker att även han, liksom CJ i klassen, egentligen heter Carl-Johan. Eller kanske Carl-Jan? Nä.
Tur är i vilket fall att han redan har ett annat smeknamn, så det inte blir massa förväxlingar.

Det händer även annat här i korridoren. Idag fyllde Meis år. Hon har varit hemma på Gotland över helgen, men kom "hem" under dagen. Lagom till kvällsfikat som jag ordnat. Jag har haft städvecka, så tidigare under dagen har jag dammsugit korridorsutrymmena, plockat med disken och liknande. Så fort det slutat regna ska jag ta ut återvinningsskräpet också, inte så kul att bära runt en stor kartong med mjölkpaket m.m. som suger åt sig varje droppe fukt. Hur som helst, den som har städvecka brukar av tradition bjuda resten av korridoren på fika under söndagskvällen. Jag kände mig lite duktig idag, så jag bakade cappuccinobrownies, eller hur man vill kalla resultatet. Det blev ganska lyckat i vilket fall, alla verkade nöjda.

Utom Johan då, som tappat aptiten efter all chips och saltlakrits han livnärt sig på under dagen.