Bocken är död

[Josef och Henrik har snott en paj på nyårsfesten och vi sitter i bilen på väg hem.]
Jag: Vad har du där för något?
[Henrik tittar skräckslaget på mig och drar sakta pajen längre ifrån mig.]
Henrik: Va? Det här? Nej, det är inget speciellt...
- Protect the loot!

Ja, det har varit några mycket inaktiva veckor från min sida här. Främst skolarbete har tagit udden av min kreativitet och ork, men jag ska ändå försöka sammanfatta lite av det som hänt.

Juldagen tillbringades på Folkets Hus i Hagfors, som alla andra år. Det var dock förvånansvärt bra stämning och ganska trevligt. Vi hade dessförinnan tagit några öl hemma hos Pär i Ekshärad och genomfört vår traditionella minijulafton mellan vännerna. Den brukar gå ut på att man skaffar en klapp till det ungefärliga värdet av ett Linné-porträtt och sedan lottas de ut inom gruppen. Jag hade köpt Fatih Akins film Gegen die Wand (Mot Väggen), som till slut hamnade i Daniels händer (Wirtberg, that is). Det matchade perfekt, han var nog den som skulle uppskattat den presenten mest.
Juldagen avslutades med en efterfest i en lägenhet någonstans på Gärdet. Sedan delade vi på en taxi till Ekshärad (även om det fortfarande känns som att jag, Punger och Pär betalade mycket mer än vad vi behövde) och jag kinesade i en bäddsoffa i casa Westling.

Under mellandagarna hälsade Victoria på. Hon hade ett väldigt tight schema eftersom hon bara var hemma en vecka från London, så vi hann så gott som bara ta en kopp kaffe och utbyta julklappar. Hon fick The New Pornographers Twin Cinema eftersom jag tycker det är en av förra årets bästa plattor. Av henne fick jag Keith Jarrets liveskiva med solokonserten från Köln. Grymt bra. Sedan blev det ett hastigt farväl och jag blev tvungen att återgå till mitt skolarbete.

Över till nyårsafton. Även då höll vi till hemma hos Pär till en början. Det var jag, Pär, Per och Punger som trollade ihop en trerätters middag, bestående av getost-och-honung-toast (beiget, men gott), lövbiff med klyftpotatis och nån slags kaneläppelfyllda smördegsfickor med tillhörande glass. Jag hade trollat ihop några skivor med musik och till dess toner slängde vi gemensamt ihop födan med glada minor och gröna flaskor i köket. Per ordnade dessutom till sin deliciösa och för mig redan legendariska senapsdressing till salladen och sedan kunde vi som kungar avnjuta både maten och varandra sällskap några timmar. Efter det gick vi de fåtal meter som ligger mellan Pärs hem och hembygdsgården för att kolla in festandet där. Det var ganska kul att se massor av bekanta ansikten igen.
Senare på kvällen (mycket sent t.o.m., strax före hemfärd) gjorde sig dock obygdsmentaliteten påminnd och det skulle gruffas och bråkas utanför. Jag blev anklagad för att ha haft sönder någon slags julbock av granris som stod vid ingången. Eller rättare sagt påstods "jag eller någon jag känner" ha haft sönder den. De orden påvisade ganska tydligt hur bra koll personen i fråga hade på läget. Jag försökte förklara för honom att orden som kom ur hans mun inte hade något sammanhang alls, men det var till synes bortkastad tid att försöka prata sansat med honom. För att undvika någon form av gruff tog jag mig istället de fem sekunderna det krävdes att laga skrället hellre än att käfta emot ännu längre. Föga förvånande verkade beskyllaren lite besviken över faktumet, han hade av allt att döma gärna fortsatt argumentationen med mer än bara munnen. Man har börjat räkna med att det alltid blir någon slags gruff när man är på fest i hembygden. Klyschigt, stereotypt, jobbigt, men sant. Jag var mest förvånad över att jag inte såg något sånt under juldagen i Hagfors, det är ju ett nästan lika säkert jultecken som tomten annars.
Efter den festen åkte vi hur som helst ett gäng (jag, Janina, Josef, Henrik, Petter, Erik och Markus) hem till Hole där vi satt uppe ett bra tag och stojade och drack. Lite halvnaket hoppande i snön hanns det också med. Även om jag redan vid hemkomsten var redigt dragen så tryckte jag i mig en hel del rödvin, vilket gjorde sig betalt strax före sänggång och bäddade för den nyårsdagstraditionella "jag-lär-mig-inte-av-mina-misstag-bakfyllan".

Efter den kvasitraditionella pizza- & filmkvällen som avsked med vännerna någon dag senare så åkte jag tillbaka till Umeå natten till den femte. Sedan dess har jag kämpat med dygnsrytmen som inte riktigt vill infinna sig på en rimlig nivå. Inatt sov jag dock ytterst lite, så jag kommer nog sussa gott tills morgongryn när jag går och lägger mig.
Det var skönt att vara hemma ett tag, men jag har inte så mycket emot att vara tillbaka i Umeå heller. Mer än dessa eviga skoluppgifter som inte vill ta slut, vill säga. Men bara den här veckan går över så börjar man kunna urskilja ljus i tunneln. Då är det praktiksökan och liknande som ska ordnas istället.

Yeay christmas, boh anxiety

Punger till Robin: Åh, sparar du också småpengar i en burk?
Jag: Det gör jag också. Jag kallar den för "Reskassan".
Punger: Jag kallar den "Småpengar på burk".
- Yeah, well...

God jul på er allihop! Nu sitter jag några timmar in på julaftonen. Ännu är mitt huvud ångesttyngt av skolarbetet bredvid tangentbordet som hånflinar mig i ansiktet. Fast jag blir så illa tvungen att försöka släppa allt sånt nu, för annars blir min jul förstörd av att jag bara sitter och tänker på det. Julafton och -dag ska jag helt ägna åt att må bra och umgås med vänner och bekanta.

Nu ska jag packa den sista klappen. Må väl!

Han får aldrig sin klänning klar

Vafan gör'u, dra tillbaka förhuden!
- Karlstadskille blir nästan nerpissad av Josef inne på Nöjesfabrikens damtoalett.

Det blev en riktigt rolig helg till slut. Spelningen i fredags var bra och sällskapet var roligt. Från början var det tänkt att jag och Tobbe även skulle gå på tanktömningen på Kåren på lördagen, men det ebbade ut i en slapp kväll hemma hos Petter istället. Min kropp var helt slutkörd av hoppande och etanolkonsumtion. Hos Petter satt han, jag, Tobbe, Josef, Markus och broder Daniel och tittade på Charles Bronson-rullen som gick på TV och skrattade åt så gott som allt vi pratade om.

Det lider mot jul och jag börjar bli alltmer stressad. Inte över julhandlandet, det har jag ordnat med så gott som helt. Det som betrycker mig alltmer är skolarbetet. Dels är jag inte helt klar med restuppgiften jag fick för att frånvara i fredags, dels så vet jag inte hur jag ska ta mig tid med uppfiften som ska vara klar den 3:e januari. Jag får nog ta och dedikera åtminstone en av mellandagarna till skolan så jag har den biten ur världen.

Nu fortsätter skrivandet och kaffedrickandet.

That's life for ya

Petter: Ja, men vem fan är sämst här när det gäller att bedöma kyckling då!
[Tobbe ser skyldig ut]
Petter: Skiter i att vaccinera sig, drar till Bulgarien och äter jävla kycklingkebab på strandpromenaden! Det är fan som att knulla med en afrikansk kvinna på ett sjukhus!
Tobbe: Fast godare...
- Tell me more, Tobias...

Mindre än en halvtimme till Hellacopters. Det var det här jag offrade den sista skoldagen för. Och visst är jag nöjd. Jag är förvisso avundsjuk på de som har seminariet bakom sig, eftersom jag svettas precognitiala droppar inför åtanken att göra min restuppgift, men det känns för tillfället värt det. Det kan bero på min promillehalt i blodet, på folket som är här eller bandet som ska stå på scenen ikväll, vem vet?

Ännu är juluppehållets framtid oklar. Vad händer på dagen före julafton? Vad händer på juldagen? Vad händer på nyår? Men om man bortser från dessa direkt påverkande frågor måste jag erkänna att jag inte kunde längta mer efter att få återse Umeå och alla människor där som jag håller varmt om hjärtat.

Nu börjar det bli mycket fyllesnack (-skrift?), så jag övergår till rocken i talarna igen. Take care!

Ett sista avsked

With our grill
in disguise,
we've got more
lives than I
ever dreamed
you could own
at one time.
There's a shake with the shock and a gift off with them.
They carry the dust of the failing wisdom.
For you there's not any warning
and love is five in the morning.
The New Pornographers - Star Bodies

Nu är det bara tre timmar kvar innan jag står nere vid tågstationen redo att kliva på vagnen som ska föra mig mot de värmländska skogarna. När jag började plugga här uppe trodde jag aldrig det skulle kännas så vemodigt bara att åka hem några veckor för att fira jul. Höstterminen här uppe har varit bättre än jag någonsin hade kunnat hoppats på. Massor av nya vänner som jag blir lika glad var gång jag träffar och får umgås med.

Beställde tågbiljetten förut som ska ta mig tillbaka till Umeå efter nyår. Redan kvällen den 4:e januari reser jag från Karlstad. Börjar måndagen den 9:e och det såg inte ljust ut att få tag i nån slags resmöjlighet under den helgen. Men det ska nog bli bra, när jag kommer fram på förmiddagen den 5:e så börjar nog andra bekanta att långsamt droppa in i orten också.

Nu stundar den sista packningen. Jag ösnkar alla bekanta i Ume god jul och gott nytt år och att ni dyker upp hela och friska i mitt liv om några veckor igen! Take care.


Pjäxa som granfot tyckte vi var innovativt.

Christmas is cancelled

Det vi ska göra är inte så svårt. De här fyra timmarna vi har idag är egentligen inget annat än ett koncentrat på A- och B-nivå... Så vad vi gör är väl egentligen att gå igenom 60 poäng på fyra timmar.
- Inte svårt, Staffan?

Jag har aldrig känt mig så sönderstressad inför ett stundande ondo som efter dagens skoldag. Förutom de två redan ganska saftiga uppgifterna som jag hade att jobba med under jul så fick jag en inte helt nådig kompletteringsuppgift eftersom jag uteblir från seminariet på fredag. Jag får dra igång med den första grejen direkt jag kommer till Karlstad på onsdag, annars så kommer uppgifterna att hänga i hasorna på mig under mellandagarna.

I helgen var det fest, den sista före hemresa för min del (och för de flesta andra gissar jag på). Det var en perfekt avslutning på terminen. Alla var råpeppade. Vi inledde med förfest hemma hos Lenitha, där alla blev lagom på lyran. Jag och CJ delade på en vinflaska och toppade med några öl. Sedan drog vi vidare till Club Masoud på Läkarvillan, vilket ju inte ligger särskilt långt bort från henne. Där var stämningen på topp, baren var billig och alla var väldigt danspeppade. Dagen efter hade jag en av de där riktigt jobbiga bakfyllorna. En sån som håller i hela dagen och som har en obotlig trötthet och en torka i kroppen som inte går att släcka med alla vätskor i världen.

Nu ska jag packa vidare. Känner på mig att jag kommer glömma något väsentligt, men det gör man väl alltid? Känner så alltså, inte nödväntigtvis verkligen glömmer något. Känner egentligen inte riktigt för att åka just nu, jag mår mest dåligt av alla stressande tankar. Helst av allt vill jag bara gå och lägga mig och sova några dagar i streck.

Grattis, Örjan!

Nu är det här livet snart slut, då är det livet efter detta som gäller...
[Djup tystnad]
Och då menar jag ju pensionen, naturligtvis.
- Vår föreläsare Karin om sin framtid.

Idag var Örjan från klassen med på Jeopardy. Glömde förvarna om det här, så de jag känner i söder missade det troligtvis. Han vann dock dagens omgång, så han kommer tillbaka i TV imorgon i form av stormästare. Klockan 18:20. Så, nu hann jag säga det denna gång åtminstone.

Börjar känna av allt mer att det snart är dags att åka hem. Känner stressen växa inom mig och tankarna flyger genom huvudet. Framför allt det tighta schemat som givits oss oroar mig. Egentligen ska vi exempelvis ha en föreläsning den 3:e januari. Men eftersom den inte är obligatorisk kommer den nog inte bli av eftersom alldeles för många i klassen inte ens är från Umeå, så då blir det förvisso den måndagen den 9:e som gäller. Ändå känns det jobbigt, eftersom jag redan kommer hoppa seminariet nästa vecka. Kursen är ganska lästung, så det vore skönt att få höra någon berätta så mycket som möjligt om det hela med ord också.

Sedan början av veckan så har jag även utvecklat ett starkt beroende i form av Betapet, d.v.s. Alfapet på nätet. Ni som såg Jeopardy hörde Örjan berätta en hel del om det och jag tycker det är något alla ska prova på. Mycket roligt och bra tidsfördriv. Highly addictive är det dock, som sagt.

Beer and cockiness equals tannenbaum

Jag: Jaha. Ja, det är en sån där avmagnetiseringsklump.
Ola: Är det en vedertagen fackterm?
- Diskussion kring elkabeln till Xbox:en.

I fredags var det korridorsfest. Det kom inte en enda person från klassen hit, men det var roligt ändå. Det kom trots allt gäster till de andra i korridoren, och korridorsgrannarna själva var väldigt kul att festa med också. Efter middagen i början på kvällen började vi vandra runt från rum till rum och lyssna på musik/dricka alkohol. Jag, Johan och Ola hade alla whiskey hemma, så vi tog ett glas var i de tre rummen.

När klockan började ticka mot ett antal timmar efter midnatt fick vi så en underlig men vid tidpunkten genial idé. Vi skulle ha en julgran i korridoren. Laddade med färddryck, kamera och en såg gav vi oss ut till utkanterna av Ålidhem och började leta efter det mest vackra trädet vi kunde hitta. Resultatet blev både en vanlig julgran samt en "bordsgran" samt ett mycket roligt dokument i form av ett tjugotal bilder och 12 stycken filmklipp i halvminutslängd.

På lördagen var vi så alla väldigt trötta. Vi blev förvisso stolta över vårt verk när vi kom ut i hallen och såg granen halvt lutande mot trappen (inte konstigt när den till en början bara hade en ölburk som fot), men ingen av oss hade särskilt mycket ork till något. Jag bestämde mig därför ganska tidigt att hoppa det planerade festandet den kvällen och slappade dagen igenom. Tillsammans med alla andra "pinenappers" (Ola, Johan och Emma) satte jag mig för att titta på The Last House on the Left, den gamla skräckklassikern och Wes Cravens debutfilm. Ingen av oss hade sett den och vi ville skrämma lite liv i oss igen. Ärligt talat var jag också väldigt nervig och pirrig innan filmen. Det lilla jag hört om filmen innan pressade upp mina skräckförväntningar i höjd med de jag hade strax före jag såg Motorsågsmassakern i elva- eller tolvårsåldern. Det slutade dock med att vi alla satt och skrattade åt de reklamfilmsusla skådisarna och den vågade, men sjukt misslyckade, musiksättningen. Det hela var som en blandning mellan Stefan & Krister-buskis och den sortens skräckfilm som högstadieelever spelar in på sin fritid vid något tillfälle med absolut ingen budget och någon farsas videokamera.

Resten av kvällen fortsatte med filmtittande. Först försökte jag kompensera skräckbesvikelsen tillsammans med Ola och Johan genom att titta på Land of the Dead, men den erbjöd inte heller särskilt mycket mer än lite medveten malplaceringshumor (något som Romero alltid varit duktig på). Efter det lät vi helt enkelt TV:n ta över filmvalet och tittade på Rounders, vilket också blev dagens bästa.

Denna vecka har varit min sista städvecka före jul. Under dagen dammsög jag allehanda barr som var vår stolthetssymbol fört med sig och till den avslutande fikan idag "bakade" jag mjukpepparkaka (med hjälp av Kungsörnen, that is). Sedan skyndade jag mig ner till tvättstugan och tvättade för bara någon timme sedan, eftersom jag började få lite väl med klädbrist i garderoben. Nu sitter jag och våndas lite inför morgondagen. Då börjar den, vad man skulle kunna kalla, sista veckan. Det är det ju egentligen inte, men det känns så eftersom jag åker hem redan på tisdagen veckan därpå. Det jobbiga med det hela är att det verkar bli en ganska jobbig slutspurt, vilket inte passar mig som redan gått och längtat till juluppehållet i ungefär en halv månads tid.


Julkul. Ola ansar granen något före hemvandringen.

Source critics, motherfucker!

Det är en sån där så kallad... oral nedsmutsning...
- Hans Wiechel om ordet "dock".

Sitter så förbannat frustrerad framför datorn. Försöker skriva på recensionen av Torsten Thuréns bok Källkritik, men det kommer inga ord ur skallen på mig. Sedan jag började med själva skrivandet av texten så har det nu gått närmare fem timmar. Visst, jag har tagit pauser och velat runt och väl egentligen inte gjort så mycket av just skrivandet, men det är av den enkla anledningen att när jag sätter mig för att låta fingrarna hamra på tangenterna så händer ingenting.

Imorgon ska vi ha korridorsfest här. Det har dragits ut på det länge nu (första helgen vi hade tänkt att ha den var då jag åkte hem på överraskningsbesök), men det har alltid kommit andra evenemang emellan för alldeles för många i korridoren. Får hoppas att jag lyckas bli klar med recensionen i tid imorgon så jag är hemma tidigt nog för att hjälpa till med förberedelserna och ändå städa lite på mitt eget rum.

Det slog mig även förut, som så många gånger tidigare, att jag måste komma igång med att träna snart. Blir förbannad på mig själv bara jag tänker på alla veckor som gått sedan jag senast tänkte på det, som hade kunnat använts till effektiv träning. Vet inte varför jag alltid drar ut på det, men jag glömmer av nån anledning alltid bort att ens försöka komma igång. Bara man har gjort det så brukar det ju rulla fint av sig självt. Det är jobbigt att komma in i den tankegången så nära jul också, då man inte vill något hellre än bara ge sig hän åt all underbar mat och det slappa levernet. Istället sitter man sedan där med köttbullen på gaffeln och ser resten av människorna runt bordet skjuta in ännu en prinskorv i gapet. Då är man inte så hungrig längre.

Inte så praktiskt

You've claimed all this time
that you would die for me.
Why then are you so surprised
when you hear your own eulogy?
Tool - Eulogy

Det ser dystert ut på praktikfronten. Har börjat tappa hoppet om att överhuvudtaget hamna någonstans. Har nu sökt till Karlstads-Tidningen, vilket är den sista lokala nyhetstidningen i den staden. Efter det så blir jag tvungen att söka på alla möjliga håll. Sista essen i ärmen är någon gratistidning i stil med Newz, som någon påpekade i en kommentar till förra inlägget, eller kanske Stockholmstrakterna eftersom Niklas ju håller till där nuförtiden. Fast Stockholm har hela tiden kännts som the last resort. Stället jag undersöker om absolut inget annat funkar. Vet dock inte varför jag känner så.

In other news, det snöar tungt ute för tredje kvällen i rad. Det börjar bli riktigt massivt med snö ute. Mycket trevligt och fint. Gillar att vakna upp och se en näst intill orörd snöbädd innan jag går till skolan, med undantag för några gång och cykelspår. Med tanke på att jag ännu inte lyckats införskaffa någon ljusstake eller ett annat julpynt till mitt rum så är det det enda som inger julkänslor vid det ögonblicket. Och tankarna på jul och ledigt är vad som får mig att kämpa vidare dessa sista veckor.

Om ungefär en vecka är det deadline för denna termins utgåva av mitt kompendie The Raging Raven. Har försökt ordna ihop allt som ska vara med i det, men ännu saknas vissa delar. Som Rynell-intervjun exempelvis, som jag egentligen tänkte ha skrivit klart till morgondagens Inkognito-möte. Fast när man väl sitter med den så är det så mycket svårare än man tror. Man vill ju gärna göra det bästa av den. Något som jag däremot HAR donat ihop är två stycken årsbästalistor (tio-i-topp som de ser ut nu) för film och musik. Fram tills deadline är de dock ännu aktiva, eftersom saker ju kan ändras om jag ser/hör något nytt. Framför allt vad gäller film märkte jag häromdagen att jag varit förvånansvärt dålig (enligt mina mått mätta) på att se film från i år. Därför ska jag försöka avverka några lovande grejer den kommande veckan så de får en ärlig chans att komma in på listan. Samtidigt passar jag naturligtvis på att vidga mitt perspektiv på året musikalbum, även om jag redan nu har avsevärt mycket mer material att jobba med i den listan.

Imorgon kommer förhoppningsvis boken på posten som ska vara recenserad på fredag. Då hinner jag kanske trots allt med allting som jag tänkt mig.