Film 2009

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2009 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. (500) Days of Summer
Vad utgör ingredienserna för en romantisk komedi? Namnet föreslår kärlek och humor, men vi tittare har också blivit nötta med en sliten schablon för hur filmer i genren ska vara framställda. Man möter kvinna. Kärlek uppstår. Komplikationer följer. Konflikten löser sig. Man och kvinna lever lyckligt i alla sina dagar. (500) Days of Summer lyckas vara en underhållande film och samtidigt bryta denna traditionella linje. Tittarna får uppleva en kärleksrelations våndor från en av karaktärernas perspektiv, på sätt som nog de flesta kan relatera till. Frågor som "skulle jag inte ha sagt så?" eller "verkar jag galen om jag köper en present åt henne?" bollas fram och tillbaka i huvudet tills vi knappt vet vad som är värt att tillägna vår tid alls längre.
Förutom en realistiskt svart och ändå annorlunda rolig take på kärlek, åtrå och dating så har filmen två riktigt fina huvudroller i Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel. De har dessutom en bra kemi som, även om vägen är krokig och alla utvägar känns omöjliga, får oss att hoppas på ett lyckligt slut.

9. Man on Wire
Beroende på vilken genre vi väljer att tillräkna fjärdeplatsen i denna lista, så kan Man on Wire vara förra årets bästa dokumentär. Den vann också rättvist en Oscar för samma bedrift, trots att den jämfört med filmer om klimathot och liknande spörsmål har ett ganska banalt tema: Den djupa drivkraften att vilja gå balansgång mellan tvillingtornen till World Trade Center i New York. Olagligt, säger sig kanske självt, ingen myndighet skulle ha gått med på att låta en privatperson göra det ens under kontrollerade former.
Personen i fråga är i detta fall Philippe Petit, en excentrisk fransos med fäbless för balans- och trapetskonster. Filmen återberättar hans självbiografi, om hur han genomförde sin dröm i New York år 1974 och vilka påföljderna blev. Autentiska och tillika hissnande foton och filmupptagningar från träningar, genomförande och intervjuer varvas med iscensatta återberättelser av vad som hände innanför tornens väggar. En annorlunda film om människans spirituella drivkraft och vilja att vara del av något större.

8. Star Trek
Häromdagen visades Mission: Impossible III på tv. Mamma hade tittat på den och jag kom hem till mina föräldrar lagom för att återuppleva filmens slutuppgörelse. Ändå minns jag tillräckligt mycket från storyn för att förstå karaktärernas handlande, vilket bland annat visar på regissören J.J. Abrams känsla för att göra oss uppmärksamma på detaljer. En färdighet han hade stor användning av när han gav sig på den heliga nördgraal, Star Trek.
Jag har tidigare, bland mycket annat, nämnt att den här filmen fungerar ypperligt både som inkörsport för nytillkomna tittare och klockren uppföljare för erfarna trekkies. Anledningen är en spännande uppbyggd storyline som involverar svarta hål och tidsresor, något som Abrams ju även provat lyckan med i sin tv-serie Lost (med gott resultat dessutom). Både i fallet M:I-III och fallet Star Trek har Abrams dessutom lyckats damma av två filmserier, baserade på gamla tv-program, som närmast kunde liknas vid sjunkande skepp. De började bli så löjliga att ytterligare försök till fortsättning mest kändes som upprepade ansatser att mjölka pengakossan. Att samma person lyckats vända på den steken vid två separata tillfällen, och göra halvdöda följetonger intressanta igen, är en otrolig bedrift.
Nu har jag hyllat sönder Abrams arbete och inte nämnt flera av de andra bra sakerna med den här filmen, men de låter jag er upptäcka själva!

7. Watchmen
Jag hade aldrig längtat så länge efter en film tidigare som när jag satte mig i Heron Citys gigantiska biosalong i Stockholm för att se Watchmen. Med tanke på de många år av förväntningar som låg bakom mig så fanns det en uppenbar risk för besvikelse, det liksom låg i luften. Nio månader senare kan jag emellertid konstatera att det här är den definitiva seriefilmatiseringen, åtminstone om vi snackar adaptioner som håller sig trogna originalet. Närmre Alan Moores epos än så här hade man aldrig kunnat komma på vita duken! Estetiken andas samma luft som serieromanen och förutom några nödvändiga ändringar är filmberättelsen nästan en bildlig kopia.
Detta har naturligtvis skapat nya frågetecken. Exempelvis kan man undra om Watchmen någonsin kommer tilltala en bredare publik, eftersom den bisarra människosynen och mörka satiren består och gör filmen till allt annat än en skolskenshistoria av ordinarie Hollywood-mått. Några av mina funderingar kan ni läsa om i mitt inlägg från i våras.

6. The Limits of Control
Ett ord som är återkommande i recensioner, eller egentligen i all form av tyckande, är ordet "pretentiös". Nio gånger av tio används detta ord i en negativ kontext, trots att ordet till sitt ursprung inte har något ogynnsamt över sig. Idag trängs dock värdiga förklaringar som "anspråksfull" och "utmanande" med bland annat beskrivningen "arrogant" bland ordets synonymer. När någon påstår att en film är pretentiös så är min vanligaste tolkning att de uppfattar den som för svår eller krävande att titta på, men sen när ska det behöva vara något dåligt? Är det inte upp till skaparen att avgöra hur hon eller han vill förmedla ett budskap genom sitt verk? The Mars Volta gör pretentiös musik och den är helt fantastisk. På liknande vis är det med The Limits of Control. Och några fler rullar av Jim Jarmusch, även om jag vanligtvis har svårt för hans arbete.
Detta utlägg får stå ensamt som filmmotivering för denna gång, men ni kan även återbesöka mitt tidigare inlägg om filmen.

5. Changeling
Det här måste vara en av det gångna årets klart mest underskattade filmer alla kategorier. Visst har den fått sin beskärda del av hyfsad kritik, men det har i övrigt knappt snackats kring den alls. Mest underligt är kanske att den fått stå i skuggan av regissören Clint Eastwoods andra rulle från 2009, Gran Torino, som inte alls imponerade på mig särskilt mycket mer än att påvisa Clintans fortsatta förmåga att även agera i en huvudroll.
Ändå har Changeling det mesta vi kan begära av en lyckad film. En dramatisk och mystisk story, som på köpet har en tydlig verklighetsförankring och fantastisk scenografi med imponerande rekvisita. Sist, men viktigast, så har den otroliga skådespelarprestationer. Angelina Jolies porträtt av en frustrerad förortsmor är hennes bästa rolltolkning någonsin, åtminstone vad jag kan minnas. Hon hade helt klart förtjänat den där guldstatyetten i våras.

4. Waltz with Bashir

Originaltitel: Vals Im Bashir
Teckning och animation fortsätter leva under fördomen att de i huvudsak görs för en ung eller rent av barnslig publik. Oavsett hur ofta man hör att filmer från exempelvis Pixar är lika givande för vuxna som för deras barn så är det alltid tydligt vilken som är målgruppen, åtminstone i Hollywoodsfären. Ett exempel på detta är Oscarskategorin för bästa animerade film, hur ofta har vi någonsin sett en mörkare eller mer seriös rulle i den kategorin? Persepolis var väl den första som bröt nämnda barriär, men varför inte även Waltz with Bashir fick den äran är svårt att förstå. Å andra sidan förärades den att kämpa bland de utländska produktionerna på samma gala, mot bland annat förstaplatsen på denna lista.
Filmens skapare Ari Folman målar upp en drömsk och ibland komiskt vriden, men aldrig orealistisk, bild av konflikten i Libanon i början av 80-talet. En berättelse som i sig hade varit stark nog att fylla en spelfilm eller dokumentär, men tillsammans med Folmans animation blir den något ännu större. Ett tidlöst dokument över krigets förstörelse, infami och grundlöshet.

3. Synecdoche, New York
Jag ska inte hymla med att jag är ett otroligt stort fan av manusförfattaren Charlie Kaufmans arbete! Många gånger har jag frågat mig om det krävs starka droger för att komma på de idéer han plitar ner eller om Kaufmans huvud helt enkelt svämmar över av galenskap. Av samma anledning så var jag något orolig över att han inte skulle ha tillräcklig kontroll i skapandet för att själv kunna regissera något av sina egna manus, men Synecdoche, New York visade sig vara en förhållandevis sammanhållen rulle. Samtidigt som den är spretig, ologisk och absurd, på ett fantastiskt bra vis.
Kaufman har redan i tidigare berättelser tagit upp problematiken med konstnärligt skapande, kanske framför allt i filmen Adaptation., men våndan och ångesten som nämnda skapande för med sig har kanske aldrig varit så tydlig på film tidigare som när den förmedlas av Philip Seymour Hoffmans karaktär Caden Cotard. En stark upplevelse för alla som någon gång tvivlat på sin egen förmåga.

2. Inglourious Basterds
Jag var mer än lite skeptisk när jag fick höra om Quentin Tarantinos senaste filmkoncept. Framför mig såg jag en Kill Bill i världskrigsmiljö, med snabba klipp och otidsenliga dialoger. Men förutom att slå mina fördomar på fingrarna så lyckades filmen till och med imponera på samtliga punkter.
Jag vet inte vad mer jag kan tillägga än det som tidigare nämnts i mitt inlägg från strax efter bioupplevelsen. Det jag ändå vill påpeka ännu en gång är vilken oväntad vändpunkt den här filmen kan bli i Tarantinos karriär, eftersom han visar prov på ett filmskapande som egentligen är raka motsatsen till de snabba klippen och det snabbrusande berättandet som på sätt och vis blivit hans varumärke. Plus att kvartetten som hjälpt honom att casta skådisarna till den här filmen borde ha säkrat sina arbetsplatser för en bra tid framöver. Vem hade någonsin annars vågat ge den internationellt okända 50-åringen Cristoph Waltz chansen att mästra rollen som ärkeskurk? Och kanske får nu även August Diehl det internationella genombrott som jag efterfrågade i förra årslistan.

1. Revanche
Liksom många filmer som tidigare fått sig en plats på mina topplistor så finns tyvärr årets bästa film inte att köpa på dvd i Sverige. Det är underligt på flera vis. Den borde exempelvis tilltala en svensk publik, genom ett berättande som är snarlikt det som Roy Andersson producerar. Eller för den delen en stämning som samspelar med Tomas Alfredsons krypande filmatisering av Låt den rätte komma in. Dessutom var filmen nominerad till en Oscar för bästa utländska produktion, men förlorade mot den svagaste rullen i hela konkurrensen.
Eftersom jag ägnat ett tidigare inlägg till att hylla den här filmen så kan jag inte tillägga något mer än: gå och se! Eller rättare sagt: importera! Rullar av den här tyngden i berättandet syns tyvärr sällan nuförtiden.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

• Boy A
• Encounters at the End of the World
• Lars and the Real Girl
• Max Manus
• Milk
• Revolutionary Road
• State of Play
• The Wrestler
• Up
• Zombieland
  

År 2009 såg jag totalt 245 filmer. Totalt var det 352 timmar och 33 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 86 minuter.