Sockerchock!

90 procent är skräp och av resten så gjordes mer än hälften på 70-talet.
- Jag chattar polisfilmer.

Somnade inte förrän efter klockan fem inatt. Det börjar bli ganska tröttsamt att ligga vaken länge (eller ja, uppenbarligen inte "tröttsamt" som i "jag tror jag somnar"), men jag tror jag har insett nu vad boven i dramat är. Socker.

Det är somewhat två år sedan som jag senast köpte godis, sockersnacks eller choklad som var avsett till mig själv. Att sluta med det var mitt första steg mot ett sundare liv och bättre studentekonomi. Däremot slutade jag inte äta någon av delarna, utan tackade gärna ja om det bjöds. Nu är jag hemma över jul, en högtid med uteslutande energipackad föda. Dessutom äts det varannan timme och däremellan sticker folk till en chokladbit eller två i din hand. Överskottsenergi är ett för litet ord för att täcka upp situationen.

Nåväl, när på året ska man annars få njuta av att stoppa sin kropp likt en kalkon? Det är ju inte precis som om jag hade världens bästa dygnsrytm innan jag kom hem till Ekshärad.

Karamellkungens största konkurrenter

Bullbaronen
Chokladkejsaren
Daimdiktatorn
Fudgeführern
Gelégeneralen
Glassguvernören
Godisguden
Gräddgreven
Kolakonstapeln
Lakritslorden
Mintministern
Mumsmonarken
Pralinprinsen
Sockertsaren
Sötsakssergeanten

And then they go flying in the London fog

Vafan, är det kostym som gäller på nyårsfesten? Jag som har så bra klädsmak, kan jag inte få leva ut den då?
- Höga tankar, Josef.

Kom till Stockholm med någon halvtimmes försening igår. Utan mat på över tio timmar satte jag mig till slut hemma hos Niklas, med pastejmacka i handen och Filmkrönikan/Seinfeld på TV. Tröttad av resandet somnade jag som en stock på soffan, som liksom det mesta andra underlag här i världen var himmelsk jämfört med sängen hemma i korridorsrummet.

Idag började sen krånglet. För de som inte känner Niklas kan berättas att han kan bli ganska (host) kinkig när saker inte går som han vill eller planerat. Särskilt om det gäller materiella ting, som bilen eller elektronika. Det började när han skulle åka till jobbet, då jag fortfarande låg och sussade i stillhet. Han hade glömt en lampa på i bilen, så en arbetskamrat fick svänga förbi och ge honom starthjälp. Efter det har bilstereon krånglat oavbrutet. "Batteriet har nog problem med slutsteget", eller vad Niklas hade för teori.

Hur som helst, när han kom hem åkte vi och letade runt efter Biltema ute i Huddinge i någon timme. Såg det precis när vi åkte förbi avfarten, vilket försenade oss rejält. Väl där köpte vi en luftmadrass i dubbelbäddsstorlek, vilken Janina och Petter skulle sova på när de anlände.

Planen var att Janina först skulle komma från Ekshärad/Karlstad med tåget strax före 20:00 för att följa med och hämta Petter på Arlanda strax före midnatt. I väntan på att schemat skulle inträffa började jag och Niklas äta mat och titta på film, Niklas redan märkbart irriterad av att saker inte fungerat som det skulle. Rätt som det är så börjar hans förstärkare till högtalarsystemet att krångla. Och till slut la den av helt. Nog för att han tog det förvånansvärt bra, men jag höll mig tyst för att undvika vulkanutbrott.

Efter film och mat ringde vi Janina. Hennes tåg var nästan en timme försenat. Samtidigt som vi väntade kollade vi Arlandas och även Heathrows (där Petter skulle mellanlanda) hemsidor. Anledningen var att han skulle ha hört av sig till Janina när han kom till London, planerad tid ca. 13:30. Han hade vid åttatiden fortfarande inte ringt. Svaret på gåtan var ohyggligt väder och dimma samt offantligt stark jultraffik i den brittiska södern. Vi åkte för att hämta Janina.

När det var gjort och vi hade handlat lite småplock på närmaste öppna mack återvände vi hem och ringde runt (vid något tillfälle alla tre i respektive mobiler) för att kolla läget med vår försvunne vän. Rätt som det är ringer han själv upp oss. Han har just anlänt på Heathrow, men det finns inga tecken på att ta sig därifrån varken under natten eller hela morgondagen. Janina blir naturligtvis tokigt frustrerad, jag och Niklas lusläser avgångar på samtliga brittiska flygplatser. Omäktiga att sätta oss in i situationen somewhat hundrade mil härifrån har vi till slut inget val än att lämna Petter åt hans öde och ber honom höra av sig så fort det händer något nytt.

Där är vi nu. Jag känner mig lite stressad att hjälpa honom komma hem till familjen över jul. Han har trots allt varit i Indien sedan augusti, det vore förjävligt för honom att snubbla på mållinjen.

De tre syskonen Bergström här i Stockholm kommer sova med telefonen intill öronen inatt. Och jag hoppas vi klarar oss utan Hulken-liknande utbrott från Niklas sida när allt det här kan komma att kulminera. No offense, Nicki.

En ofullkomlig sömn från södern

With christmas trees and two thousand light bulbs
to beat the darkness and make it leave us;
clear a path for spring and summer, it doesn't help
'cause I always connect it to you.
And I saw space on a summer morning
but I'm still lucky, since I wasn't born into it.
And now it's time to finish and say goodbye,
so hear this song and ask yourself:
Is this all we get, is it never getting better than this?
And you're so far away from me.
David and the Citizens - Belly Full of Butterflies

Torsdagen den 21 december, klockan 12:10. Då rullar bussen iväg och jag kan inte sluta tänka att jag är på väg mot månader av längtan tillbaka till min nuvarande värld. Kommer jag någonsin kunna se Karlstad som hemma igen, som jag gjorde förr? Kommer det vara samma Umeå jag återvänder till efteråt? Själva praktiken och examensarbetet känns som ett avlägset problem i sammanhanget. Jag har knappt orkat tänka på det än.

Skoluppgifter har fått lida av mina svävande tankar. Inte förrän i mellandagarna eller efter nyår, då jag kanske äntligen har satt mig ner och sett mig omkring, kommer jag orka tänka på dem ordentligt. Jag skulle behöva en motivationsspruta. Dubbel dos.

Samtidigt är jag kluven. Jag vill träffa folket igen. Juldagsgänget. Tobbe. Pär. Daniel. Punger också, att inte få se honom förrän i sommar känns jobbigt just nu. Jag vet att andra människor jag träffar kommer att göra min dag. Bara att åter igen stå på Ekshärads mark, kunna hälsa på alla och veta att de känner igen en. Det kommer alltid finnas en hatkärlek i det momentet att återvända till.

Men vad händer sen? När julgranen slocknat?

Krossa klockorna!

Now we're out of time,
I said it's my fault.
It's my fault.
/
Can't make good decisions.
It won't stop.
I can't stop.
/
Give me some time,
I just need a little time.
Give me some time,
I just need a little time.
The Strokes - You Talk Way Too Much

Fan vad saker går snabbt. Det är inte ens två veckor kvar till jul, vilket betyder att jag teoretiskt sett borde sitta i något slags fordon söderut om ungefär en vecka. Och jul, ja det har aldrig varit en så hemsk högtid som iår. Inombords gråter jag redan. Lämna Umeå, människorna, klasskamraterna. Många av dem kommer jag inte få se förrän i slutet av maj.

Imorgon är det avskedsfest på Gula Villan. Byggnaden bredvid Norrlandsoperan som har stått bostad för CJ, Titti och Elli. Någon dag senare kommer alla tre vara borta och stället kommer aldrig bli sig likt igen. Frågan är om staden någonsin kommer bli det för mig, med alla människor som försvinner. Det är som om en betongvägg närmar sig min skalle i oväjbar hastighet. Aldrig tidigare har jag varit i större behov av att stanna klockan. I mitt huvud ekar Casablancas sträva ord, nästan som om även han ber till högre makter för vår skull.

Give 'em some time, they just need a little time.

True stories - Kapitel I: Studiebesök på Vägverket

Föreläsare: På följande tabell kan vi alltså se hur många som hitills omkommit i den svenska trafiken det här året.
Elev: Räknas drive-by:s?

Reality? Check.

I veckan avslutade TV4 sin senaste dokusåpa Bonde söker fru. Jag trodde vi hade fått nog av den sortens TV-program, men återigen har vi sugit åt oss av smeten likt tvättsvampar. Vad är det som får oss att fortsätta titta? Hela tiden lyckas de hitta nya vägar att locka oss till soffan. Exotism, pengavinster och pinsamheter. Hur absurda de nya idéerna än må vara, eller kanske just därför, har man radat upp show efter show. För svenskarna började det med Expedition: Robinson, sedan haglade det vidare. Big Brother. Farmen. Efter det blickade kanalernas inköpare över Atlanten. Bachelor. Bachelorette. For Love or Money. Date My Mom. Jänkarna skulle alltid vara värst. Vissa fick svenska nyinspelningar när det inte fanns fler program att köpa för att mätta massorna. Sverige var inte sämre och delade även vi med oss av vår skörd.

Hur gärna skulle jag inte vilja se mötet där en driven kille på produktionsbolaget försöker sälja Bonde möter fru till den amerikanska marknaden. ”So, what we’re presenting here is a show known as Farmer Seeks Wife” skulle han börja och sedan proklamera hur originell den nya dokusåpan är och hur den skulle klistra fast USA framför burkarna. Den trötte, amerikanske köparen skulle sedan ge honom en skeptisk blick och svara: ”I don’t know, could you make it… like… Virgin Farmer Seeks Wife? And I’m not saying we’re looking for a young farmer stud or something like that, but more like... you know… 40-Year-Old Virgin Farmer Seeks Wife. Yeah, that’s what we want. And also, couldn’t we make the wifes like... playboy girls or something? Maybe we could... put one regular chick in there... and if he chooses her, he wins like a million dollars or something...? Yeah, that would be cool! I think we have a show!”

Varför kallas det ens “Reality TV”? Tror de verkligen att folk beter sig naturligt när de har kameror uppkörda i ansiktet från alla otänkbara vinklar? Och när människor i den verkligt verkliga världen (om den fortfarande finns) diskuterar programmen i fråga så låter det mer som en dramatiserad TV-serie. ”Tror du att han kommer välja henne? Men han snackade ju så mycket skit bakom hennes rygg med den där andra tjejen”. Naturligt, men förgäves, väntar jag på dramatiska Shakespeare-teorier som ”jag tror att alla kommer dö på slutet”.

Värst är att dokusåporna inte är ensamma om att hela tiden söka nya metoder att hålla kvar sina tittare. Nämnda TV-dramer befinner sig i samma situation. Inte längre verkar de kunna, eller för den delen vilja, förlita sig på karaktärs- eller dialogdrivna program, likt Oz. Istället får vi Lost. Evighetsberättelser. En serie som blev så populär att den nu gjort förankringar i vår verkliga värld. Fiktiva företag har dykt upp med egna hemsidor och TV-reklam. Virtuella pussel finns att lösa. Allt känns som en täckmantel för att dölja var serien egentligen är på väg någonstans. För ibland verkar den inte ens veta det själv. Frågorna hopas på varandra, utan svar i sikte. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske vi får reda på sanningen? Prison Break, en av de andra riktigt stora serierna just nu, har samma problem. När karaktärerna satt i fängelse låg spänningsmomentet i deras pusslande som var att ta sig ut därifrån, men så fort de kom utanför murarna var de inte längre tillräckligt intressanta för att hålla åtminstone mitt intresse på samma nivå som tidigare. Men jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de åker fast igen?

Tursamt nog verkar vi gå mot bättre tider, om jag för egen del får tycka så. Dokusåporna har varit seglivade men verkar åtminstone smalna i den svenska tablån och TV-draman har en framtid i serier som suveräna Dexter. En serie som, trots att den genom mordmysterier blir ett pussel likt tidigare nämnda dramer, vinner mycket mer på karaktärs- och relationsutvecklingar. Eftersom den är baserad på en litterär förlaga har den dessutom ett självklart slut. Så länge man håller sig trogen skriften kan den inte fortgå i all evighet och varje avsnitt måste ha en eller flera vändpunkter som är viktiga för fortsättningen. Bara en sån sak ger oss tittare trygghet. Jag tittar såklart tacksamt vidare. Nästa gång kanske de kraschar på en mystisk ö?

Trötthetens spratt

Skulle precis stänga av musiken på datorn och gå till sängs, när jag tittade upp mot MTV på den tystade TV:n. Jag vet inte om jag är dum i huvudet eller trött, men jag lovar och svär att Darin (låten heter tydligen Perfect) synkade perfekt med Tools Prison Sex i nära en halvminut. Roligast idag. Inatt.

80-tal! Nostalgi! He-Man!

Är bara tvungen att dela med mig av det här. En av de mest sönderspelade VHS:erna i familjen Bergströms stuga under början av 90-talet, torde var den innehållande filmen The Secret of the Sword. Det är den tecknade långfilmen om He-Man, som även fungerade som pilotavsnitt till spin-off-serien om hans syster She-Ra (märk genustänket i deras namn). Att den sågs flitigt beror väl främst på tre löjligt grabbiga pojkar, knappt fyllda tio.

Tankade för något år sedan ner filmen när jag, otroligt nog, hittade den på en DC-hub. Märkte snabbt att att jag av filmen i sig inte kunde nå nostalginivån jag var ute efter. Anledningen är att familjen Bergströms gamla kassettkopia av filmen var den tyskdubbade.

Men. Introduktionslåten är fortfarande den samma. Och hur löjligt pudelrockig, högtravande svulstig eller motbjudande kitchig den än är, så framhäver den en alltid lika nostalgisk gåshud över hela min kropp och ger mig behagligt kalla kårar längs ryggraden. Jag förväntar mig inte att ni ska förstå. Se bara filmintrot.

En helg på gula villan

Att han är alkoholist är ju ett lyxproblem.
- Tomas om Persbrandts hunkighet kontra sunkighet.

Såhär i slutskedet av gulvillans varande, eller åtminstone av dess kollektiv, så har jag tillbringat en stor del av min fritid där. Nästan bosatt mig, skulle man kunna säga. Den här helgen var ett praktexempel.

Fredag:
Efter skolan sticker jag hem och hinner bara plocka ihop min Xbox innan det är dags att dra ner till stan. Väl framme kopplar jag in krysskartongen och det är bäddat för en TV-spels- och Idolafton. Hannes hade för någon vecka sen satsat pengar på att Erik skulle ta hem shiten, så han svettades väl mest av alla just den här kvällen. Det åts ostlagda kex och dracks några öl och lite vin.
Titti och Elli var inte allt för impade av vårt grabbiga TV-spelande senare på kvällen och med CJ:s krånglande dator blev det inte mycket till filmtittande som alternativ heller. Men vi fortsatte att köra några set tennis, backar på brädan och krockar i rallyt. Men några timmar efter midnatt hade även våra ögon fått nog.


Lördag:
Idén var att jag och CJ skulle haft en heldag. Kollat lite affärer på stan, lagat mat, fått ordning på hans dator och avsluta med dans på tidernas sista Community. Det började istället med att jag sov onödigt, men härligt, länge. När jag väl kom tillbaka till gulvillan så hann jag bara ta en snabb titt på datorn, sen var vi mitt uppe i att sänka våra öl. Hannes och Örjan kom förbi, och tillsammans med tjejerna satt vi och drack, pratade och lät På spåret hålla sällskap i bakgrunden.
På Norrlandsoperan var det fullsatt som vanligt. Halvtimme-trekvart i kön. När man väl kom in var det ändå jätteluftigt och inte alls folktätt. Som vanligt. Men en fin stämning var det, med There is a Light that Never Goes Out som avslutande låt. Och när melodin var slut fortsatte allsången någon minut till.

Söndag:
Dehydrerad av bakfylla och med en hes, sträv hals så drog det ihop sig till adventsbakning. Hannes och Örjan återvände för att rulla deg och även Johan, Tomas och Jenny dök upp. Något besvikna var vi dock, eftersom vi hoppats på en uppslutning av gigantiska mått. Men massor av pepparkaka och saffransdoft i köket fick vi ihop! CJ var riktigt sliten och satt mest framför TV-spelet under kvällen. Själv dämpade jag det hela med alldeles för mycket koffein, både hos kollektivet och här hemma på kvällens korridorsfika. Resulterade i att jag låg sömnlös till nästan klockan 6 på morgonen.

Måndag:
Mer jobb med CJ:s dator. Äntligen fick jag bukt på skrället.