Back with a flix fix

Ouff, den troligtvis längsta av skrivpauser jag gjort hittills från det här stället! Som vanligt inte helt frivilligt, jobbuppstart efter sommaren och andra förpliktelser har väl varit partners in crime.

Bland mycket intressant som hänt sedan slutet på juli så får väl ändå det pågående "streamingkriget" i Sverige, mellan olika VoD-tjänster som vill regera marknaden, vara bland det mest aktuella. Särskilt när  redan på förhand upphaussade Netflix smög sig in för några veckor sedan så exploderade snacket i feederna. Mycket eftersom Spotify-prenumeranter får testa det gratis fram till nyår.
Utbudet på Netflix och flera andra streamingtjänster är väldigt begränsat än så länge, licensavtalen tar en jäkla tid, men det finns några guldkorn att kolla in. Här är ett försök till fem inte allt för uppenbara tips att hitta på Netflix just nu:

Hemligheten i deras ögon (El secreto de sus ojos) - Mörkt, spännande och oscarsvinnande kriminaldrama från Argentina. En vid tillfällen väldigt innovativt filmad historia som får alla svenska dussinpolisfilmer att se snöbleka ut och till och med ligger på en ganska stadig placering på IMDb:s Top 250-lista.

Louis C.K.: Chewed Up - Netflix har en drös stand up comedy-shower att visa upp vid lansering och Louis C.K. visar med den här rutinen från ett antal år sedan varför han är en av de ohotat bästa i branschen. Får inte missas!

Misfits - Den fantastiskt säregna, brittiska superhjälteserien(?) finns äntligen att beskåda för alla, lagligt och med svensk text! En väldigt smutsig och annorlunda vision av människors hantering av övernaturliga förmågor, med välskrivna karaktärsutvecklingar och storylines. Säsong fyra började i Storbritannien igår, de första tre finns att se på Netflix nu!

Party Down - Ännu en serie som blivit tragiskt förbisedd av svenska distributörer och kanaler, om jag inte missat något. En sitcom i The Office-anda om avslagna individer (ofta misslyckade birollsskådisar) som jobbar för en cateringfirma i Los Angeles. Många träffsäkra skådisar, bra timing och välskriven dialog. Väldigt förvånad att den aldrig slog större.

Persepolis - Filmatiseringen av Marjane Satrapis fantastiska serieroman är minst lika bra som förlagan (kanske tack vara hennes involvering i projektet) och utvecklar upplevelsen än mer med sin musik och sitt språk. Och den utmärkta, animerade tolkningen av Satrapis teckningar. En vacker och engagerande berättelse om en iransk tjej som ser tillbaka på sin uppväxt under Iranska revolutionen.

Ett sevärt antiklimax

Det kan inte vara enkelt att bygga en uppföljare till vad allmänheten har kommit att uppfatta som den kanske bästa superhjältefilmen, och av många rent av som en av de bästa filmerna, genom tiderna. Kanske var det också vad som blev Christopher Nolans fall, pressen i att försöka överträffa sig själv och skapa en än mer episk installation. För det ska sägas från start att The Dark Knight Rises har alla ingredienser för att vara en fantastisk avslutning på trilogin, som intressanta karaktärer, en stark och tydlig manusidé och storslagna actionsekvenser som får tittaren att gapa.

Delarna skapade till slut en förvisso mörk och mustig, men även ljummen och förhållandevis blek soppa. Störst brott verkar ha begåtts i klipprummet, eftersom filmen trots sina knappa tre timmar misslyckas fatalt i sin dramaturgiska uppbyggnad. Det finns alldeles för lite koppling mellan scenerna, karaktärernas känsloreaktioner inför vad som händer är helt off om inte helt intetsägande och berättelsen hoppar runt mer plötsligt än en hemredigerad familjesemester-VHS från 80-talet. Helhetsintrycket är ett forcerat arbete, som om Nolan bara vill få den tredje Batman-rullen ur världen snabbt som sjutton och gå över till andra projekt. Det har förstås delvis att göra med filmens ambition, att sammanfläta så många olika sidospår och berätta en mer komplicerad story än exempelvis den i The Dark Knight, även om samma problem var märkbara redan då. Underligt, eftersom Nolans Inception inte hade några som helst problem att hålla en tydlig och förståelig intrig trots flertalet lager i berättandet. Alla tre filmer är trots allt klippta av samma person - Lee Smith.

Även om klippningen är filmens största problem är det tyvärr inte det enda. Karaktärerna, som på pappret känns så starka och uttrycksfulla, dras också med en hel del bekymmer. Banes röst fungerade exempelvis inte alls för mig. Förutom att den känns extremt pålagd (med en ljudnivå dubbelt så hög som alla andras) så hade jag inte mycket till övers för hur banal han, trots sin massiva fysik, framstod som skurk genom sin dialekt och språkmelodi. Rösten beskrevs i en amerikansk tabloid som "Darth Vader och Sean Connerys mörka kärleksbarn", medan mina egna tankar snarare gick till en förvuxen Stewie Griffin. Skådespelarna kändes överhuvudtaget inte särskilt hängivna berättelsen och hade svårt att leverera den tunghänta dialogen som avsetts spelas på samma nivå som ett grekiskt drama. Det blev även därefter, väldigt teatraliskt. När en relativt central karaktär tar sina sista, dödsrosslande andetag kändes både dialog och skådespel som taget ur en mellanstadiepjäs.

Med allt detta sagt vill jag att ni ska förstå mig rätt när jag säger att The Dark Knight Rises fortfarande är en högst sevärd film. I allt det styltiga finns några bländande och även överraskande scener och nykomlingarna Anne Hathaway och Joseph Gordon-Levitt gör mycket stabila insatser som delvis rätar upp skeppet. I filmens sista 20 minuter lyckas Nolan dessutom, oavsett de tidigare problemen, påminna oss om varför vi kommer sakna honom i registolen för framtida Batman-installationer.

Ojämnt men äkta

Storyn känns klassisk, nästan överanvänd. Gift eller på annat vis upptagen person träffar sitt livs kärlek i någon annan och står inför den kluvna situationen att antingen vara trogen eller följa sitt hjärtasimpuls. I många fall har vi sett det här upplägget i mer raka komedier, där huvudkaraktärens äkta hälft är en dryg eller rent av ond person och vi som tittare därför hoppas ska förlora killen/tjejen till den utmanande kärleken. The Wedding Singer är ett typiskt exempel. Dessa komedier är på samma sätt mallformade och slutar allt som oftast med att protagonisten lämnar sitt fördärvade förhållande, blir tillsammans med den nyvunna kärleken och lever lyckligt i alla sina dagar.

Take This Waltz är inte denna sortens film. Upplägget är detsamma, men Michelle Williams karaktär Margot är inte gift med en kvinnohatande idiot, utan den kärleksfulle kokboksförfattaren gestaltad av Seth Rogen. Så när hon kärar ner sig i den charmige konstnären som bor i grannhuset är inte tittarens lojalitet självklar. De känslodilemman som Margot ställs inför är enklare för tittaren att relatera till eftersom de inte är så svartvita.

Med det sagt så är Take This Waltz knappast ett mästerverk. Filmens bästa ögonblick är när den lyckas förmedla känslan av hur lite vi faktiskt känner människorna som står oss närmast i våra liv. Hur vackert och harmoniskt det än kan verka på ytan så kan vi aldrig veta vad som försiggår i varandras tankegångar utan att vara brutalt ärliga mot varandra. Detta faktum gör Take This Waltz till en bitvis väldigt jobbig film att se. Är man av gravt svartsjuk natur kan den rent av vara mer skrämmande än en skräckfilm.

Young blood, old plot

Det var inte utan vissa tvivel som jag lutade mig tillbaka i biofåtöljen för att insupa The Hunger Games. Visst, även om jag hade svårt för den första delen i boktrilogin såg jag förvisso en hel del potential i berättelsens cineastiska ton. Och när Pleasantville-regissören Gary Ross fattade dirigentpinnen och Jennifer Lawrence dessutom offentliggjordes i huvudrollen skapades till och med vissa förväntningar. Samtidigt visade det mesta av det tidiga reklammaterialet knappt något matigt från varken story eller actionsekvenser, vilket sällan är ett bra tecken, och det mesta av förhandssnacket har egentligen handlat om huruvida den fortsatta filmserien kan bli nästa stora ungdomssuccé efter att Twilight (äntligen) börjat dö ut.

Filmens största brist är också en ganska typisk för bearbetningar av litterära förlagor, nämligen svårigheten att avväga speltiden. Trots nästan två och en halv timme känns flera delar alldeles för skyndsamt genomarbetade, medan vissa moment eller karaktärer kanske hellre skulle ha släppts helt till filmversionen istället för att få ett halvdant framträdande på vita duken. För att vara en film av den här potentiella magnituden, att den ska konkurrera om unga tittare mot såväl Pixar-rullar, diverse b-komedier, tonårsvampyrångest och de sedvanliga blockbusterproduktionerna, så har den en överraskande låg budget som tyvärr skiner igenom vid några avgörande tillfällen. Scenen vid presentationsceremonin, som beskrevs ganska storslaget i romanen, var troligtvis filmens lågvattenmärke. Pinsamma specialeffekter som fick mig att kisa med ögonen, ackompanjerat av pompös musik som ännu mer tydliggör de visuella bristerna.

Filmens styrka är det dystopiskt mångbottnade budskapet, trots att det i den här versionen hamnat något mer i skymundan på grund av det höga tempot och den väldigt sparsamma tiden till reflektion. Här finns inte bara de traditionella, politiska funderingarna kring bristen på demokrati och förtrycket under ett autokratiskt styre, utan om vi så vill även grund till diskussion kring genus, relationer och makt.

På det stora hela så hoppas jag att det kommer en förlängd version av filmen på bluray som utvecklar de mest hafsiga delarna, att Ross lär sig av misstagen till de två kommande delarna eller att de helt överlägger ett regissörsbyte. Att de båda romanuppföljarna blir film, och troligtvis får en rejält större budget, ser jag som ganska självklart.

Skit också

Det händer så mycket skit, både bra skit och dålig skit, att mina veckovisa uppdateringar av bra skit snabbt blev rudimentära. Hädanefter ska jag återigen lägga större vikt vid att skriva längre, mer utförliga funderingar kring den mest intressanta skiten.

And the Oscar 2012 should go to...

Dags igen att jämföra smak med juryn. Presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: Hugo

Vad ska premieras hos en vinnare i kategorin? Storfavoriten The Artist vill vara en kommentar till filmmediet och samtidigt ett givande bidrag till samma genre som den kommenterar. Ändå lyckas den knappast lika bra som Scorseses filmhyllning. Det kommer, trots att den har flest nomineringar, vara en rejäl skräll om Hugo faktiskt vinner.

Best Director: Martin Scorsese (Hugo)

Det hör till ovanligheterna att inte vinnaren av regissörspriset också gjort prisvinnaren för bästa film. Men det är inte av den enkla anledningen som jag lyfter fram personliga favoriten Scorsese, utan för att hans suveräna hantverk i Hugo är så påtagligt och styrande för det hänförande resultatet.

Best Actor: Gary Oldman (Tinker Tailor Soldier Spy)

Jag gillar förvisso hur Jean Dujardin (som är favorit till priset) lyckas framföra en utmärkt, klassisk stumfilmsprestation, bland de bättre sedan självaste Charlie Chaplin. Ändå är det Oldmans diskreta och finstilta tolkning av en åldrad spion som fångade mig starkast. Faktum är att jag nog t.o.m. skulle föredra George Clooneys fina prestation från The Descendants, som väl får anses vara Dujardins största konkurrent till priset i allmänhetens ögon, men det en rejält tight kamp i kategorin det här året.

Best Actress: Viola Davis (The Help)

Meryl Streep fortsätter bygga på sitt elefantrekord och är i och med titelrollen i The Iron Lady uppe i 17 nomineringar i karriären, varav två resulterat i statyetter. Hon kommer den klart största utmanaren, även om jag bara sett klipp från Thatcher-rullen så har hon precis som Davis en grym närvaro i scenerna. Streeps fördel är att hon spelar en verklig person, vilket brukar hjälpa i sammanhanget, men Davis är ändå min favorit. Michelle Williams är i övrigt en personlig favorit, men jag har ännu inte sett My Week with Marilyn. Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander var bra, men inte i nivå med hypen.

Best Supporting Actor: Christopher Plummer (Beginners)

Mitt hjärta hoppas på Sverige här genom Max von Sydows skickliga insats i Extremely Loud and Incredibly Close, helt klart en av de bästa grejerna med den filmen. Plummers insats hade dock lite större utrymme att visa styrkan och erfarenheterna i skådistalangens långa karriär. Hyfsade insatser skuggar i övrigt, men priset kommer sannolikt stå mellan de två åldermännen.

Best Supporting Actress: Octavia Spencer (The Help)

En ovanligt högljudd roll som favorit här, men chocken vore väl om Melissa McCarthys ännu gapigare karaktär i Bridesmaids går hem med segern. Spencers relativt konstanta scenkollega Jessica Chastains är mitt andrahandsval.

Best Writing (Original Screenplay): A Separation

Min favoritfilm från förra året är (i gott sällskap av fantastiskt övertygande skådespel) just min favoritfilm tack vare det smarta, suggestiva manuset.

Best Writing (Adapted Screenplay): The Ides of March

Kanske ett oväntat val, och troligtvis inte den väntade vinnaren, men sett till kronologi och dialog så är det den av filmerna i listan som är mest övertygande på manusstadiet. Filmer som Tinker Tailor Soldier Spy och Hugo var långt mer övertygande på ett visuellt plan.

Best Animated Feature: Rango

Det är ett annorlunda år när ingen Pixar-film har kommit i närheten av att vara den bästa animerade filmen. Tur då att Gore Verbinski gav oss en lika underhållande som fängslande fest för öga och själ. Tråkigt att motion capture inte verkar accepterat som animation ännu, annars hade Tintin varit en given nominering och kanske vinnare. Känns lite som när den första Tron blev diskvalificerad från "bästa specialeffekter"-kategorin på 80-talet, eftersom det ansågs som fusk att använda datorer.

Best Foreign Language Film: A Separation

Min favoritfilm från 2011. Punkt.

Best Original Score: John Williams (The Adventures of Tintin)

Williams tävlar mot sig själv iår, men där hans musik till War Horse var ganska intetsägande så lyckades musiken i Tintin kanske bäst av alla detaljer att väcka känslan från serierna.

Best Original Song: Bret McKenzie - Man or Muppet (The Muppets)

Segern borde vara självklar. Bara två nominerade låtar iår och motståndaren är en relativt blek sång från redan bortglömda filmen Rio. Extra kul vid vinst är såklart att det är en av musikhjältarna från Flight of the Conchords som prisas!

Best Sound Editing: Drive

Dels för att filmen är väldigt förbisedd i sammanhanget i övrigt, men även för den fina ljudhanteringen, förstås.

Best Sound Mixing: Hugo

Den fina hyllningen till gammal filmteknik, genom modern motsvarighet, görs med stor hjälp av lysande ljudmixning.

Best Art Direction: Hugo

Den symbiotiska looken rakt igenom fångar verkligen tittarens uppmärksamhet.

Best Cinematography: The Tree of Life

Väldigt svår kategori, Hugo och The Girl with the Dragon Tattoo kommer ge Mallicks ögongodis en rejäl match.

Best Makeup: The Iron Lady

Lyckas verkligen övertyga om en svunnen era.

Best Costume Design: Hugo

1930-talet hade snygga kläder och filmen får en att vilja bära dem nästan 100 år senare.

Best Film Editing: The Girl with the Dragon Tattoo

Finchers filmer har alltid varit välklippta. Årets bidrag är inget undantag, tillsammans med fotot är det troligtvis rullens största kraft.

Best Visual Effects: Rise of the Planet of the Apes

Är nog ganska partisk här eftersom det är en personlig favorit och den inte har andra chanser att vinna iår. Skulle inte heller gråta om Hugo vinner.

Hugo blir alltså min största vinnare med fem statyetter. Men flera av kategorierna är hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli särskilt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt via Twitter.

Bra skit - vecka 7:

• The Descendants - Alexander Paynes senaste rulle är ännu en om en sympatisk antihjälte i jakt på upprättelse. Filmen lyckas vara övertygande och ge en känsla av äkthet, som i sin tur berör. Däremot tyckte jag att berättelsen trots det känslosamma temat är ganska platt och filmen drivs istället fram av karaktärerna, som därför måste göras extra färgrika och utsvävande. Kort sagt gillar jag verkligen rullen, men vet inte hur den kommer stå sig för framtida tittande. Å andra sidan är det kanske mer av en smaksak, jag var inte överdrivet frälst heller av Paynes största succé Sideways. George Clooney övertygar däremot rejält. Han spelar förvisso en karaktär som i mycket liknar personer från hans tidigare filmografi, men han gör det fläckfritt. Kampen om den manliga huvudrolls-Oscarn om en vecka kommer bli benhård.
• Hugo - Möjligen en Cinema Paradisio för den nya filmgenerationen, en storslagen kärleksförklaring till filmmediet. Att filmen tar den riktningen är helt oväntat en bra bit in i storyn, men den hemlöse pojken Hugos jakt på lösningen till ett robotmysterium engagerar hela vägen. Det är också en fantastiskt snygg film, min personliga favorit till flertalet tekniska statyetter på Oscarsgalan. Jag längtar även efter ett tillfälle att se om filmen i 3D, eftersom det kan vara den enda produktionen där effekten fyller en faktisk funktion för berättelsen. Filmen kretsar nämligen mycket kring just filmteknik och dess utveckling, samt hur vi kan stå i ett modernt perspektiv och ändå älska det som är av starkt nostalgiskt värde.

Bra skit - vecka 6:

• Benjamin Goss - Har ni inte sett hans fantastiska bilder förut så tycker jag att ni omedelbart surfar in på hans webb, Flickr-flöde eller drar till Kristinehamns konstmuseum där han ställer ut ett tiotal av sina fängslande porträtt fram till den 9 april.
• Cabaret - Om du har vägarna förbi Karlstad de närmaste två veckorna kan jag varmt rekommendera att göra ett besök på Tempelriddaren och se någon av de sista föreställningarna av denna klassiker i Värmlandsteaterns tappning. Den intima känslan, där publiken bokstavligt talat sitter mitt i händelsernas centrum, är en grym bonus till den väldigt underhållande föreställningen. Spelas fram till den 25 februari.
• The Help - Det jag gillade mest med den här filmen var hur övertygande de återskapat eran, den där overkliga känslan som om det vore en hemsk fantasivärld, något utomjordiskt. Det knöt sig i magen flera gånger att USA:s söder verkligen sett ut såhär. Och att det finns platser i världen där den här socialt grava rasismen fortfarande förekommer. Filmens kanske svagaste sida är att skräcken och våldet aldrig kommer för nära inpå karaktärerna, åtminstone inte under filmens gång. Den ligger och lurar obehagligt, men jag fick aldrig den där känslan av att det är nåt stort på spel, även om det är ganska uppenbart att det är vad filmen vill säga. Sedan är filmen vid tillfällen lite väl övertydlig med var vi ska lägga våra sympatier, manipulativt men skickligt filmat. Många individuellt starka rollprestationer finns däremot (Bryce Dallas Howard är fantastisk, jag vet inte om hon någonsin spelat filmskurk förr) som kan komma att få värdiga Oscarstatyetter om några veckor.
• Midnight in Paris - En klart annorlunda Woody Allen-rulle, med underliga, övernaturliga inslag som inte alls står i vägen för en i övrigt väldigt jordnära berättelse och kärleksförklaring till den modernistiska konst- och litteratureran. Ovanligt nog för en Allen-film så engagerar mig själva storyn mer än tempot i berättandet och "beatet" i klippningen, som faktiskt i vissa fall frustrerade mig litegrann. Istället är det de bisarra situationerna och huvudkaraktärens sätt att hantera dem som skapar de bästa stunderna och dialogerna. I övrigt skrattade jag ibland lite gott för mig själv hur Owen Wilson genomsyras av samma kroppsspråk och framställning som i princip alla huvudkaraktärer från Allens guldera där han själv spelade huvudrollerna. Där han spelade en slags sinnebild av sig själv. Kort sagt, Wilson gör en fantastisk Allen.

Way too Close

Glenn Close i Albert Nobbs ser ut lite som en smal Robin Williams. Är det Mrs. Doubtfire-effekten?

Bra skit - vecka 5:

• Dag - Norska dramakomedin ger mig nytt hopp om tragikomikens tv-framtid, något mer feelgood än Jens Jonssons verk men ändå med samma bildbleka framtoning, bisarra vardagssituationer och utsvävade karaktärer. Kul också att återse duktiga Tuva Novotny, som pratar oväntat övertygande norska. Har nyligen börjat kolla ikapp serien från start, men säsong två rullar för tillfället på SVT.
• Infinity Blade - Det må vara ett exceptionellt linjärt spel, men Infinity Blade lyckas med en annorlunda twist i "storyn" till och med göra det repetitiva elementet till ett nyckelmoment. En väldigt engagerande, och för iPhone-formatet overkligt snygg, hack-n-slash-RPG.
• Squash - Bollsport är min absoluta favorit bland träningsformer. Racketsport i sin tur den roligaste grenen inom bollsport att spela, åtminstone i träningssyfte. Har kommit igång med squash igen de senaste veckorna och hoppas snart även kunna spela badminton mer regelbundet igen.