Young blood, old plot

Det var inte utan vissa tvivel som jag lutade mig tillbaka i biofåtöljen för att insupa The Hunger Games. Visst, även om jag hade svårt för den första delen i boktrilogin såg jag förvisso en hel del potential i berättelsens cineastiska ton. Och när Pleasantville-regissören Gary Ross fattade dirigentpinnen och Jennifer Lawrence dessutom offentliggjordes i huvudrollen skapades till och med vissa förväntningar. Samtidigt visade det mesta av det tidiga reklammaterialet knappt något matigt från varken story eller actionsekvenser, vilket sällan är ett bra tecken, och det mesta av förhandssnacket har egentligen handlat om huruvida den fortsatta filmserien kan bli nästa stora ungdomssuccé efter att Twilight (äntligen) börjat dö ut.

Filmens största brist är också en ganska typisk för bearbetningar av litterära förlagor, nämligen svårigheten att avväga speltiden. Trots nästan två och en halv timme känns flera delar alldeles för skyndsamt genomarbetade, medan vissa moment eller karaktärer kanske hellre skulle ha släppts helt till filmversionen istället för att få ett halvdant framträdande på vita duken. För att vara en film av den här potentiella magnituden, att den ska konkurrera om unga tittare mot såväl Pixar-rullar, diverse b-komedier, tonårsvampyrångest och de sedvanliga blockbusterproduktionerna, så har den en överraskande låg budget som tyvärr skiner igenom vid några avgörande tillfällen. Scenen vid presentationsceremonin, som beskrevs ganska storslaget i romanen, var troligtvis filmens lågvattenmärke. Pinsamma specialeffekter som fick mig att kisa med ögonen, ackompanjerat av pompös musik som ännu mer tydliggör de visuella bristerna.

Filmens styrka är det dystopiskt mångbottnade budskapet, trots att det i den här versionen hamnat något mer i skymundan på grund av det höga tempot och den väldigt sparsamma tiden till reflektion. Här finns inte bara de traditionella, politiska funderingarna kring bristen på demokrati och förtrycket under ett autokratiskt styre, utan om vi så vill även grund till diskussion kring genus, relationer och makt.

På det stora hela så hoppas jag att det kommer en förlängd version av filmen på bluray som utvecklar de mest hafsiga delarna, att Ross lär sig av misstagen till de två kommande delarna eller att de helt överlägger ett regissörsbyte. Att de båda romanuppföljarna blir film, och troligtvis får en rejält större budget, ser jag som ganska självklart.