Bra skit - vecka 6:

• Benjamin Goss - Har ni inte sett hans fantastiska bilder förut så tycker jag att ni omedelbart surfar in på hans webb, Flickr-flöde eller drar till Kristinehamns konstmuseum där han ställer ut ett tiotal av sina fängslande porträtt fram till den 9 april.
• Cabaret - Om du har vägarna förbi Karlstad de närmaste två veckorna kan jag varmt rekommendera att göra ett besök på Tempelriddaren och se någon av de sista föreställningarna av denna klassiker i Värmlandsteaterns tappning. Den intima känslan, där publiken bokstavligt talat sitter mitt i händelsernas centrum, är en grym bonus till den väldigt underhållande föreställningen. Spelas fram till den 25 februari.
• The Help - Det jag gillade mest med den här filmen var hur övertygande de återskapat eran, den där overkliga känslan som om det vore en hemsk fantasivärld, något utomjordiskt. Det knöt sig i magen flera gånger att USA:s söder verkligen sett ut såhär. Och att det finns platser i världen där den här socialt grava rasismen fortfarande förekommer. Filmens kanske svagaste sida är att skräcken och våldet aldrig kommer för nära inpå karaktärerna, åtminstone inte under filmens gång. Den ligger och lurar obehagligt, men jag fick aldrig den där känslan av att det är nåt stort på spel, även om det är ganska uppenbart att det är vad filmen vill säga. Sedan är filmen vid tillfällen lite väl övertydlig med var vi ska lägga våra sympatier, manipulativt men skickligt filmat. Många individuellt starka rollprestationer finns däremot (Bryce Dallas Howard är fantastisk, jag vet inte om hon någonsin spelat filmskurk förr) som kan komma att få värdiga Oscarstatyetter om några veckor.
• Midnight in Paris - En klart annorlunda Woody Allen-rulle, med underliga, övernaturliga inslag som inte alls står i vägen för en i övrigt väldigt jordnära berättelse och kärleksförklaring till den modernistiska konst- och litteratureran. Ovanligt nog för en Allen-film så engagerar mig själva storyn mer än tempot i berättandet och "beatet" i klippningen, som faktiskt i vissa fall frustrerade mig litegrann. Istället är det de bisarra situationerna och huvudkaraktärens sätt att hantera dem som skapar de bästa stunderna och dialogerna. I övrigt skrattade jag ibland lite gott för mig själv hur Owen Wilson genomsyras av samma kroppsspråk och framställning som i princip alla huvudkaraktärer från Allens guldera där han själv spelade huvudrollerna. Där han spelade en slags sinnebild av sig själv. Kort sagt, Wilson gör en fantastisk Allen.