Ett sevärt antiklimax

Det kan inte vara enkelt att bygga en uppföljare till vad allmänheten har kommit att uppfatta som den kanske bästa superhjältefilmen, och av många rent av som en av de bästa filmerna, genom tiderna. Kanske var det också vad som blev Christopher Nolans fall, pressen i att försöka överträffa sig själv och skapa en än mer episk installation. För det ska sägas från start att The Dark Knight Rises har alla ingredienser för att vara en fantastisk avslutning på trilogin, som intressanta karaktärer, en stark och tydlig manusidé och storslagna actionsekvenser som får tittaren att gapa.

Delarna skapade till slut en förvisso mörk och mustig, men även ljummen och förhållandevis blek soppa. Störst brott verkar ha begåtts i klipprummet, eftersom filmen trots sina knappa tre timmar misslyckas fatalt i sin dramaturgiska uppbyggnad. Det finns alldeles för lite koppling mellan scenerna, karaktärernas känsloreaktioner inför vad som händer är helt off om inte helt intetsägande och berättelsen hoppar runt mer plötsligt än en hemredigerad familjesemester-VHS från 80-talet. Helhetsintrycket är ett forcerat arbete, som om Nolan bara vill få den tredje Batman-rullen ur världen snabbt som sjutton och gå över till andra projekt. Det har förstås delvis att göra med filmens ambition, att sammanfläta så många olika sidospår och berätta en mer komplicerad story än exempelvis den i The Dark Knight, även om samma problem var märkbara redan då. Underligt, eftersom Nolans Inception inte hade några som helst problem att hålla en tydlig och förståelig intrig trots flertalet lager i berättandet. Alla tre filmer är trots allt klippta av samma person - Lee Smith.

Även om klippningen är filmens största problem är det tyvärr inte det enda. Karaktärerna, som på pappret känns så starka och uttrycksfulla, dras också med en hel del bekymmer. Banes röst fungerade exempelvis inte alls för mig. Förutom att den känns extremt pålagd (med en ljudnivå dubbelt så hög som alla andras) så hade jag inte mycket till övers för hur banal han, trots sin massiva fysik, framstod som skurk genom sin dialekt och språkmelodi. Rösten beskrevs i en amerikansk tabloid som "Darth Vader och Sean Connerys mörka kärleksbarn", medan mina egna tankar snarare gick till en förvuxen Stewie Griffin. Skådespelarna kändes överhuvudtaget inte särskilt hängivna berättelsen och hade svårt att leverera den tunghänta dialogen som avsetts spelas på samma nivå som ett grekiskt drama. Det blev även därefter, väldigt teatraliskt. När en relativt central karaktär tar sina sista, dödsrosslande andetag kändes både dialog och skådespel som taget ur en mellanstadiepjäs.

Med allt detta sagt vill jag att ni ska förstå mig rätt när jag säger att The Dark Knight Rises fortfarande är en högst sevärd film. I allt det styltiga finns några bländande och även överraskande scener och nykomlingarna Anne Hathaway och Joseph Gordon-Levitt gör mycket stabila insatser som delvis rätar upp skeppet. I filmens sista 20 minuter lyckas Nolan dessutom, oavsett de tidigare problemen, påminna oss om varför vi kommer sakna honom i registolen för framtida Batman-installationer.