The week in between - Part II

You're tall just like a giraffe,
you have to climb to find its head.
But if there's a glitch you're an ostrich,
you've got your head in the sand.
Mew - The Zookeeper's Boy

Dags att redogöra för fortsättningen av veckan som tog mig till de sydligare breddgraderna här nere i Svealand.

Söndag. När Elli och CJ kliver på bussen nere på stan är de redigt trötta. Inte nog med att de packat halva natten, det började dessutom brinna hos en av grannarna så de var tvungna att evakuera huset en stund mitt på natten. Precis efter att CJ lyckats somna. Bussfärden gick riktigt smidigt, kanske tack vare att man för en gångs skull inte reste ensam. Någonstans söder om Sundsvall frågade Elli helt plötsligt om jag och CJ ville hänga med och segla i skärgården i början av veckan. Mig passade det utmärkt. Jag ville se Crystal Caravan spela nere i Stockholm på tisdagen men hade ingenstans att bo eftersom (min bror) Niklas skulle vara i Norrköping tills tisdag morgon. Hon frågade också om vi ville hänga med till Kreta i slutet på veckan, en tanke som kändes något mer avlägsen. Jag blev däremot väldigt sugen, men kunde inte säga ja eftersom Daniel (min andra bror) skulle ta studenten den helgen. När vi kom fram i huvudstaden tog vi hur som helst en bit mat och efter det drog CJ hem till Henke, medan jag, Elli och Jonatan tog en promenad. Jag blir alltid lika exalterad när jag ser Gamla stan, och det här var första gången på länge som jag verkligen kunde gå runt och kika i vråerma. Jag sov över hos Elli, där det bjöds på formidabla kvällsmackor och ett gott, vaniljaromatiskt té.

Måndag. Vi möter upp CJ vid Centralen. Efter det åker vi på en liten handlingsfärd och beger oss ut till Ellis båt. Marinan kändes som en egen liten värld. Båtmaster vart man än tittade och det kändes som om människor bara sa orden båt, hav och grynna när man vände öronen åt deras konversationer. Det var kul att komma ut på segelbåt, för de enda båtturerna jag tidigare gjort är med färja och vår eka här nere på Busjön. Lite spännande blev det också när båten fick på ett ordentligt lut. Minst 40 grader kändes det som i den hårda vinden. Elli och Jonatan log av välmående, CJ kurade ihop sig bakom sin huva och jag bet ihop tänderna sådär som man gör när man förbereder sig på det värsta. Men det gick bara fint. Vi bestämde dock att använda motorn större delen av åkturen, det blåste för jävla hårt helt enkelt. Så gott som vindstilla var det däremot i viken där vi la till för natten. Otroligt vackert och jäkligt mysigt när mörkret la sig på kring den varmt lysande jollen.

Tisdag. Jag vaknar upp riktigt belåten. Det var hur skönt som helst att sova skvalpandes på det lugna vattnet. Efter ännu en härlig seglats gick vi i land vid marinan och Jonatan skjutsade oss till samma affär som vi handlat på dagen innan. Därifrån tog jag, Elli ocj CJ en buss in till Slussen. Här skildes våra vägar för denna gång. Elli åkte hem, jag tog rälsens väg till Niklas ute på Örnsberg och CJ drog till Örebro. Nåväl, Elli träffade jag ju på kvällen igen, när vi kom in till stan för att se karavanarna spela på KGB. Det var flera bekanta ansikten från Umeå som var där för att se dem. Lenny, Stina, ja till och med Peter hade sökt sig ner. Killarna (och Annika, of course) är med i nån slags tävling för osignade band, sponsrat av ett väldigt rockrelaterat whiskeymärke - Jack Rocks Stockholm. De tog sig vidare från första delfinalen under våren och vann även denna gång, efter en som vanligt mycket energisk och medryckande spelning. Själva var de väldigt självkritiska direkt efter uppträdandet, eftersom de jämförde väldigt mycket med konserten vid första delfinalen. Men kritiken var till synes obefogad, som sagt, och i höst står de i final mot tre andra band. Vore kul om man kunde få ner ett stort supportergäng för att se dem även då. När jag lämnade KGB tänkte jag först ta tunnelbanan, men eftersom det var nationaldag så slutade de sina transporter tidigt. Istället mötte jag upp Elli, fyllesnackade lite och tog sen en buss. Råkade gå av någon hållplats för tidigt när jag väl nådde fram och oroade mig för att mitt nedsatta lokalsinne till följd av alkoholen skulle ställa till det. Men det gick finfint och nästa morgon vaknade jag upp hos Niklas.

Det var då onsdag. Både den dagen och torsdagen var väldigt slappa för min del. Niklas jobbade på onsdagen och var på "affärsresa", eller vad man vill kalla det, till Piteå nästan hela torsdagen. Så under de två dygnen satt jag och kollade film och tog några små utflykter med tunnelbanan för att bekanta mig mer med Stockholm. På andra kvällen skrev jag till Elli och frågade om hon ville hitta på nått innan jag skulle dra. Det visade sig dock att de gjort slag i saken och stod bara minuter från att resa till det grekiska öriket. Hon, Hannes, CJ och Karro. Jag suckade för mig själv av avundsjuka och irritationen över att alla resemöjligheter alltid ska krocka med någonting annat. Fast det är inget att göra åt, bara att bita ihop. Det är ju kul att det händer någonting åtminstone. Och vem vet, kanske nästa gång. Niklas kom i alla fall hem från Arlanda vid ungefär 23:00. Efter att ha åtgärdat nått krångel med hans bil så kom vi runt halv ett iväg mot Värmland. Jag försökte DJ:a lite i bilen och Niklas två vanligaste frågor var "kan du ta en bra låt nu?" och "är det här det hårdaste du har?". Han klickade igång Rammstein och jag startade en liten diskussion kring att kvalitet på musik inte automatiskt höjs ju lägre och tyngre dess bastoner är. Han höjde volymen ett snäpp och vände med ett stort leende på läpparna bort örat från mig. Framme i Hole var vi vid ungefär 04:20. Morgonen skulle bli tidig, Daniel skulle bli student.

Lika som bär?

-Vafan!? Varför är Craig David med och spelar i Trinidad, utbrister Niklas.
-Han Kanske står för halvtidsunderhållningen, replikerar Tobbe.

Trinitobagen Carlos Edwards.

Nytt i korthet

Några snabba invik såhär mellan det soligt stekande vädret och VM-fotbollen.

• Sverige vs. Trinidad & Tobago: 0-0. Tråkigt, men inget är förlorat än. Paraguay är fortfarande nyckelmatchen. Du får heja på lite extra åt mig med i Berlin om jag inte lyckas ta mig ner, Terner. I övrigt hoppas jag nu på fler skrällar från trinitobagernas sida!
• Khoma kommer till Arvikafestivalen! Nu är det så gott som plikt för mig att dyka upp. Om någon har deras första album Tsunami till salu, eller hjälper mig hitta ett ställe som säljer den, är jag dessutom världens lyckligaste människa för åtminstone en kort stund. Märk väl att de då fortfarande hette Koma.

The week in between - Part I

Henke: Karin har ju köpt en ny säng från... inte från IKEA, men vad heter det andra stället... med gåsen?
CJ: Hästens?
- CJ, född zoolog.

Över en vecka har passerat sedan mitt senaste inlägg. En vecka som förpassat mig från Norrlands kust till de värmländska skogarna, vi den konungliga hufvudstaden.

Det hela började redan torsdag den första juni. Det hölls utspark för utbildningens avgående tvåor på NH. På menyn stod tacobuffé och den sänktes med några välsittande öl. Therese och Emma, som styrt upp tillställningen, hade gjort ett bra jobb med förberedelserna och de flesta hängde kvar i lokalen tills stängningsdags. Men aftonen slutade inte där, för efteråt rullade såväl bilar som cyklar fullpackade med människor ner från skolan till Alla dagars välbekanta lokaler. Att vi i Times hade redovisning av våra TV-inslag vid klockan elva på fredagen verkade knappt någon bry sig om i stridens hetta, och själv korkade jag upp min andra flaska vin runt fem på morgonen.

Titti väckte mig strax före tiotiden på fredagsmorgonen. Då hade jag sovit bara något mer än en timme. Jag satte mig med ett glas vatten i köket och tvingade klunk för klunk ner vätskan för halsen i högsta koncentration. Elli blev rädd att jag skulle kräkas rakt ut där jag satt på stolen och lämnade i all hast rummet. CJ hann jag aldrig se skymten av, även om han egentligen var den enda i kollektivet som också hade redovisning. Fast eftersom vi var i samma arbetsgrupp så tänkte jag att det skulle bli lättare att täcka upp för hans frånvaro än att släpa upp honom ur sin sömn. Med sällan skådad ansträngning och rödtåriga, kisande ögon i det skarpa solskenet så låste jag upp cykeln och började trampa. Min mage imploderade sakta men säkert under dagens lopp, men en äppeljuice på skolan efter att jag anlänt och en bulle bjuden av Lasse Laban på kafferasten så började allt bli stabilt igen. Jag överlevde hur som helst och klarade mig hem för att äta en mindre middag och däcka i någon timme. Därefter åkte jag ner till CJ och de andra igen för att hämta grejerna jag lämnat kvar och avnjuta en filmkväll. Titti hade vid det laget redan lämnat orten för sommaren, men istället tillkom Hannes, Kickis, Stina (Thomsson, med dubbel-s väl?) och Karin. Danskt drama satte nivån.

Lördag morgon existerade inte i min värld. En dygnsrytm modell slarvsylta krävde sin långa sömn av mig den dagen. Lagom till att jag stigit upp och sugit in lite musik för att komma igång så ringde CJ och Elli och berättade lite överraskande att vi skulle resa söderöver redan nästa dag, på söndagen. Jag visste att det skulle bli mycket att göra, men gick ändå med på det. Det är trots allt väldigt mycket roligare att åka några stycken än helt själv. Det skulle bli buss, eftersom flyg- och tågbiljetter varit slutsålda just den helgen sedan länge tilbaka. Dagen började således med att vi drog till skolan och beställde bussbiljetter tillsammans, sen rullade vi återigen till gulvillan för att laga iordning en middag på vadhelst som fanns kvar i deras kylskåp. Det blev lyxigare än vad det låter, laxfilé och potatis med kompletterande sill och macka mättade magarna avsevärt. Och så några punköl som fanns kvar från torsdagnattens efterfest. När vi ätit oss dästa vinglade vi vidare till Laggan, dit han och Jessica hade bjudit in ett gäng på grilla och dryck. Där laddade vi ett tag innan de flesta av oss stack vidare till Scharinska. CJ drog hem och började städa/packa. På villan uppträdde SLS och vi gjorde en sista urladdning innan vi skulle lämna Umeå. Jag och Elli tog det dock mäkta lugnt eftersom vi också hade en natts packning framför oss. Jag var hemma strax efter två och lyckades få mig sömn runt fem eller halv sex.

När jag vaknade upp på söndagen satt jag i närmare en timme i min säng och bara lyssnade på musik och tittade ut genom fönstret över Fysikgränd. "Vi ses i höst", tänkte jag, greppade väskorna och började vandra till Ålidhems centrum och Ybussen.

Produktionsvideo

Nu är vårt nyhetsinslag till TV-kursen färdigt. Som en kul grej tillverkade vi en vinjett/eftertext som ni kan titta på (kräver QuickTime). Om ni undrar över texten i början så är det för att vi gjorde ett inslag om Steve Galloway.

Låten i videon är Queens of the Stone Age med You say I ain't worth a dollar, but I feel like a millionaire.

Happy watching!

There's something happening here, but what it is ain't exactly clear

If I could spare one single thought
when my days are counted.
Please let me remember when we first kissed.
Khoma - Like Coming Home

Jag glider runt i ett slags febersjukt tillstånd, så som de senaste dagarna. Klockan är redan midnatt. Även om mina ögon är röda så känner jag ingen trötthet. Jag låter Frasier rulla i bakgrunden medan jag sitter och skriver vid datorn och varvar med vackra toner av Khoma och Sigur Rós. Plötsligt har det gått ännu en timme.

Jag lägger mig i sängen för att sova, även om jag känner mig hur pigg som helst. När jag väl dåsar till börjar jag plötsligt svettas. Jag rullar runt i ett försök att kyla ner mig. Svetten kallnar och plötsligt ligger jag och frossar av kylan. Klockan närmar sig halv tre.

Jag går upp ur sängen och tar på mig några enkla kläder. Hörlurarna åker på och jag går ett varv runt Fysikgränd. Min kropp är helt förstörd av den misshandlade dygnsrytmen, men fortfarande långt ifrån trött. "Just like rain hits the ground". Ute börjar dagsljuset återvända.

När jag kommer tillbaka till studentrummet märker jag äntligen av en påtaglig förslappelse i min kropp. Jag däckar ner i sängen, men när jag väl ligger i horisontellt läge är det som om en adrenalininjektion pumpas in i min kropp. Och i mitt huvud i synnerhet. Mina ögon slås klarvaket upp och rent instinktivt tar lungorna ett djupt andetag. Jag tror att jag äntligen somnat in och vaknat upp till en ny morgon, men väckarklockan säger halv fem. När mina böner äntligen besannas vaknar jag blöt av svett och i ett aldrig tidigare så stort behov av en dusch.

Terror i skivhyllan

Som en liten utbyggnad av mitt föregående inlägg vill jag dela med mig av en intressant anekdot som jag fick erfara häromveckan. Det gäller ett band, mer exakt en synthduo, som heter I Am the World Trade Center. Efter den 11 september 2001 fick de ta emot många klagomål och en stor medial uppmärksamhet, eftersom människor trodde att de nyttjade tragedin för ekonomisk vinning. Så var dock inte fallet, medlemmarna Daniel Geller och Amy Dykes tog nämligen artistnamnet så tidigt som 1999. Ett annat, än mer makabert sammanträffande finns dock med deras första album Out of the Loop. Skivan släpptes 2001, före terrordådet, och den elfte låten på albumet heter September...

Terror på biografen

What if they come in through the back door, or the bathroom window, like that infamous Beatles song?
- Luckman, A Scanner Darkly

Det kommande bioåret blir den definitiva starten på filmvågen som ska ta itu med terrorattackerna den elfte september för fem år sedan. Det mest skrämmande för mig är dock inte ämnet, utan sättet filmerna tycks vara gjorda på.

Det finns framför allt två filmer som oroar mig. Det är United 93 (som här i Sverige verkar få titeln Flight 93 och handlar om planet som aldrig nådde fram till ett eventuellt mål utan istället kraschade i Pennsylvania) och World Trade Center. De två filmerna är gjorda av Paul Greengrass respektive Oliver Stone. Två regissörer som i mina ögon utmärkt sig som mycket skickliga på att skildra det politiska spelet och människors orimliga beteende kring historiska händelser. Ta Greengrass film Bloody Sunday som exempel. Eller Stone, som gett oss de två djupdykande verken JFK och Wall Street samt den påfrestande Platoon. När jag var ute och surfade bland de senaste filmtrailers som låg ute på nätet chockades jag dock av båda filmmakarnas take på 9/11-temat.

Filmerna osade obehagligt av den jänkarpatriotism Hollywood så duktigt trollar ihop till skräp som Independence Day eller The Patriot (som båda paradoxalt nog har regisserats av tysken Roland Emmerich). Trailers gör förvisso inte alltid filmen rättvisa, med den överentusiastiska basrösten som skanderar påståenden värdig en utopi. Icke desto mindre satt jag och vred mig av obehag, när passagerarna på flyg 93 till pampiga stråkar hjältemodigt förenade sig för att göra motstånd och "rädda nationen". Eller när polismannen, spelad av Nicolas Cage, ställde sig för att tala till sina kollegor framför tvillingtornen. "We've got to evacuate the tower. Who's coming? Step forward". En efter en tar poliserna ett stag framåt och när stråkljudet blir allt högre håller jag tummarna för att de tar med sig manusförfattarna in i kaoset. Det enda som ger mig hopp om att Stone har en viktig synpunkt att framföra i filmen, mer än blått, vitt och rött i stjärnor och ränder, är trailerns sista textmeddelanden. "The world saw evil that day. Two men saw something else". Sliskigt, men ändå tillräckligt för att göra mig intresserad av filmens eventuella poäng. Låt oss hoppas att den överhuvudtaget finns.

I efterskalvet av de spektakulära attackerna kommer även filmen Southland Tales, regisserad av Richard Kelly som gjorde den numera kultförklarade Donnie Darko. Den ska uppenbarligen handla om hur det politiska klimatet har förändrats sedan septembermorgonen. Bland annat. Av det jag hittills sett så verkar det vara en bisarr komedi med ett gäng manusförfattare som centrala karaktärer. Om jag nu tytt det hela rätt. Filmen består hur som helst av den något otroliga ensemblen The Rock (bl.a. Scorpion King), Seann William Scott (American Pie-filmerna) och Sarah Michelle Gellar (Buffy: The Vampire Slayer) i de tre tyngsta rollerna. På papperet kan det hela sluta precis hur som helst med andra ord. Filmen tävlade i Cannes och kommer troligtvis nämnas i Filmkrönikans special från festivalen som visas på SVT imorgon. Om inte annat så finns det två korta klipp att se på programmets hemsida.

När vi ändå är inne på trailers måste jag även tipsa om de två som gör mig mest intresserad just nu. Den första är Darren Aronofskys (f.d. Pi och Requiem for a Dream) intressanta projekt The Fountain och den andra är A Scanner Darkly, baserad på Philip K. Dicks roman med samma namn. Den sistnämnda fick ett minst sagt ljummet mottagande nere i Cannes, med folk som lämnade biosalongen efter bara några minuter. Inte ens vår egen Orvar klarade av mer än en timme. Det till trots, den otroligt snygga celshadingtekniken man använt för att "animera" skådespelarna och miljöerna kombinerat med den otroligt fängslande storyn... ja, det vore rent ut sagt jobbigt om Richard Linklater verkligen lyckats slarva bort det hela.

That is so 1938!

[Det grillas utanför Åsa och Dylans korridor]
Kristian: This potato sallad is awful. Maybe with some ketchup...
Jag: No, man, ketchup is the worst shit!
Filip: I agree.
Kristian: Wh... Your meat is fucking drowned in ketchup! Why do you even use marinade?
Filip: Well, of course I use marinade! Or else it wouldn't taste so good.
Kristian: But... Now it just tastes ketchup!
Filip: I like it. You know. Marinade and ketchup.
Kristian: Why don't you just make a marinade out of ketchup?
Filip: Well that's just pure wrong!
- Tyskars ketchupvanor är lika svårförståliga som nämnda diskussion.

Den så kallade Kristallnatten återuppstod ånyo här på Fysikgränd iår. Men förutom flaskors glassplitter som avslöjar festligheterna så måste jag som "first-timer" påstå att det var ganska lugnt. Visst, folk köade långt ut i vår korridor för att få använda min toalett och jag fick mig en rejäl kläm i armen av entrédörren här nere, men förutom det var det faktiskt riktigt kul i sina stunder. Jag hade bjudit in en handfull vänner och tillsammans satt vi och tog några glas i mitt enkla hem. Toan klarade sig också från att grisas ner totalt. De flesta som lyckades söka sig till mitt rum efter att ha slunkit sig in i korridoren var faktiskt rent utav trevliga att ha att göra med. Inga tecken på att vilja slå sönder min skivsamling eller vad man nu har hört berättats för sig av andra kring festens tidigare år. Hur som helst, efter en stund gick jag och mina gäster ut för att dansa loss tillsammans med folkmassan strax utanför. Ett av DJ-båsen låg placerat bredvid vår dörr och precis nedanför mitt fönster, så vi hade tidigare under kvällen suttit ut och iakttagit alla människor. Den påtagliga promillehalten i min kropp höll mig igång tills mitt hår var genomblött av duggregnet, dagsljuset hade återvänt och musiken hade upphört. Precis innan hade Hannes, Åsa och Dylan kilat hemöver som de sista jag kände bland de dansande. Det krävdes ingen lång stund för mig att somna när jag gick och la mig.

Det blev ett ganska segt uppvaknande på lördagen, men efter Brämhults-kuren, som vid det här laget har blivit en bakfylleklassiker, var jag up and running igen. Bara en stund senare var jag laddad för festen hos Lenitha och Anjorna på Tunnelbacken. Jag fixade iordning en skiva med musik åt Lenny som jag lovat henne och gick sedan förbi Åsa och Dylans korridor för att kolla läget. Där grillades det till den inte så idylliska bakgrunden av en krossad TV och en mörbultad dammsugare. Roligt som vanligt var det dock att umgås med deras korridorskamrater, så jag satt kvar där ett bra tag innan jag till slut fortsatte vandringen till den egentliga festen. Hos Le Kollektiv hade redan ett gott antal personer hunnit samlats och det ökades på i jämn hastighet under kvällens gång. Det var en lagom vid variation av människor, men jag fastnade ofta och pratade nästan bara med de jag kände sedan tidigare (jaja Jonas, jag vet). Bland annat var det riktigt kul att se Peter igen, Björns ex-kombo som varit i Norge och jobbat några månader. Hur som helst en riktigt trevlig kväll som blev en bra avslutning på denna sista helg här i Umeå, vilket väl får vara min bortförklaring för valet av samtalspartners under aftonen. Nu återstår bara sittningen på torsdag och sen måste man fundera på hemvändandet och en sommar bortanför livet här uppe.

Ringde till Janina under gårdagen också, som fyllde 18 i början av veckan. Skickade en skiva med låtar om systrar (med Antony and the Johnsons You are my Sister som den mest centrala) samt ett pengatillskott till hennes körkort. Hon verkade gilla det, så då var jag nöjd också. Ska fundera över vad jag kan hitta på till Daniel när han tar studenten om två veckor.

Things coming up

Hon är som hästvärldens Linda Bengtzing.
- Andreas Terner om Malin Baryard.

Sista helgen i Umeå är påbörjad. Eller ja, jag vet ju ännu inte när jag åker hem, men med tanke på att de flesta planerar resa hem under den kommande helgen finns det nog inte mycket för mig att hämta om jag skulle bli kvar. Mycket som händer, borde eller kommer att hända just den här helgen.

Det är långhelg. Idag var det Himmelsfärd, alternativt Handduksdagen för de som firar den. Nördigt tycker många, men helt klart en kul grej. Särskilt om man gillar Douglas Adams verk, obviously. Personligen har jag knappt rört mig utanför huset, så det har inte blivit läge att bära med sig något torkredskap just det här året.

Fysikgrändsfesten har smygit sig på litegrann. Ett fåtal kids sökte sig hit idag och vankade runt lite. Alldeles nyss verkade de dock skingras, antagligen märkte de att det inte händer så mycket just idag. Imorgon däremot. Johan här i korridoren har redan siat om ett stort folkhav, undergångsprofet som han är. Jag och CJ ska ut och filma från sen förmiddag till tidig kväll, så det visar sig väl hur inblandad man blir i det hela. Elli tog initiativ att pusha för en alternativ aktivitet på kvällen, man kan ju hoppas på att komma undan kaoset på den vägen. Lördagen är åtminstone garderad, med alternativ fest på Tunnelbacken.

Appropå TV-kursen så börjar det bli lite stressigt. Jag, CJ och Tomas har gett oss på ett inslag modell svårare och vi har ännu inte ordnat en enda sekund filmat material. Lite ändring på det imorrn som sagt, men jag känner redan nu stressen nypa i mig. Inte det roligaste sättet att avsluta terminen på kanske. Får hoppas att vi har orken att ta tag i det hela rejält på måndag när det riktiga filmandet drar igång. Då behöver vi vara on top of things.