Sketchguld av Demetri Martin

Den Michel Gondry-liknande klippa-klistra-humorn i Important Things with Demetri Martin kanske inte är för alla, men ibland varvar han det med lysande sketcher - lika enkla som underbara idéer, som man blir förvånad att ingen tänkt på tidigare. Ett tidigare exempel är den med skådisen som inte kan uttrycka ilska framför kameran och i det senaste avsnittet fick jag lite The Office-vibbar av de två arbetssökande som dyker upp samtidigt till anställningsintervjun:

Important Things with Demetri Martin	Thursday, 12:30am / 11:30c
2 (Part 2) - The Job Interview
www.comedycentral.com
Joke of the Day Stand-Up Comedy Free Online Games

Definieringen av uppkopplad krigsföring

Det svenska stålet biter igen. Där de flesta industrier krisar så går spelbranschen i landet fortsatt framåt. Inte konstigt, när svenska spelbolag har börjat leverera riktigt tunga titlar.
Battlefield: Bad Company 2 är på flera punkter bättre än sin föregångare, framför allt har flerspelarläget blivit mer överskådligt och smidigare att tillämpa efter egna önskemål. Enkelt att lära sig, svårare att bemästra. Precis som det borde vara. Lite orättvist jämför många spelare (och ibland även bolagen själva) Bad Company 2 med Call of Duty: Modern Warfare 2. Själv har jag svårt att se kopplingen, för bortsett krigstemat och förstapersonsperspektivet har de inte särskilt mycket gemensamt. Båda är riktigt bra spel, men står på två skilda ben. Detta märks särskilt i nämnda multiplayer, där Modern Warfare 2 förespråkar en mer individualistisk spelstil, jämfört med kraven på lagsamarbete som utgör en lyckad omgång i Bad Company 2. På sätt och vis vinner svenskliret nämnda derby, eftersom det aldrig kan vara fel att lägga vikt vid lagspel i ett flerspelarläge. Samtidigt är det svårt att förbise den klart mer lekfulla tonen, jämfört med det gravt seriösa, nästan svarta, Modern Warfare 2, vilken ibland kan kännas lite olämplig i en krigssimulator.
Det är troligt att DICE har skapat sitt mest fulländade spel hittills. Möjligtvis saknar det vissa element i single player-kampanjen, exempelvis då i jämförelse med den fantastiska storyn i Modern Warfare 2, men i online multiplayer är Bad Company 2 en fartfylld, explosiv och beroendeframkallande upplevelse. Vilket nedanstående statistik kan understryka.

Olika sidor av samma mynt

Män som hatar kvinnor håvar in fantastisk kritik på andra sidan Atlanten, vilket bland annat intygas genom MetaCritic och Rotten Tomatoes. Det får mig att fundera över hur vi tolkar skådespelarinsatser på främmande språk. Det vill säga de språk vi själva inte behärskar särskilt väl. Vi svenskar, åtminstone jag, avundas ju exempelvis danskarnas filmskapande, mycket för att de oftast innehåller oklanderliga skådisinsatser. Kanske borde jag tänka om, eftersom jag samtidigt inte förstår mig på danska överhuvudtaget.
Samma gäller jänkarna som nu kan se Män som hatar kvinnor på bio. När de bara kan tolka kroppspråk och -uttryck hos skådespelarna, och tack vare engelska undertexter slipper förstå hur styltig dialogen egentligen är, så kanske det är en hyfsat bra rulle.

Elementärt, min käre Watson.

Guy Ritchie har i tidigare filmer ofta vunnit poäng på sin säregna regi. Det finns ett visuellt uttryck i rullarna s0m snabbt avslöjar personen vid rodret. Samtidigt har hans senaste verk varit halvdana till vidriga i kvalitet och aldrig uppnått samma underhållning som Lock, Stock and Two Smoking Barrels eller Snatch, troligtvis eftersom han ansträngt sig alldeles för hårt att upprepa succéerna. Det behövdes istället en verkligt mainstream berättelse för att föra in honom på rälsen igen, den om övernaturligt talangfulle detektiven Sherlock Holmes.
Robert Downey Jr. passar väldigt bra i titelrollen, som förvisso verkar låna en hel del från de nya Iron Man-filmernas Tony Stark - en väldigt självsäker, lätt högfärdig men ändå sympatisk karaktär. Även Jude Law är väldigt snyggt castad som sidekicken John Watson, men kvinnliga huvudrollen Rachel McAdams blir tråkigt nog väldigt anonym i storyn. Det är nästan mer sexuell laddning mellan Sherlock och John istället. Filmen som sådan har heller inte mycket gemensamt med Arthur Conan Doyles deckarberättelser, utan är istället gravt inriktad på visuell underhållning. Det behöver förvisso inte vara en nackdel, för det var länge sedan jag såg så snygga sekvenser i slow motion, en krydda jag vanligtvis avvisar som onödigt klyschig. Om man tar filmen för vad den är så har man ett par timmars förstklassig popcornaction framför sig!

Deconstructing Douglas

Douglas Coupland har som bekant radat upp generationsromaner i sin författarkarriär. Det började med genombrottet, den stilbildande Generation X, men jag tycker även att verk som Microserfs och JPod kan ses skildra efterkommande generationer och deras mer eller mindre stora frågor i livet. I sin senaste roman tar han det hela ett steg längre, Generation A utspelar sig nämligen i en nära framtid (kanske fem till tio år, något exakt årtal ges inte) och det är då förmodat att 90-talisterna står i fokus.
Inte helt oväntat så beskriver boken den unga generationens behov av att synas, att sträva efter "kändisskap" oavsett villkoren. Ett fenomen som ofta har beskyllts dokusåporna och realityprogrammens intåg i tv-apparaterna. Coupland lyckas avbilda denna pseudocelebritet väldigt väl i upptakten; i hans framtidsvärld har bin av en mystisk anledning blivit utrotade och världens blickar vänds plötsligt mot fem ungdomar i 20-årsåldern, från helt olika platser på jorden, som nästan samtidigt ändå blir stuckna av insekten. Medan myndigheter (bland annat Smittskyddsinstitutet i Solna, som får ett oväntat gästspel) och samhälle söker anledningen till att just dessa fem blivit beträffade, så har Wonka-barnen (som de själva kallar sig, i en snygg referens) sina olika metoder att hantera den plötsliga uppmärksamheten.
Hade Coupland valt att författa en relativt traditionell roman, vilket jag exempelvis vill klassa hans fantastiska JPod som, så hade det här kunnat bli en minst lika bra bok. Grundmaterialet är mer än dugligt och lovar ännu mer, men halvvägs in träder författarens säregna metametoder fram i berättandet och bryter ganska tvärt med grundstoryn. Det hela övergår nästan i en slags novellsamling när karaktärerna berättar korta (men för all del ganska underhållande) historier för varandra. Små pikar mot den traditonella berättartekniken levereras, men Coupland väljer också att slänga in små hyllningar till dystopier som Brave New World. Till slut är den finfina grundstoryn omvandlad till en potpurri av excentriska författargrepp. Ganska synd, särskilt när berättelsen ändå avslutas på ett bra sätt, som hade kunnat vara väldigt effektfullt i en enklare uppbyggd roman.

"Oscar and Penelope, that's an überbingo."

Till följd av tidsbrist kunde jag inte ha samma breda täckning av Oscarsgalan som jag hade förra året. Dels fanns det inte tid att hinna se alla nominerade i tid, dels hade jag inte möjlighet att följa galan live under natten till igår. Istället spärrade jag ute all nyhetsrapportering under måndagen och såg hela kalaset på kvällen.
Jag ska inte gå in på varje prisutdelning, men ändå ge en liten sammanfattning av min syn på pristagare och tillställning. Värdarna Steve Martin och Alec Baldwin utgjorde ett småputtrigt roligt radarpar, bland annat med flera puns mot sina skådiskollegor och en fnissig Paranormal Activity-spoof. Vid tillfällen påminde de en hel del om de där farbröderna på balkongen i The Muppet Show, på både gott och ont.
Kvällens första pris tilldelades, väntat och välförtjänt, Christoph Waltz för hans fantastiska rollprestation i Inglourious Basterds. Hans tal var också ett av kvällens klart bästa. En mycket sympatisk skådis som jag önskar all lycka, nu när rollerbjudanden troligtvis kommer hagla över honom. Jag diskuterade häromdagen riskerna med att han för en lång framtid kan komma att typecastas som smått naziliknande ärkeskurk, vilket tyvärr inte är omöjligt. The Green Hornet är första film att försöka motbevisa teorin och nyttja Waltz talanger på rätt sätt.
Redan efter att nomineringarna offentliggjorts hade jag flera invändningar mot hanteringen av filmen Up. Det mest uppenbara torde vara att den nominerats i den kanske största klassen, Bästa film, en bedrift som ingen animerad film lyckats med sedan Beauty and the Beast. Anledningen är just att man valt att införa kategorin Bästa animerade långfilm. Detta gör mig lite irriterad. Dels för att det nästan förstör meningen med nämnda kategori, dels för att det gjorde det uppenbart att Up skulle vinna Oscarn i densamma (enkel uteslutningsmetod omöjliggör i teorin något annat, det vore konstigt om en film nomineras bland årets bästa filmer alla kategorier men förlorar i sin egen särklass). Dubbelt synd dessutom, eftersom Fantastic Mr. Fox är en uppenbart bättre film. I min mening.
Kategorin Bästa originalmanus bjöd på en liten skräll, då aftonens storvinnare The Hurt Locker kammade hem priset. Väldigt underligt i min mening, för fanns det någon punkt där filmen spricker så smått så är det just i berättelsens upplägg och de inte helt realistiska samspelen mellan karaktärerna. Min favorit i klassen, Inglourious Basterds, är förvisso också en bra bit från realism, men påstår å andra sidan inte annat i sitt anslag.
Årets största skräll var emellertid, precis som förra året, kategorin Bästa icke engelskspråkiga film (eller hur man nu vill översätta). 2009 kom ju den japanska Okuribito och chockade bort priset från de otroligt starka utmanarna (håll i er, vilket år det var!) Der Baader Meinhof Komplex (Tyskland), Vals Im Bashir (Israel), Entre les murs (Frankrike) och, förra årets bästa film enligt min egen Topp 10, Revanche (Österrike)! Anledningen till årets skräll var kanske inte lika mycket det starka startfältet, som det faktum att så gott som ingen hade snackat om någon annan vinnare än Michael Hanekes mycket lovande drama Das Weisse Band, som tidigare hade tagit hem samma kategori på flera andra galor, bland annat Golden Globe, och ägt de stora kategorierna på europeiska filmakademiens gala. Plus vinsten av Guldpalmen i Cannes, för att nämna ett annat pris med gott rykte. Oscarvinnare blev istället argentinska El secreto de sus ojos (som hur gärna man än vill inte heter Sekretet i dina ögon på svenska).
Bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll gjordes enligt akademien av The Dude och Miss Congeniality, varav den sistnämnda väl höjer några ögonbryn. Visst var hon den största snackisen, prestationen lär vara hennes karriärs höjdpunkt, men för bara ett par år sedan hade de flesta fnittrat om Bullock och Oscar använts i samma mening. Så sist, men inte minst, kom alltså ex-hustrun Bigelow och smällde teknikfreaket Cameron på fingrarna i de två tyngsta(?) kategorierna, Bästa Film samt Regi. Och i ärlighetens namn, jag har ännu inte sett Avatar, men jag har fortfarande de lägsta möjliga förväntningarna. En Pocahontas-kopia som faktiskt inte ens ser snygg ut i de klipp jag sett. Och när folk säger att filmen "måste ses på bio" för att kunna vara bra så borde redan det vara ett varningens finger. Film ska vara bra oavsett yttre påverkan, även om det kan vara en bonus. (Vilket också är en av anledningarna att jag ställer mig tveksam till användning av 3D-teknik i hemmet. Bilden längst upp håller med mig.)
Nu var ju inte heller The Hurt Locker min personliga favorit. But still.

Första klassens rävspel

Det finns en aura kring Roald Dahls berättelser som gör dem särskilt tacksamma att filmatisera. Kanske är det de färgsprakande miljöerna, som vi exempelvis fått uppleva i Tim Burtons tappning av Charlie and the Chocolate Factory? Eller de tydliga sagouppläggen och -sensmoralerna, som tillåter vuxna att bli barn för någon timme?
Själv tror jag det beror på absurditeten, som framför allt märks i bisarra karaktärer med förvånansvärda beteenden, som i den givna kontexten plötsligt känns helt självklara. Willy Wonka är ett typiskt exempel, en chokladfabriksentrepenör som utsätter slumpmässigt utvalda barn för olika prov, gärna på liv och död, för att hitta sin arvinge och dela ut några visdomsord på vägen.
Kombinationen av Dahls berättande och Wes Andersons regi känns av samma anledning helt lysande, åtminstone om man som jag snabbt tänker paralleller mellan exempelvis Willy Wonka och Steve Zissou, en annan pamp med oväntad agenda. Anderson lyckas dessutom förvalta denna känsla på bästa möjliga sätt när han tar sig an klassikern Fantastic Mr. Fox, då filmen både sammanfaller väl med sin litterära föregångare och andas samma säregna luft som hans tidigare filmer. De starka färgerna, klippningen som underbygger den svarta humorn och kanske framför allt de smått onaturliga, men samtidigt utmärkta dialogerna. Här märks också manussamarbetet med Noah Baumbach särskilt tydligt. Troligtvis har han ett finger med i spelet när sagovärldens ironiska svar på svordomar introduceras, där traditionella kraftuttryck helt enkelt har bytts ut mot ordet cuss. Väldigt effektfullt, särskilt då många av de ersatta orden snabbt skulle ha gett filmen en 18-årsgräns på andra sidan Atlanten. Det väcker i sig frågeställningen kring vad ett ord egentligen är, eftersom filmens dialog får oss att medvetet söka efter det "riktiga" uttrycket som passar in och såmed får oss att nästan ännu mer fastna vid dess betydelse än om det hade använts från första början. En absurd problematik som bland annat komikern Louis C.K. effektivt har behandlat i sina stand up-rutiner.
Och så sist, men helt klart inte minst, så använder sig filmen av magisk stop motion-animering. Något som bär med sig oväntat många fördelar. Bland annat känns det befriande med lite mer hårdkantat arbete, efter åratal av åtskilliga, fläckfria datoranimationer på vita duken. Den hempyssliga klipp-och-klistra-känslan, som i mångt och mycket påminner om Michel Gondrys vackra hantverk, passar dessutom så otroligt väl till en berättelse som i decennier har upplevts genom sagoböcker. Det fascinerar på helt nya nivåer, som en mental inblick i ett fantasifullt barns docklek.
Disney har i mer än ett halvt sekel arbetat med att göra animerad barnfilm som även kan underhålla och trollbinda vuxna tittare, ett koncept som Pixar det senare årtiondet närmast har tagit patent på. Fantastic Mr. Fox går ett steg längre, genom att vara en rakt igenom typisk Anderson-rulle, komplett med suggestiv tematik och satir, samtidigt som det råkar vara en barnfilm. Det är också en av många anledningar till att filmen med all rätt borde ta hem Oscarn för Årets animerade långfilm, men tyvärr har nog Pixar även veto i den frågan.