Till följd av tidsbrist kunde jag inte ha samma breda täckning av Oscarsgalan som jag hade förra året. Dels fanns det inte tid att hinna se alla nominerade i tid, dels hade jag inte möjlighet att följa galan live under natten till igår. Istället spärrade jag ute all nyhetsrapportering under måndagen och såg hela kalaset på kvällen.Jag ska inte gå in på varje prisutdelning, men ändå ge en liten sammanfattning av min syn på pristagare och tillställning. Värdarna Steve Martin och Alec Baldwin utgjorde ett småputtrigt roligt radarpar, bland annat med flera puns mot sina skådiskollegor och en fnissig Paranormal Activity-spoof. Vid tillfällen påminde de en hel del om de där farbröderna på balkongen i The Muppet Show, på både gott och ont.
Kvällens första pris tilldelades, väntat och välförtjänt, Christoph Waltz för hans fantastiska rollprestation i Inglourious Basterds. Hans tal var också ett av kvällens klart bästa. En mycket sympatisk skådis som jag önskar all lycka, nu när rollerbjudanden troligtvis kommer hagla över honom. Jag diskuterade häromdagen riskerna med att han för en lång framtid kan komma att typecastas som smått naziliknande ärkeskurk, vilket tyvärr inte är omöjligt. The Green Hornet är första film att försöka motbevisa teorin och nyttja Waltz talanger på rätt sätt.
Redan efter att nomineringarna offentliggjorts hade jag flera invändningar mot hanteringen av filmen Up. Det mest uppenbara torde vara att den nominerats i den kanske största klassen, Bästa film, en bedrift som ingen animerad film lyckats med sedan Beauty and the Beast. Anledningen är just att man valt att införa kategorin Bästa animerade långfilm. Detta gör mig lite irriterad. Dels för att det nästan förstör meningen med nämnda kategori, dels för att det gjorde det uppenbart att Up skulle vinna Oscarn i densamma (enkel uteslutningsmetod omöjliggör i teorin något annat, det vore konstigt om en film nomineras bland årets bästa filmer alla kategorier men förlorar i sin egen särklass). Dubbelt synd dessutom, eftersom Fantastic Mr. Fox är en uppenbart bättre film. I min mening.Kategorin Bästa originalmanus bjöd på en liten skräll, då aftonens storvinnare The Hurt Locker kammade hem priset. Väldigt underligt i min mening, för fanns det någon punkt där filmen spricker så smått så är det just i berättelsens upplägg och de inte helt realistiska samspelen mellan karaktärerna. Min favorit i klassen, Inglourious Basterds, är förvisso också en bra bit från realism, men påstår å andra sidan inte annat i sitt anslag.
Årets största skräll var emellertid, precis som förra året, kategorin Bästa icke engelskspråkiga film (eller hur man nu vill översätta). 2009 kom ju den japanska Okuribito och chockade bort priset från de otroligt starka utmanarna (håll i er, vilket år det var!) Der Baader Meinhof Komplex (Tyskland), Vals Im Bashir (Israel), Entre les murs (Frankrike) och, förra årets bästa film enligt min egen Topp 10, Revanche (Österrike)! Anledningen till årets skräll var kanske inte lika mycket det starka startfältet, som det faktum att så gott som ingen hade snackat om någon annan vinnare än Michael Hanekes mycket lovande drama Das Weisse Band, som tidigare hade tagit hem samma kategori på flera andra galor, bland annat Golden Globe, och ägt de stora kategorierna på europeiska filmakademiens gala. Plus vinsten av Guldpalmen i Cannes, för att nämna ett annat pris med gott rykte. Oscarvinnare blev istället argentinska El secreto de sus ojos (som hur gärna man än vill inte heter Sekretet i dina ögon på svenska).
Bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll gjordes enligt akademien av The Dude och Miss Congeniality, varav den sistnämnda väl höjer några ögonbryn. Visst var hon den största snackisen, prestationen lär vara hennes karriärs höjdpunkt, men för bara ett par år sedan hade de flesta fnittrat om Bullock och Oscar använts i samma mening. Så sist, men inte minst, kom alltså ex-hustrun Bigelow och smällde teknikfreaket Cameron på fingrarna i de två tyngsta(?) kategorierna, Bästa Film samt Regi. Och i ärlighetens namn, jag har ännu inte sett Avatar, men jag har fortfarande de lägsta möjliga förväntningarna. En Pocahontas-kopia som faktiskt inte ens ser snygg ut i de klipp jag sett. Och när folk säger att filmen "måste ses på bio" för att kunna vara bra så borde redan det vara ett varningens finger. Film ska vara bra oavsett yttre påverkan, även om det kan vara en bonus. (Vilket också är en av anledningarna att jag ställer mig tveksam till användning av 3D-teknik i hemmet. Bilden längst upp håller med mig.)Nu var ju inte heller The Hurt Locker min personliga favorit. But still.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar