Första klassens rävspel

Det finns en aura kring Roald Dahls berättelser som gör dem särskilt tacksamma att filmatisera. Kanske är det de färgsprakande miljöerna, som vi exempelvis fått uppleva i Tim Burtons tappning av Charlie and the Chocolate Factory? Eller de tydliga sagouppläggen och -sensmoralerna, som tillåter vuxna att bli barn för någon timme?
Själv tror jag det beror på absurditeten, som framför allt märks i bisarra karaktärer med förvånansvärda beteenden, som i den givna kontexten plötsligt känns helt självklara. Willy Wonka är ett typiskt exempel, en chokladfabriksentrepenör som utsätter slumpmässigt utvalda barn för olika prov, gärna på liv och död, för att hitta sin arvinge och dela ut några visdomsord på vägen.
Kombinationen av Dahls berättande och Wes Andersons regi känns av samma anledning helt lysande, åtminstone om man som jag snabbt tänker paralleller mellan exempelvis Willy Wonka och Steve Zissou, en annan pamp med oväntad agenda. Anderson lyckas dessutom förvalta denna känsla på bästa möjliga sätt när han tar sig an klassikern Fantastic Mr. Fox, då filmen både sammanfaller väl med sin litterära föregångare och andas samma säregna luft som hans tidigare filmer. De starka färgerna, klippningen som underbygger den svarta humorn och kanske framför allt de smått onaturliga, men samtidigt utmärkta dialogerna. Här märks också manussamarbetet med Noah Baumbach särskilt tydligt. Troligtvis har han ett finger med i spelet när sagovärldens ironiska svar på svordomar introduceras, där traditionella kraftuttryck helt enkelt har bytts ut mot ordet cuss. Väldigt effektfullt, särskilt då många av de ersatta orden snabbt skulle ha gett filmen en 18-årsgräns på andra sidan Atlanten. Det väcker i sig frågeställningen kring vad ett ord egentligen är, eftersom filmens dialog får oss att medvetet söka efter det "riktiga" uttrycket som passar in och såmed får oss att nästan ännu mer fastna vid dess betydelse än om det hade använts från första början. En absurd problematik som bland annat komikern Louis C.K. effektivt har behandlat i sina stand up-rutiner.
Och så sist, men helt klart inte minst, så använder sig filmen av magisk stop motion-animering. Något som bär med sig oväntat många fördelar. Bland annat känns det befriande med lite mer hårdkantat arbete, efter åratal av åtskilliga, fläckfria datoranimationer på vita duken. Den hempyssliga klipp-och-klistra-känslan, som i mångt och mycket påminner om Michel Gondrys vackra hantverk, passar dessutom så otroligt väl till en berättelse som i decennier har upplevts genom sagoböcker. Det fascinerar på helt nya nivåer, som en mental inblick i ett fantasifullt barns docklek.
Disney har i mer än ett halvt sekel arbetat med att göra animerad barnfilm som även kan underhålla och trollbinda vuxna tittare, ett koncept som Pixar det senare årtiondet närmast har tagit patent på. Fantastic Mr. Fox går ett steg längre, genom att vara en rakt igenom typisk Anderson-rulle, komplett med suggestiv tematik och satir, samtidigt som det råkar vara en barnfilm. Det är också en av många anledningar till att filmen med all rätt borde ta hem Oscarn för Årets animerade långfilm, men tyvärr har nog Pixar även veto i den frågan.