Deconstructing Douglas

Douglas Coupland har som bekant radat upp generationsromaner i sin författarkarriär. Det började med genombrottet, den stilbildande Generation X, men jag tycker även att verk som Microserfs och JPod kan ses skildra efterkommande generationer och deras mer eller mindre stora frågor i livet. I sin senaste roman tar han det hela ett steg längre, Generation A utspelar sig nämligen i en nära framtid (kanske fem till tio år, något exakt årtal ges inte) och det är då förmodat att 90-talisterna står i fokus.
Inte helt oväntat så beskriver boken den unga generationens behov av att synas, att sträva efter "kändisskap" oavsett villkoren. Ett fenomen som ofta har beskyllts dokusåporna och realityprogrammens intåg i tv-apparaterna. Coupland lyckas avbilda denna pseudocelebritet väldigt väl i upptakten; i hans framtidsvärld har bin av en mystisk anledning blivit utrotade och världens blickar vänds plötsligt mot fem ungdomar i 20-årsåldern, från helt olika platser på jorden, som nästan samtidigt ändå blir stuckna av insekten. Medan myndigheter (bland annat Smittskyddsinstitutet i Solna, som får ett oväntat gästspel) och samhälle söker anledningen till att just dessa fem blivit beträffade, så har Wonka-barnen (som de själva kallar sig, i en snygg referens) sina olika metoder att hantera den plötsliga uppmärksamheten.
Hade Coupland valt att författa en relativt traditionell roman, vilket jag exempelvis vill klassa hans fantastiska JPod som, så hade det här kunnat bli en minst lika bra bok. Grundmaterialet är mer än dugligt och lovar ännu mer, men halvvägs in träder författarens säregna metametoder fram i berättandet och bryter ganska tvärt med grundstoryn. Det hela övergår nästan i en slags novellsamling när karaktärerna berättar korta (men för all del ganska underhållande) historier för varandra. Små pikar mot den traditonella berättartekniken levereras, men Coupland väljer också att slänga in små hyllningar till dystopier som Brave New World. Till slut är den finfina grundstoryn omvandlad till en potpurri av excentriska författargrepp. Ganska synd, särskilt när berättelsen ändå avslutas på ett bra sätt, som hade kunnat vara väldigt effektfullt i en enklare uppbyggd roman.