25 mars 2010

Definieringen av uppkopplad krigsföring

Det svenska stålet biter igen. Där de flesta industrier krisar så går spelbranschen i landet fortsatt framåt. Inte konstigt, när svenska spelbolag har börjat leverera riktigt tunga titlar.
Battlefield: Bad Company 2 är på flera punkter bättre än sin föregångare, framför allt har flerspelarläget blivit mer överskådligt och smidigare att tillämpa efter egna önskemål. Enkelt att lära sig, svårare att bemästra. Precis som det borde vara. Lite orättvist jämför många spelare (och ibland även bolagen själva) Bad Company 2 med Call of Duty: Modern Warfare 2. Själv har jag svårt att se kopplingen, för bortsett krigstemat och förstapersonsperspektivet har de inte särskilt mycket gemensamt. Båda är riktigt bra spel, men står på två skilda ben. Detta märks särskilt i nämnda multiplayer, där Modern Warfare 2 förespråkar en mer individualistisk spelstil, jämfört med kraven på lagsamarbete som utgör en lyckad omgång i Bad Company 2. På sätt och vis vinner svenskliret nämnda derby, eftersom det aldrig kan vara fel att lägga vikt vid lagspel i ett flerspelarläge. Samtidigt är det svårt att förbise den klart mer lekfulla tonen, jämfört med det gravt seriösa, nästan svarta, Modern Warfare 2, vilken ibland kan kännas lite olämplig i en krigssimulator.
Det är troligt att DICE har skapat sitt mest fulländade spel hittills. Möjligtvis saknar det vissa element i single player-kampanjen, exempelvis då i jämförelse med den fantastiska storyn i Modern Warfare 2, men i online multiplayer är Bad Company 2 en fartfylld, explosiv och beroendeframkallande upplevelse. Vilket nedanstående statistik kan understryka.

Inga kommentarer: